Bild: 
Istockphoto
Vems modersmål? I Sydafrika är engelskan ett av elva officiella språk.

Framtiden ligger i de egna språken

 
av: Marianne Lindgren

En sydafrikansk frivilligorganisation arbetar för att upprätta de afrikanska språken. Budskapet är att inget samhälle kan utvecklas på ett annat språk än sitt eget.

I de flesta afrikanska länder söder om Sahara dominerar de koloniala språken fortfarande. Det finns dock undantag. Swahili fungerar till exempel som lingua franca i främst Östafrika. Men i de flesta länder har europeiska språk högst status.

– Efter kolonialmakternas tillbakadragande har de europeiska språken blivit status och ett viktigt medel för den afrikanska eliten för att behålla makten. Kolonialspråken är dominerande i officiella sammanhang trots att majoriteten inte behärskar språket, berättar sociologen och antropologen Kwesi Kwah Prah.

Kwesi Kwah Prah är chef för en privat frivilligorgani­sation som i nära två decennier har arbetat för de afrikanska språkens upprättelse. Organisationen heter Casas, Centre of advanced studies of African society
i Kapstaden, Sydafrika.

– Inga framstående samhällen har utvecklats på andra språk än sina egna. Våra egna språk är den felande länken i Afrikas utveckling, säger Kwesi Kwah Prah.

Han menar att en stor del av befolkningen hålls utanför samhällsdebatten. Det är en viktig anledning till att utvecklingen fortfarande står och stampar i de flesta afrikanska länder.

– Den snabba utvecklingen i det postkoloniala Asien beror mycket på de lokala språken. I Europa använder praktiskt taget vartenda land sitt eget språk för utbildning och i större sammanhang. Fördelarna med att använda sitt eget språk är välkända över hela världen – utom i Afrika.

Varför har det blivit så? Ett av de vanligaste argumenten för att fortsätta använda kolonialspråken har varit en vedertagen tes om Afrikas språkliga mångfald, där två grannsamhällen kanske talar helt olika språk. Det skulle bli enorma kostnader för vägskyltar och skolböcker på alla dessa språk, hävdar försvararna. Ett av de tydligaste exemplen på språkpolitiken ser man i utbildningssystemen, där en majoritet av all undervisning bedrivs på respektive kolonialspråk, med visst undantag för lågstadiet.

Exakt hur många språk det finns i Afrika och hur de ska klassificeras är forskarvärlden oense om, men siffran bruka hamna någonstans mellan 1 000 och 2 000. Stora aktörer som Unesco hävdar att 30 procent av jordens alla språk talas i Afrika.

Men den här språkmångfalden är en myt, menar Kwesi Kwah Prah.

– Om man skulle sortera engelska språkliga varianter på samma sätt som de afrikanska så skulle Storbritannien vara ett land med flera språk: cockney, Yorkshire-dialekt, skotsk dialekt och så vidare, säger han.

Och här tar CASAS förslag till ett mer enat Afrika avstamp: att slå ihop flera språk till ett.

Projektet inleddes efter ett seminarium i Addis Abeba år 1990. Från början handlade seminariet om vilka lokala kulturella faktorer som bör tas i beräkning vid introduktion av ny teknik, till exempel vattenpumpar. Alla deltagare vittnade om samma sak: den avgörande faktorn för djupinlärning är det egna språket. Trots detta användes nästan enbart kolonialspråken. Det var en paradox som gav inspiration till att skapa språk som kunde förstås av större grupper.

– Vi började med att jämföra språkens ömsesidiga begriplighet, vilket gav 15–17 kärnspråk. Enligt vår forskning är en majoritet av dem som räknas som separata språk egentligen dialekter av dessa kärnspråk. Ungefär 85 procent av afrikanerna talar något eller några av kärnspråken som första, andra eller tredje språk.

Steg två är att få ner alla dialekter inom ett kärnspråk till ett gemensamt standardiserat skriftspråk. Det innebär harmonisering av ortografi, det vill säga stavning och interpunktion, och av grammatik och att standardisera ord så att de får samma betydelse. Efter hand presenteras arbetet i publikationer. Casas säger sig ha täckt de största delarna av södra och östra Afrika, och ungefär hälften av Västafrika.

Casas förhoppning är att både afrikaner i ledande ställning och folk i allmänhet ska inse att ett språkligt enat samhälle är nyckeln till Afrikas framtid. Den tänkta främsta kanalen för att införa språken är utbildningsväsendet. Casas anordnar seminarier där lärare, läromedelsförfattare och andra inom utbildningsväsendet informeras om de nya kärnspråken och inspireras att använda dem.

