Bild: 
Anders Wiklund/SCANPIX
Henry Bronett är poet och författare. Han är aktuell med boken Charles Grandpiers äventyr Drakblodsfröna.

Läs högt!

Högläsning gör oss ordgiriga

Long John Silver hungrar efter guld. När vi läser Skattkammarön hungrar min son efter ordens innehåll.

– Vad är girig för något?

Vi ligger tätt ihop. Hans huvud vilar precis på stället mellan min axel och mitt bröst. Där finns en liten försänkning, som passar hans brunlockiga huvud utmärkt. Jag hör hans andetag. Trygga, förväntansfulla, och jag vet inget som bättre beskriver ordet kärlek än just det här ögonblicket.

– Säg då! manar han och buffar mig otåligt i sidan.

Vi läser Robert Louis Stevensons Skattkammarön. Long John Silver är utsökt intrigant, skoningslös och fullständigt utan gräns i sin hunger efter guld. Det är han som är ”girig”, och därför undrar min son.

Ja, vad är girighet? Ord tycks enkla på ytan men då man öppnar dem, vet man aldrig vad man hittar. Ibland öppnar sig sprakande spegelsalar och kostbara salonger. Ibland upptäcker vi stilla, ljusa bokskogar som rör vid hjärtat, eller så faller vi rätt ner i fuktiga grottor och unkna källarhålor. Ordet girighet tillhör nog den senare kategorin.

– När man vill ha något så mycket att man till och med struntar i andra människors liv för att få det. Det är girighet! säger jag nöjd, och min son funderar en stund på vad jag har sagt.

– Eller så är det en av de sju dödssynderna om man är katolik, och buddisterna tänker  att man förväxlar materiella tillgångar med verklig lycka. Det är deras girighet, tänker jag högt.

– Katolik? undrar min son. Är de giriga då?

Ett enkelt ord på ytan, men ju mer vi går in i dess betydelse, desto mer komplicerat blir det.

– Hur kan han bara vara så girig, Long John Silver? Vet han inte att det är dumt? Är han katolik?

– Jo, han vet nog att det är dumt. Nej, katoliker är inte giriga, fast …

– Men varför gör han något om han vet att det är fel? blir jag avbruten.

– Ja, varför gör han det? tänker jag, lika mycket för mig själv, och tystnar.

Varför gör människor på det ena eller andra sättet? Kan man säga att girigheten driver oss? Kan man rättfärdiga girighet i vissa lägen eller heter det något annat då? Vems – om någons – är felet? Vems är ansvaret? Och Gud, varför gör han inget åt all den där girigheten?

Frågorna haglar. Min son är förbryllad över piraten Silvers gränslösa girighet och plötsligt är jag det också. Vi har hamnat mitt i det parallella äventyr som sker mellan människor då de läser högt tillsammans. Det som handlar om hur vi använder ord och vad orden har för egentligt innehåll.

– Han är nog en stackars krake ändå, den där Silver, säger jag utan att tänka mig för.

Det får jag naturligtvis äta upp!

– Vad är en krake? kommer frågan, som ett brev på posten.

Och vi öppnar ännu ett ord. På svenska är kraken både den stackars kraken och ”Kraken” – piraternas skräck. Den ena kraken är en konstruktion på vilken man torkar hö, och vi hamnar plötsligt på ängar med liar och skåragång. Det är visserligen spännande med bes­ten ”Kraken”, som kan krossa skepp, fast bilden av en krake med hö och att man kallar någon för stackars krake, blir väldigt lustig! Orden leker, dansar runt med oss och bildar ett äventyr utöver det vi läser.

Ur sagor och berättelser dyker orden upp och samtalen kring dem väver berättelser i sig. Vi tar ställning, konfronteras med egna värderingar och jag får möjlighet att föra vidare några i samtalen med min son. Det är lustfyllt och inte helt okomplicerat. Liv och död, kärlek och hat. Styrs vi av en Guds plan eller är det bara slumpen? Det är inga enkla frågor.

Fem år var jag, i Hamburg på museum med mamma. Där satt neandertalarna i djurhudar. De kurade i en monter byggd som en grotta. Vuxna och barn, tätt ihop. Lite längre bort satt vår art, Homo sapiens, runt en lägereld.

– Vad säger de, mamma? undrade jag.

Min mamma var säker på att de berättade sagor för varandra. Som jag önskade att jag hade fått sitta med och lyssna!

Utan orden och kunskapen de innehåller är vi inte längre människor, blott stackars krakar, stumma hötorkare på en äng. 

Publicerad i nummer: 
1/2012