Misslyckad missionär blev språkpionjär

Vad hade han där att göra? Varför utsatte han sig frivilligt för "stor livsfara natt och dag i ett hednaland ibland dessa grymma hedningar som vart år hotat att slå oss svenskar ihjäl och alldeles utrota oss"?

Och vad hade Sverige där att göra? Fransmännen var där, engelsmännen och holländarna var där. Så nog skulle Europas nordliga stormakt också ha en bit av Amerika. År 1638 grundades Nya Sverige på mark köpt - inte stulen - av ursprungsbefolkningen vid Delawarefloden i USA.

Med den femte expeditionen från Sverige följde en ny själasörjare. Året var 1643, han var 41 år och hette Johannes Jonae Campanius Holmiensis. Prästnamnet betyder ungefär Johan Jonasson, klockarson från Stockholm.

Han installerades i fortet Nya Göteborg, där dagens Philadelphia ligger, och ett enkelt blockhus tjänade som kapell.

Med samma fartyg kom också den nye, hårdföre guvernören Johan Printz. Hans instruktion från regeringen var att behandla "angränsande vilde nationer" väl och undervisa dem så att de "efterhanden må komma uti den sanne kristelige religionen och gudstjänsten bliva informerat och eljest till civilitet och god policijväsende bragt".

Det fanns flera indianfolk i och omkring Nya Sverige. Den största kallades lenape. Längre bort bodde ett folk Campanius kallade minkeser. Vägen dit var svår och oländig; man fick klättra i berg och ibland vada i vatten till armhålorna. Men Campanius gjorde strapatsen flera gånger och vann förtroende hos minkeserna, som var angelägna om goda handels­relationer.

Men hur skulle han vinna "vildarna" till den rätta läran? Campanius var förste svensk att ta sig an uppgiften, och han hade ingen mall.

Frälsningen var på 1600-talet långt ifrån någon väckelserörelse. Det gällde att kunna sin katekes, be morgon och kväll och inte missa mässan. Ett hårdsmält budskap om man ville få vildarna att överge sina fäders tro.

Vägen till "the americaners" frälsning gick i tre etapper: ge dem gåvor, bli deras vän, lära sig deras språk. Det gjorde Campanius med stor energi.

Campanius kunde inga andra språk än svenska och latin, men visade sig ha gott språköra. För att nå ut med sitt budskap satte han samman ordlistor på lenapes och minkesernas språk. Han utgick från listor med ord på lenapepidgin, ett förenklat lenapespråk, som holländarna tagit fram för att bedriva handel. Dessa kompletterade han med ord som han behövde i missionsarbetet.

På lenapepidgin nedtecknade Campanius uttryck som chíntika manétto, 'ande, gud', för 'Helige ande' och mataétt maranijto, 'göra dåligt', för 'synda'. Campanius förenklade lenapevariant saknar bland annat genus och numerus, vilket resulterar i att många ord används oböjda. Enligt Ives Goddard vid Smithsonian institution, en av de främsta experterna på den grupp av språk som lenapes tillhör, har man upptäckt många märkligheter med just Campanius ordlistor.

Svåra ljud har ersatts av andra, som passar svenska tungor bättre. En del sje-ljud har exempelvis bytts ut mot s - som i svenska med finsk brytning. Campanius har även helt ogenerat använt svenskt genitiv-s på slutet av vissa ord. Han skriver med svenska ljudvärden och många meningar med svensk ordföljd.

När det gäller minkesernas språk fanns inget förarbete. Campanius gjorde en pionjärinsats när han satte samman en lista med ett hundratal ord. Även här finns samma typer av förenklingar som hos lenapevarianten. Insatsen är extra viktig eftersom minkeserna, eller susquehannock som de kallas numera, utrotades på 1760-talet.

Den lista som Campanius sammanställde, Vocabula Mahakuassica, omfattar ord för handelsvaror, djur, en del hushållstermer, räkneorden till tjugo och en liten parlör med några fraser för hälsning, artigheter och förhandling. Inget annat finns bevarat av språket och Campanius insats har hyllats av forskare.

Campanius roades av arbetet och gillade lenape-språket. Åtminstone skriver han det i ett efterlämnat verk om Nya Sverige: "Och kan jag wäl säja, at jag intet wet något språk uti Europa som i orden och talet större angenämhet och höghet hafwer än äfwen detta såväl uti sjelfwa utspråket som anbelangande dess eftertryck."