– På det här sättet, säger Kwesi Kwah Prah, kan samma läroböcker om några år nå 15 miljoner människor i stället för en miljon.

Många experter och organisationer som har uttalat sig om Casas är positiva till organisationens grundbudskap om att stärka modersmålens ställning. Däremot kritiseras det vetenskapliga innehållet och metoderna.

 Tore Janson, lingvist och professor emeritus i latin och afrikanska språk vid Göteborgs universitet, tycker att Casas idé om enade skriftspråk är alltför svepande:

– Det här är ett projekt gjort av sociologer och pedagoger. Det är synd att det rymmer så pass lite lingvistik. Inga seriösa lingvister kan hävda att det finns 17 kärnspråk i hela Afrika söder om Sahara.

Kwesi Kwah Prah menar å sin sida att många lingvister även är sociologer eller pedagoger.

– Jag tycker man ska undvika endimen­sionella jämförelser mellan vetenskaperna. Den bästa forskningen är multidisciplinerad. Jag vill lösa Afrikas problem, inte filosofera kring lingvistiska abstraktioner.

Han tycker att kritikerna missförstår innebörden av kärnspråk:

– Med kärnspråk menar jag att de delar ortografiska likheter. De är kluster, inte faktiska språk. Alla med nyanserad kunskap om afrikanska språk kan se logiken i det argumentet. Meningen är inte att skapa nya språk eller att människors identiteter ska slås samman eller utplånas, bara att vi strukturerar besläktade språk.

Enligt Tore Janson är det ingen slump att tanken om enade skriftspråk föddes i just Sydafrika, där många av språken är väldigt lika varandra. Bara bland sothospråken (som alla är bantuspråk) finns tre olika skriftspråk: sotho, tswana och pedi, och ngunispråken xhosa och zulu är också lika varandra.

Att så pass lika språk fick skilda skrivregler beror på de olika missionärsgrupper som kom till Sydafrika under 1800-talet. De kände inte till varandras arbetssätt och hade ingen språkplanering, utan satte sin egen prägel på språken. Än i dag har Sydafrika inte mindre än elva officiella språk: bantuspråken zulu, xhosa, nordsotho, sydsotho, tswana, tsonga, siswati, venda och ndebele samt engelska och afrikaans. Alltså räknas även vad som kan ses som dialekter av ett och samma språk fortfarande som olika språk.

– I andra delar av Afrika är språksituationen mer komplicerad. Bara i Nigeria talar man över 500 språk som är relativt olika, invänder Tore Janson.

Östen Dahl, professor emeritus i allmän språkvetenskap vid Stockholms universitet, funderar över hur genomförbart Casas projekt är:

– Folk är i allmänhet väldigt ovilliga att kompromissa­ om det egna språket. Det vill säga, man har sällan något emot att lära sig ett annat språk som man vet att man kan få nytta av, men om någon kommer och talar om för en hur man ska stava sitt modersmål så väcker det starka känslor. Det har jag själv sett med stavningen av älvdalskan, och då handlar det alltså om ett tiotal bydialekter som sammanlagt talas av högst ett par tusen personer. De skandinaviska språken är knappast något föredöme – norrmännen har ju inte lyckats komma överens om hur deras språk ska se ut och då har de ändå hållit på i 150 år.

En av Casas största donatorer är Norges biståndsenhet Norad. I en uppföljningsrapport från 2011 skriver Norads utvärderare att Casas har svårt att nå ut med idéerna. Organisationen arbetar vetenskapligt, men hindren är politiska.

Enligt Kwesi Kwah Prah är det en fråga om tid, och han berättar i stället vad de har uppnått:

– Vi har producerat skollitteratur för Uganda, Zambia och Zimbabwe. Angola, Sydsudan och Swaziland står på tur. Det finns ordböcker för åtta kärnspråk i östra, västra och södra Afrika. Det finns nu ortografier för de flesta av språken på kontinenten. Dessutom har Casas publicerat avhandlingar i ämnet. Vi har en lång väg framför oss, och det kommer att ta generationer innan systemet är i full drift. Men om Afrika ska utvecklas måste vi göra det på de egna språken. Och som man brukar säga här: en resa på många mil börjar med ett steg.

Tore Janson håller det i stället för troligt att större afrikanska språk som swahili, som är offi­ciellt språk i Kenya, Tanzania och Uganda och ett bantuspråk, och hausa, ett Tchadspråk med fäste i Niger och Nigeria, med tiden kommer att bli allt starkare.

– Vad beträffar kolonialspråken tyder allt på att de kommer att fortsätta spela viktiga roller i nästan alla afrikanska länder söder om Sahara inom överskådlig tid, säger han.

Marianne Lindgren är frilansjournalist.

Publicerad i nummer: 
4/2013