Bild: 
Allemansland med sina fyra städer: Näppelunda, Ingalunda, Sålunda och Annorlunda.

Catharinas ord

Lunda

 
av: Catharina Grünbaum

En annorlunda limpa är näppelunda fel. Ord som slutar på lunda gör det av olika skäl.

”Landskapet Allemansland har fyra städer: Näppelunda, Ingalunda, Sålunda och Annorlunda”, får man veta i Lennart Hellsings Krakel Spektakel-bok.

”Näppelunda är störst och Annorlunda är annorlunda. Annorlunda är sålunda ingalunda någon huvudstad.”

Att det rör sig om två olika ordbildningar på -lunda förstår ju envar. Men vad Lennart Hellsing lyckats förena med sina olika lunda kommer jag här att skilja. Denna betraktelse sönderfaller nämligen i tvenne hälfter som inte har något gemensamt annat än ord som slutar på lunda.

Själv bor jag i Närlunda. Som bostadsområde är det mer än någotsånärlunda, och som plats är det urgammalt.  Namnet innehåller en gammal pluralform av lund, det vill säga träddunge.

Mången sådan ansågs i hednisk tid vara en boning för en gudom och därför helig. Kulten av guden eller gudinnan i fråga förlades också till lunden. Särdeles minnesvärd är kultplatsen i Gamla Uppsala, hos Adam av Bremen skildrad i all sin ohygglighet med nio av allt av mankön hängande i lundens träd: galtar, tjurar, tuppar, hingstar, män, alla offrade åt Oden, Tor och Frej för god äring, det vill säga årsväxt.

En kultplats av det här slaget kallades vi – ett ord som syftar på att den är vigd, det vill säga helgad.

Namn som Björklunda, Petterslund och Katrinelund kan däremot inte göra anspråk på att vara kultplatser, inte ens om Petter och Katrin varit aldrig så dyrkade. De namnen är moderna, medan ortnamnen med gudanamn kan vara flera tusen år gamla. Det äldsta skiktet innehåller vanernas namn: Ull, Njord och hans kvinnliga motsvarighet Njärd – i den romerske historikern Tacitus Germania från år 98 i den latinska formen Nerthus – och vidare Njords barn Frej (Frö) och Freja.  Alla var de fruktbarhetsgudar.

Vanerna skulle inlemmas i nästa gudasläkt, de krigiska asarna: Oden, Frigg och Tor.

De som i dag bor i Ullevi, Frövi, Frölunda, Frustuna, Norderön, Odensala,  Friggeråker och Torsås har direktkontakt med förkristen tid.

Närlunda på Ekerö skrevs under medeltiden Nærdhalunda, och det pekar mot att det rör sig om ett gammalt Nerthusnamn. Var gudinnan Njärds lund kan ha legat är ovisst – man kan kanske tänka sig på den bergknalle som senare fick det prosaiska namnet Oxberget och som var ett av de områden som låg över Mälarens yta under bronsålder och järnålder.  I dag är oxarna lika glömda som gudinnan och hennes heliga kor.

Lunda i annorlunda är av annat slag. Här har vi en gammal genitivform av ett lund som inte längre finns i svenskan men som betyder ’sätt’, ’sinne’, ’beskaffenhet’ och som också ingår i ordet lynne.

(Genitivformer är vanliga hos adverb: allehanda, jämfota, och med s-genitiv således, alldeles, häromsistens, allestädes, baklänges  …)
Adverben på  -lunda säger alltså att något är beskaffat på ett visst sätt: annorlunda ’på annat sätt’, ingalunda ’på intet sätt’, någorlunda ’på ett något så när bra sätt’, sammalunda ’på samma sätt’, sålunda ’på så sätt’.

Näppelunda får dock man dock leta förgäves i ordböckerna. Det är bildat av näppeligen, ’knappast’,  efter mönster av de andra – och så praktiskt: ”Tror du han törs?” ”Näppelunda.”

Somliga adverb används också som adjektiv. Från att ha stått predikativt, som i hans liv blev annorlunda kan det också nyttjas attributivt: ett annorlunda liv.
En del sådana adverb har sedan länge förekommit attributivt. Fjärran, som i fjärran land, finns redan i Gustav Vasas bibel. En gradvis förändring och till och med den gradvisa förändringen är i dag korrekt svenska.

Ett förgäves försök, däremot, accepteras inte av alla språkbrukare.

När jag i slutet på 1960-talet just hade börjat mina studier i nordiska språk för den kloke docenten Åke Åkermalm, författare till den utmärkta normdiskuterande boken Modern svenska, dryftades under en lektion en aktuell annons med texten En annorlunda limpa.

”Hur ska vi ställa oss till det?” undrade Åkermalm.

Jag svarade självsäkert att det vore ett ofog som borde stävjas. I Svenska Akademiens ordlistas 9:e upplaga (1950) fanns annorlunda enbart som adverb.
”Nu tror jag att fru Grünbaum är strängare än själva professor Wellander”, sade Åkermalm pillemariskt.

I den kommande upplagan av SAOL, nummer 10 (1973), skulle annorlunda tas upp även som adjektiv. ”En annorlunda limpa” är näppelunda fel.

Catharina Grünbaum är språkvårdare åt Dagens Nyheter.

Publicerad i nummer: 
3/2008