Bild: 
Istockphoto
De hornliknande antennerna såg till så att getingen blev en liten get – åtminstone etymologiskt sett.

Getingar & slöingar

Ändelserna som gör språkhistorien levande

 
av: Catharina Grünbaum

Svenskan är oändligt nyskapande. Ändelserna -ing och -ning lever kvar sedan forntiden, och gör att vi ständigt kan uppfinna nya ord.

Har ni tänkt på hur många ord det finns på -ing och -ning? Den ändelsen är den vanligaste när man ska bilda substantiv­ till verb: läsa–läsning, plantera–­plantering, dikta–diktning, öva–övning.

Detta -ing/-ning fanns i vårt språk långt innan det kunde kallas svenska; det är ett arv från forntiden. Vi möter det i andra germanska språk som engelskan, liksom i tyskan med varianten -ung: Dichtung, Übung. Som ordbildningselement lever -ing/-ning med full kraft. När som helst kan vi göra substantiv till nyskapade verb, surfa–surfning, märkvärdisera–märkvärdisering. Vårt språk rymmer på en gång mycket gamla ord som gärning och görning (vara i görningen), båda till verbet göra, och all­deles nya, som googling. Språkhistorien är i sanning levande.

Vid sidan av detta -ing fanns ett annat som användes och används i första hand för att beteckna levande varelser: viking, ädling, bortbyting, raring, avfälling, enhörning, tuffing, särling, hårding, vekling, snygging.

Medan substantiven som uttrycker en verbhandling – städning, cementering – är genomskådliga, självförklarande och ospännande har de andra ofta något som väcker nyfikenheten. Att en usling är en usel varelse och en före­detting (eller fördetting) någon som kan betecknas som ”före detta” inses förstås genast, men varför kallas till exempel en huggormshona för äsping? Eller en rökt strömming för böckling? Och vad är göling hos gröngölingen?

Det trevliga med den här sortens -ing-ord är att de kan bildas till såväl substantiv, adjektiv och verb som till hela ordsammanställningar: fossing (smekform för fot); lätting (till lat eller lättja); yngling (till ung); vilding (till vild); fyr­foting (till fyrfota); snöping (till snöpa); utböling, ursprungligen­ utbörding (av främmande härkomst); fem­åring (en som är fem år).

Samtidigt är det den här sortens­ -ing-bildningar som sätter myror i huvudet på oss. Hur kan käring vara ett skällsord om det är avlett av kär?

Men ack, käring har inget med kär eller käresta att göra. Förleden är karl, och kärling, som det kunde skrivas förr, är den kvinnliga motsvarigheten. Att karl står för den stolta manligheten, medan käring kommit att stå för mindre tilltalande individer av kvinno­släktet är bara en spegel av århundradens kvinnosyn. De nedsättande synonymerna till kvinna är många gånger fler än de för man – det får man bekräftat i vilken synonym­ordbok som helst.

Man kan också fråga sig varför den unga huggormshonan har fått en egen benämning, äsping, och varför hon antas föredra just asplundar – äspen – som uppehållsort. Även böcklingen omger sig med ett visst gåtfullt skimmer. En förklaring är att det rör sig om en så kallad diminutivform med innebörden ’liten bock’, på grund av lukten, men det övertygar knappast den som har umgåtts med getter. En annan är att den holländske sillhandlaren och rökeriägaren Wilhelm Beukelz på 1300-talet skulle ha varit upphovet, men det tror inte nederländska språkforskare, som i stället föreslår betydelsen ’torkad fisk’. Det stämmer bättre med olika böcklingbenämningar i Nordeuropa och Skandinavien, där ordformer som bokking, boken, bøkja syftar på att fisken är halvtorr i motsats till den färska.

Om böcklingen nu inte är en liten bock så är i gengäld getingen­ en liten get – namngiven efter antennerna som liknar horn. Hornet är ju också det engelska ordet för bål­geting.

Gröngölingen, den stiliga hackspetten, är både grön och gul – göling är bildat till gul, liksom gylling i den lysande gula tättingen sommargylling går tillbaka på guld. Tätting, för övrigt, samlingsnamnet på småfåglar, anses vara ljudhärmande. Även de mest skönsjungande arter har ju emellanåt småljud för sig, och det är kanske den tydligaste gemensamma nämnaren.

Som efterled för att ange härkomst är -ing mycket användbart: islänning, skåning,­ knytling (ättling till Knut den helige). De som bodde vid mossen­ var mysing­ar;­ deras boplats kallades Mysinge. Risingar var folket i snår­skogen, och så uppstod ortnamnet Risinge. I Välling­by bodde vällingarna, det vill säga de som slagit sig ner på gräsvallen, tusen år eller mer före höghusbebyggelsen. Välling­by har alltså ingenting med mjölsoppan välling att göra, som är ett -ing-ord till verbet välla, ’sjuda’, ’koka’.

Och hur många pikar har väl inte Slöingebor genom tiderna utsatts för av illvilliga utbölingar? Men slö förmodar ortnamnsforskarna står för slo, slod – ett gammalt ord för vinterväg för timmerslädar. Det finns så vitt jag vet ingen grund att anta att slöingarna mer än andra skulle vara lättingar. 

Publicerad i nummer: 
7/2011