Bild: 
Graham Samuels
Samband. Ibn Hazm fastslog att latin växte sig starkt när det romerska imperiet blomstrade.

Starkt folk ger språken status

 
av: Per-Åke Lindblom

Inget språk är bättre än något annat språk. Inget språk är heller mer uttrycksfullt eller rationellt än något annat. Redan för tusen år sedan förklarade Ibn Hazm varför språk som latin, hebreiska och arabiska har fått hög status.

Ibn Hazm levde mellan 994 och 1064. Han föddes i Córdoba i nuvarande Spanien och tillhörde en känd familj. Ibn Hazm lär ha skrivit 400 texter. Exakt vet vi inte, endast 40 har bevarats. Hans essä om språkets ursprung, Gudomlig försyn eller mänsklig kodifiering, skrevs på 1000-talet, men den är förvånansvärt modern.

I essän menar Ibn Hazm i och för sig att språket uppstod som ett resultat av en instruktion från Gud. Just detta kanske inte är så modernt, sett med dagens ögon. Men han såg alternativet – att människan skulle ha skapat språket – som helt motsägelsefullt. Den som lär sig tala, måste lära sig språket från någon annan. Och från vem har denne då i sin tur lärt sig språket? Detta är aristotelisk metafysik: allt måste ha en definitiv början och ett definitivt slut. Ibn Hazm hade också troligen tillägnat sig Aristoteles tankar. Det var via arabiska filosofer, varav en del verkade på den iberiska halvön, som Aristoteles återintroducerades i Europa under tidig medeltid.

Ibn Hazm menar att Gud överförde ett urspråk till människorna via Adam, även om han inte helt utesluter att Gud lärde Adam alla språk. Urspråket måste ha varit det mest uttömmande, det mest uttrycksfulla, det minst tvetydiga, det mest koncisa och det mest ordrika som någonsin funnits. Detta eftersom språket kunde referera till alla existerande företeelser, vare sig det var fråga om föremål eller händelser. Eftersom Gud hade skapat solen, månen, jorden, stjärnorna, alla varelser och växter, gav han dem också namn.

När det gäller språkens status var Ibn Hazm lika modern i sin uppfattning som vilken nutida språkvetare som helst. ”En nations språk, vetande och historia upprätthålls endast genom dess statsskicks styrka och folkets engagemang.” Han använder bland annat det grekiska språket som exempel. Den klassiska grekiskan blev marginaliserad genom att den grekiska staten hade gått under och landet ockuperats, och genom migration och beblandning med andra språkgrupper.

Ett folks kreativitet – inklusive dess språkliga skaparförmåga – dör ut, menar Ibn Hazm, om dess stat har kollapsat efter att fienden har besegrat det, om det lamslås av fruktan, nöd, vanära och om det tvingas tjäna fienden. Detta får konsekvenser för folkets självbild och hur det värderar sitt eget språk.

Ibn Hazms påstående var framsynt, om man till exempel betänker att galliskan försvann tämligen snabbt på grund av den romerska ockupationen. Språk har spridits genom att ett folk har lagt under sig ett annat. Ett språk kan också trängas undan när talare av ett annat språk blir dominerande politiskt, ekonomiskt och kulturellt.

Ibn Hazm var också helt på det klara med vilka faktorer som styr språksplittring. Han skriver att ett språk kan börja utvecklas åt olika håll, som resultat av uttalsförändringar över långa tidsperioder. Geografisk spridning och kontakt med andra folk kan bidra till splittring av språket.

Men även om ett folk har besegrats, kan deras uttal av vissa språkljud – fonem – påverka uttalet av vissa språkljud i erövrarnas språk i de intagna områdena, det vill säga fungera som substrat. Ibn Hazm tar berberna som exempel. De besegrade berbernas språk har fungerat som substrat i den nordafrikanska varianten av arabiskan.

Givetvis spekulerar Ibn Hazm i stor utsträckning, men hans spekulationer är intelligenta. Han hade inte tagit del av vare sig arkeologisk forskning, evolutionsteorin eller jämförande språkvetenskap. Dessutom vet vi fortfarande inte exakt hur det mänskliga språket uppstod, om det fanns ett enda ”urspråk” eller om flera urspråk uppstod mer eller mindre parallellt.

