Bild: 
Istockphoto, SF film (bild från bondfilmen Skyfall)
Lika svårt som det är att få folk i Sverige att tro att Brad Pitt pratar svenska, lika svårt är det att få tyskar att läsa på bio.

Därför hör du inget dubbat

 
av: Andreas Hermansson och Anders Persson

I Sverige vill vi inte ha dubbat – annat än i barnfilmer. Helt annorlunda är det i Tyskland. Språktidningen reder ut varför.

Den 10 januari 1929 sitter en entusiastisk publik i salongsmörkret på Chinateatern i Stockholm. Ljudfilmen har äntligen kommit till Sverige och stridsflygareposet Wings gör succé med rusande flygplansmotorer och smattrande kulsprutor.

Värre blir det när den första utländska talfilmen premiär­visas oöversatt senare samma år. Filmkritikern Bengt Idestam-Almquist skriver i Stockholms-Tidningen:

”Själv begrep jag bara hälften, de flesta förstodo säkert inte ett ord.”

Något måste göras för att filmerna skulle bli begripliga. Frågan var dock hur översättningen skulle presenteras: dubb­ning eller textremsor? En fråga som fått olika svar i olika länder.

Medan spanjorer och italie­nare föredrar Luis Posada och Fabio Boccanera framför Johnny Depp, tål vi i Sverige knappt att Björn Kjellman lånar ut sin röst till tecknade smådjur.

I stället etablerar sig undertexter tämligen omedelbart i Sverige, och det framför allt av en anledning: pengar.

– Undertextning är den ojämförligt billigaste formen av medieöversättning. Man brukar tala om att dubbning kostar mellan tio och femton gånger så mycket, säger Jan Pedersen, lektor och forskare på Tolk- och översättarinstitutet vid Stockholms universitet.  

Men avgörande för valet mellan dubbning och undertexter var vilket politiskt klimat som rådde när ljudfilmen fick sitt genombrott. Påfallande många av de stora dubbningsländerna var vid den tiden diktaturer.

– Spanien, Italien och Tyskland hade regimer med en språkpolitik som skulle stärka det inhemska språket. Mussolini exempelvis förbjöd andra språk än italienska på bio, så det fanns inget annat alternativ än dubbning, säger Jan Pedersen.

Dubbning blev även ett sätt att censurera bort oönskade tankar och idéer i utländska filmer.

Frankrike, där man dubbar det mesta (men även undertextar en hel del biofilm), var ett undantag i sammanhanget. Där fanns ingen totalitär regim, men man förde ändå en protektionistisk språkpolitik.

 – I allmänhet finns en tendens att små språkområden eller länder med flera språk föredrar undertexter, medan större marknader talar mer för dubbning.

Forskningen visar att publiken nu föredrar det de är vana vid, oavsett om det är dubbning eller undertextning.

– Lika svårt som det är att få folk i Sverige att tro att Brad Pitt pratar svenska, lika svårt är det att få tyskar att läsa på bio, säger Jan Pedersen.

Osman Ragheb har hunnit bli 86 år och är en legend inom den tyska dubbningsindustrin efter att ha drivit dubbningsbolaget Sound-Film GmbH i över 40 år. Han har jobbat med dubbning som regissör, producent, röst samt som röstcoach och språkkonsulent till otaliga storfilmer. År 1996 blev han utnämnd till Tysklands bäste dubbningsregissör av maga­sinet Gong.

För denne fyrspråkige kulturarbetare står språket alltid i centrum, och han slår fast att det är en konst att dubba, en svår sådan. Sin respektabla ålder till trots är Osman Ragheb fortfarande mycket aktiv. Just nu är han aktuell som rösten till Aemon i tyska dubben av Game of thrones och jobbar för fullt med en egyptisk film.

– Det är långt ifrån säkert att en bra skådespelare är en bra dubbare, likaväl som en röstdubbare inte alltid är en bra skådespelare. Det är helt olika talanger som krävs, säger Osman Ragheb.

– Du måste reagera snabbt och kunna tajma vartenda ord inom en 25-dels sekund från att det uttalas på originalspråket. Dessutom är ju ord med samma betydelse olika långa på olika språk. Ofta måste man ändra rytmen på hela meningen men ändå få den att sitta, konstaterar Osman Ragheb.

Han menar att dubbning definitivt har sina förtjänster.  

– Många tycker att det går att studera det visuella mer ingående när de slipper läsa undertexter. Om dubbningen utförs på ett bra sätt kan den även bidra med något extra till filmen.

Som ett exempel nämner Osman Ragheb dubbningen av Schindlers list, som han var castingagent och röstcoach för. Till rösten för kommendant Amon Goeth ville Osman Ragheb ha någon med Wiendia­lekt, men filmbolaget sade nej.