Fast sedan försökte Campanius märkligt nog härleda lenapeindianernas språk till hebreiskan. Han nämnde en rad exempel på likheter, som anna eller hanna för 'mor'. Utan tvivel rör det sig om slump, önsketänkande och missförstånd. Men varför hebreiska?

- Européerna ställdes inför en jättelik teologisk utmaning, eftersom människan enligt Bibeln skapats vid ett tillfälle. Om indianerna inte härstammade från Adam och Eva måste Gud ha skapat människan två gånger, berättar Gunlög Fur, professor i historia vid Växjö universitet, som är specialiserad på indianhistoria, kolonialism och kulturmöten.

- Därför gjorde man krumbukter för att få det att gå ihop; man konstruerade likheter mellan hebreiska och indianspråk som skulle bevisa att indianerna var en av Israels tolv stammar som utvandrat.

Campanius kraftprov var översättningen av Luthers katekes till lenape. Den blev klar först efter hemkomsten till Sverige, och tanken var att den skulle vara framtida missionärer till nytta. Det arbetet var också något av en pionjärinsats, även om Campanius inte var först. Publiceringen dröjde ända till 1696, efter hans död.

Översättningarna har dock ifrågasatts. En senare missionär, från Mähren, ansåg att hans katekes var obegriplig.

- Antingen hade han missförstått fullständigt eller så hade hans informanter lurat honom. En del uttryck för Gud och liknande är bara skämt eller nästan snuskiga referenser. Kanske ville de inte ge honom namn för det som var religiöst laddat, säger Gunlög Fur.

Vissa ord kan även förklaras på annat sätt, tror James Rementer, chef för Lenape language preservation project:

- Campanius kan själv ha hittat på ord utifrån det begränsade pidginspråket för att försöka beskriva saker som indianerna inte hade, till exempel sachiman chíntika för 'präst'. Ordagrant betyder det 'hövdingdans'. Hans uttryck för 'biskop', machijrick sachiman chíntika, betyder 'stor hövdingdans'.

Frälsningen gick trögt, och det finns inte dokumenterat att han omvänt en enda indian. Campanius vann kanske deras aktning, men fagert tal hjälpte föga. Sverige var ingen stor handelsnation och kunde inte på långa vägar få fram tillräckligt med tyger, knivar, kittlar och andra varor som indianerna åtrådde.

Campanius skrev till regeringen om sina oupphörliga resor i kolonin för att predika onsdagar och fredagar, hålla morgon- och kvällsbön i kyrkan varje dag och mässa på söndagarna. Han skildrade också det motiga missionsarbetet och begärde att få bli hemförlovad. Det blev han 1648.

Hemma väntade ingen belöning för väl utfört arbete, som exempelvis en tjänst i hovförsamlingen. Han tilldelades lantliga Frösthult norr om Enköping, där han dog 1683. Hans gravhäll bär lenapetexten "Umar sacchiman chintika hacking haro ankarop mochy chuki". Orden, som han själv författat, betyder ungefär 'Här vilar en god hövding, som dog i hög ålder'.

Intresset för hans verk var emellertid klent i Sverige eftersom Nya Sverige gick förlorat 1655. De publicerades först 13 år efter hans död, tack vare sonsonen Thomas Campanius Holm. Fem hundra exemplar skickades till Amerika, och ordlistorna användes av svenskar som bodde kvar sedan holländarna tagit över.

Sedan kom engelsmännen och guvernören William Penn, som senare grundade Pennsylvania. Han hade en svensk tolk, Lasse Kock, som använde Campanius listor - kanske rent av när Penn slöt sitt stora fredsavtal med lenapeindianerna.

Vid 300-årsminnet av Johannes Campanius död besökte en grupp lenapeindianer Frösthult, vilket måste sägas vara ett fint erkännande.

- Han gav ut ett av de första verken på ett förmodat indianspråk i Nordamerika. Katekesen på lenapernas språk var hans stora gärning, anser Gunlög Fur.

James Rementer har också bara lovord för Campanius:

- Hans ordlistor är intressanta för att de visar att det språk som talades då i stort sett är densamma som över 300 år senare, om man tar hänsyn till stavning och grammatiska fel.