Bild: 
Martin Stenmark

Porträtt

Språkmord

 
av: Elin Swedenmark

Babels programledare Daniel Sjölin gör allt han kan för att inte skriva. Det går dåligt - trots ett allvarligt menat mordförsök på det livsfarliga språket.

Efter sin tredje roman slutade Daniel Sjölin att skriva. Medierna fick nys om det för två år sedan, men egentligen lade han ner pennan redan när han började på litteraturprogrammet Babel.

- Det är sju år sedan nu, och det hänger ihop med familjebildningen. Jag är tyvärr inte en person som kan göra saker bra om jag ska göra dem samtidigt.

Som man kanske kan ana hade han dock fler skäl till att sluta skriva. Över en kaffe i Ängbyplan, familjens nya hem, avslöjar Daniel Sjölin att han var rädd att förvandlas till en av de narcissister han själv gärna läser. Dessutom har han en egen lag som gör det omöjligt att ge ut böcker på löpande band.

- Om jag ska skriva en bok så måste det vara en berättelse som bara kan berättas på ett enda sätt. Sedan måste bara jag kunna berätta den. Annars kan någon annan göra det, eftersom alla andra egentligen är bättre. För det tredje ska det bara vara nu jag kan skriva den.

Han tror att det är jantelagen som spökar.

- Jag har aldrig känt "hör på nu min vän, nu ska jag berätta om de fattiga i Paris!". Så stor plats kan jag inte ta.

Nej, Daniel Sjölin tycker sig inte vara särskilt bra på vare sig filosofi, politik eller historia. Med språket är det annorlunda. Han upptäckte det tidigt, genom mormor och korsorden. Där fick han kontroll över de annars bångstyriga orden. Han minns fortfarande frustrationen över att inte kunna uttala ord som fjäril och garderob, eller att stå svarslös inför en fyra år äldre bror som utbrister "stjärnstopp!". Särskilt eftersom han misstänkte att språket var nyckeln.

- Den som kunde behärska det var en riktig människa, tyckte jag då.

Daniel Sjölin tog sig också in i språkets koder och system via studier i lingvistik. Samtidigt har han en mindre kontrollerad språksida, som han tror kommer från mamma. Hon gick aldrig ut gymnasiet och kompenserade för sitt bristfälliga språk med egna ordkonstruktioner. Samma vilja att göra språket till sitt eget har Daniel Sjölin.

- Men kvalar in som arbetarförfattare gör jag inte, trots en släkt full av statare, säger han skrattande.

Ändå finns den politiska dimensionen där:

- Jag hade innebandyn. Den är väldigt långt ifrån bokhyllan. När jag kom till Biskops-Arnös författarskola, och skrapade på ytan, så hade folk ofta en mamma som var bibliotekarie eller liknande. De hade något slags grundsjälvförtroende som jag inte hade. Jag hade bara fantasi.

Det hade han å andra sidan desto mer av. Daniel Sjölin inte bara skriver i bilder, med metaforer och ironiska poänger, det är också så han pratar. "Småfraser ligger på lur och djävlas", säger huvudpersonen Daniel i Världens sista roman, och den riktiga Sjölin känner likadant. Han är rastlös och har ett stort behov av bilder, ljud och ord.

- Språket är fantasins slutliga arena. Man får försöka så gott man kan för att göra de gränserna flytande och dynamiska, säger han.

Det är dock inte så mycket svensk prosa som väcker Daniel Sjölins språkliga intresse. Själv ville han ge språket huvudrollen - alla hans böcker ingår i en språklig undersökning.

Debutboken Oron bror handlar om hur språket skapar oss. I centrum står en tvåårig kille, som erövrar sitt jag genom orden. Personliga pronomen handlar i stället om hur språket stänger in. Trots att det rör sig fritt inom oss blir det ofta bara pannkaka när det når ut, menar Daniel Sjölin. Den tredje boken, Världens sista roman, undersöker var språket tar slut. Daniel Sjölin tycker att många missade att den boken handlar om en författare som mister ett ofött barn. I försöket att kommunicera med det språklösa barnet uppfinner författaren en dement mamma som långsamt förlorar orden. I det fördärvet hittar de nya sätt att tala.

Böckerna verkar redan från början vara uttänkta efter en sammanhållen logik?

- Det är de. Precis som Torgny Lindgren kan sucka över att hans böcker alltid beskrivs som skrönor kan jag sucka över att mina böcker beskrivs som deliriska fantasiutsvävningar i språk, när de tvärtom är nästan tvångsmässigt komponerade efter en språklig linje, säger Daniel Sjölin, och erkänner att hela sista boken egentligen är ett mordförsök på språket.

- Språket skiljer av oss från känslorna. Vi kan abstrahera känslor - vi sätter ord på dem, och kan då analysera och få ytterligare distans. Det finns den aspekten av språket.

Daniel i Världens sista roman vägrar acceptera distansen till barnet. Därför försöker han skriva in sig i kaoset. Men varje ord gör paradoxalt nog att han kommer längre ifrån känslorna. På det sättet kan språket vara livsfarligt, menar Daniel Sjölin, och tar upp massakern på Utøya.

- Förövaren har ju inte skjutit ihjäl människor, utan fiender eller avskum. Det är en språklig korrektion han har utsatt sig själv för. Språket är psykopatins verktyg. Det är en aspekt som oftast inte kommer fram. Vi kan komma nära varandra med hjälp av språket, men riktigt inpå kommer vi aldrig. Språket står där som en vägg emellan oss.

Det låter som ett av mina favoritcitat av Edward Saïd: "Språket är samtidigt överflöd och utarmning".

- Hade jag känt till det hade jag sluppit skriva boken! Men det är i överflödet som livet finns. Därför blir det svårt med de här prosalådorna, det konventionella berättandet som inte ens gör något försök att komma nära existensen på djupet. Det räcker inte för mig. Jag vill djupare ner, säger Daniel Sjölin.

Han exemplifierar med Harry Martinson, som i Aniara beskriver hur centraldatorn Miman underhåller människor med bilder från fantastiska världar.

- Men jag får som läsare aldrig se världarna. Är det öken, är det månlandskap, hur ser det ut? Där börjar ju fantasin, i min värld. Den enklaste vägen till att bli en bra poet är att inte berätta om världarna. Men det är där jag tycker att litteraturen ska börja. Och det ställer jättehöga krav, för det går inte att göra bra. Och därför sitter jag här och skriver inte, säger han och slår ut med händerna.

Ju mer vi samtalar desto mer undrar jag dock om Daniel Sjölin verkligen har slutat skriva för gott. Dels står han inte längre ut med att se sig själv i tv-rutan, dels erkänner han att till och med en inköpslista är kul att komponera numera.

- Jag har skrivit en kort sak på sju år, när en lärare på Biskops-Arnö gick i pension. Jag skrev tio rader och kunde inte sluta läsa dem högt för mig själv. Det kändes som en enorm glädje, säger han, och fortsätter:

- Om man ska lyxa till sig nu över trettio och ha en identitet, så har jag väldigt svårt att se mig som kulturjournalist och programledare, hur mycket jag än har sagt att jag har slutat skriva. Jag känner mig fortfarande som en författare som på något konstigt sätt kommit in på Sveriges television.

Vad har du i så fall lust att skriva?

- Jag vill bygga en värld. Inget storslaget, men rymligt. En bok man får hålla på med i många år. Inte för viljan att få den klar, utan bara att hålla på med en bok som att bygga ett hus, och lägga en tegelsten om dagen. Den närvaron i livet.

Publicerad i nummer: 
6/2011