– Det kanske ser ut som om vi försöker utmåla Österrike som boven i dramat då, var deras motivering. Jag påpekade att Goeth ju var från Wien – och till med säger det i filmen. Till slut gav de med sig.  

Det bidrog till att filmupp­levelsen blev extra stark, tycker Osman Ragheb. Det gjorde också de autentiska dialekterna.

– För mig var det lika självklart att judarna skulle dubbas med polsk och jiddisch-accent. Bolaget blev oroligt igen och undrade om inte judar kunde ta illa upp. ”Varför skulle de ta illa upp, det är ju deras språk?” Till slut fick jag som jag ville.

Osman Ragheb menar dock att dubbning har sina nackdelar när budgeten är liten och dubbarna tvingas läsa sina roller alltför snabbt.

– Jag vill inte arbeta med produktioner där kravet ligger högre än 26 meningar per timme, och föredrar att ligga kring 15 meningar per timme. Det måste finnas tid att reflektera, få det att bli trovärdigt. Man märker inom de tre första orden i en film om det är en bra eller dålig dubbning.

Även om Osman Ragheb själv gärna arbetar med dialekter i sina projekt konstaterar han att högtyska är industristandard. Han får medhåll på den punkten av den amerikanska skådespelerskan och röstartisten Anne Alexander Sieder. Hon bor sedan många år i Tyskland och används flitigt i den tyska röstindustrin eftersom hon är tvåspråkig. Hennes röst hörs bland annat i animerade serier och i reklamfilmer för varumärken som Audi, Siemens och BMW.

– Många klienter vill att man pratar med en väldigt neutral stämma och i ett stadigt tonläge, säger Anne Alexander Sieder.

Hon menar att tyskan kan kännas lite platt för en amerikan. Tyskarna vill oftast inte att man låter lika expressiv som engelska eller skandinaviska språk kan vara.

– Det är definitivt skillnad på vad tyska och amerikanska öron är vana vid att höra, säger hon och skrattar.

Undertextning vinner dock mark även i traditionella dubbningsländer som Tyskland, av ekonomiska skäl inte minst. Undertextning är som sagt mycket billigare. Det är mycket en fråga om tillvänjning. Numera laddas illegala filmer ner från nätet i stor omfattning. De är sällan dubbade, vilket tros bana väg för mer undertextning i framtiden. Så kallade kvalitetsfilmer på dvd och på biografer i de större städerna har dock alltid undertextats mer.

Sverige har å sin sida närmat sig den dubbande omvärlden. Ny teknik och fler tv-kanaler har förändrat den svenska dubbningsbranschen. Det har gjort det mer accepterat att dubba. Eftersom det är så dyrt med animation spelas allt fler barn- och ungdomsproduktioner in med riktiga skådespelare. Det har gjort att dubbandet har ökat.

– Numera kan vi få vilken artist eller skådespelare som helst att dubba sådana produktioner, så var det inte förut, säger Lasse Svensson, som har drivit inspelningsbolaget Eurotroll sedan början av 1990-talet.

Men den ökade dubbningen märks inte i vuxenfilmerna.

– Material med en åldersgräns på över elva år dubbas fortfarande inte, säger Lasse Svensson.

Vi vill fortfarande inte höra Mads Mikkelsen och Daniel Craig tala svenska med någon annans stämma. Att det dessutom kostar mindre att undertexta lär göra att så kommer det att förbli.

 

Fem tyskar svarar: Dubbat eller textat?

Ulrich Schaeffer, 49:

– Jag tycker om dubbade filmer. Det är lättare att förstå och man kan fokusera mer på filmen.

Jörg Dauscher, 37:

– Det beror på dubben. Serien Snobbar som jobbar skrevs om väldigt mycket och är helt briljant i den tyska dubbversionen. I gengäld går det inte att titta på till exempel Pang i bygget på tyska. Ser jag film på dvd väljer jag undertexter.

Anette Ferstl, 39:

– Undertexter. Jag tycker det är roligare att se film med originalspråket.

Raphaela L. 35:

– Det beror på mitt humör och filmen. Är jag trött tittar jag på den dubbade versionen. Svarta komedier som till exempel Adams äpplen ser jag på originalspråket, det är så viktigt med tajmningen i humor.

Ernie Kahlen, 29:

– I egenskap av tysk som även pratar engelska flytande tycker jag inte om företeelsen. För mig förstör det originalverket och jag tror att folk skulle lära sig bättre engelska om vi inte dubbade.

 

Publicerad i nummer: 
8/2012