Ibn Hazm diskuterar ingående frågan om huruvida ett språk kan vara bättre än ett annat:

”Det finns de som antar att deras språk är bättre än andra. Detta betyder ingenting, efter­som överlägsenhet åstadkoms på vissa välkända sätt: antingen genom gärningar eller genom speciell utmärkelse. Ett språk kan inte utföra några gärningar och det finns ingen helig text som förlänar kännemärket överlägsenhet till ett språk över ett annat.”

Föreställningen att det finns överlägsna språk frodas än i dag. Men det är ingalunda bevisat att det finns något språk med egenskaper som gör det mer förträffligt än andra. Det finns inget språk som är mer ordrikt och uttrycksfullt än andra, inget som är mer logiskt och rationellt. Det som ger ett språk dess status är i stället dess bärare och i vilken utsträckning som andra språkanvändare utsätts för detta språk.

Språk följer makten. Det är därför som språk som talas i imperier, expansiva statsbildningar, framgångsrika stater och bland erövrande folk och klasser har haft så hög status. Detta har i olika tider och på olika platser gällt till exempel för kinesiskan, latinet, arabiskan, spanskan, franskan och engelskan. Faktorerna som bestämmer ett språks status är alltså icke-språkliga.

Ibn Hazm skriver: ”Galenos begick ett allvarligt misstag när han påstod: ’Grekiska är ett överlägset språk, eftersom alla andra språk låter som hundars skällande eller grodors kväkande.’ Detta är uppenbar ignorans, eftersom var och en som hör ett annat språk än sitt eget, ett språk han inte förstår, ofelbart uppfattar det på det sätt som Galenos beskriver. Språkens ljudsystem är alla desamma, inget är förmer än något annat, och det finns ingen inneboende fulhet eller skönhet i vissa språk med uteslutande av andra. De är samma för alla språk.” Den Galenos som Ibn Hazm syftar på var en av den antika medi­cinens förgrundsgestalter.

Många muslimer anser fortfarande att arabiska är Allahs eget språk, och därför är Koranen egentligen omöjlig att översätta. Det finns endast uttolkningar på andra språk. Men Ibn Hazm argumenterar mot denna föreställning från en teologisk utgångspunkt:

”Allah säger: ’Vi har aldrig sänt ett sändebud som inte talade samma språk som det folk [till vilket han sändes], så att han klart kunde lägga fram [sitt budskap] för dem.’ [Fjortonde suran Ibrâhîm: 4] Han säger också: ’Och vi har gjort denna (Skrift) lätt att förstå, [förmedlad] på ditt eget språk för att de skall kunna ta den till sig. [Fyrtiofjärde suran ad-Dukhân: 58] Så Allah säger oss att Han endast förmedlade Koranen på arabiska för att profetens folk skulle förstå den. Detta är det enda skälet. […] Folk har sagt att arabiska är det bästa av alla språk, eftersom Allahs ord uppenbarades genom det. Detta betyder ingenting, eftersom Allah har berättat för oss att han alltid har skickat en budbärare, som talade sitt modersmål, och Allah säger: ’… inget folk har blivit utan en varnare som levde och dog bland dem.’ [Trettiofemte suran Fâtir: 24] Detta betyder att Allahs ord och uppenbarelser skickades ner på alla språk. Han skickade Toran, evangelierna och psalmerna. Han talade till Moses på hebreiska. Han skickade skriftrullarna till Abraham på arameiska. Därför är språken jämbördiga i detta avseende.”

Om Gud skapade alla språk, varför skulle han då skapa bara ett fulländat språk och övriga som mindervärdiga språk?

Ibn Hazm argumenterar vidare för att det inte vore omöjligt för människor att skapa ett nytt språk, när de väl har ett språk genom vilket de kan komma överens om vad orden betyder. Detta skulle dock utgöra ”en väldig och meningslös ansträngning, den slags överdrift som ingen förståndig person skulle överväga”. Den person som försökte sig på detta företag ”skulle vara övermåttan ansvarslös och omdömeslös genom att sysselsätta sig med något helt onyttigt i stället för att bekymra sig om vad som angår honom”. Och om ett sådant språk skulle skapas, skulle vederbörande inte ha någon framgång med att tvinga på det på folk, som redan talar ett annat språk. Därmed ger Ibn Hazm så kallade planspråk, som esperanto, ido och interlingua, en känga, långt innan de konstruerades.

Samtliga Korancitat är hämtade ur Koranens budskap i svensk tolkning av Mohammed Knut Bernström, Propius förlag (2000).

 

Publicerad i nummer: 
5/2012