Bild: 
Linda Forsell
”Det gjorde ont i en tonåring. Väldigt ont. Och jag bestämde mig för att hata svenskan och svenskarna.”

Finlandssvenskan

“Jag försummade fadersmålet”

 
av: Anita Sällberg

I Finland, hos mormor och morfar, bestämde jag mig för att hata svenska språket. Men när jag flyttade till Sverige var det i stället finskan jag glömde.

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men min familj i Helsingfors var tvåspråkig utan att vi barn ens märkte det. Det var helt i sin ordning att prata finska med pappa och svenska med mamma. Aldrig ”fel” språk med ”fel” förälder. Sinsemellan pratade föräldrarna sitt eget språk, det var inget konstigt med det.

Pappa, född 1892, var från Karelska näset, det finskaste av Finland. Mamma, född 1895, var från det svenska Österbotten, det svenskaste av Finland på den tiden. Pappa lärde sig svenska i det finska läroverket i Viborg, mamma lärde sig finska i det svenska läroverket i Jakobstad. De träffades i Helsingfors, på studenternas gemensamma tillställningar, och tycke uppstod. Pappa berättade förtjust på sin karelska dialekt om mamma: ”Hon hade så röda kinder så man trodde blodet skulle forsa fram när som helst!” De gifte sig och fick tre flickor, av vilka jag är den yngsta.

Pappa var filosofie magister och journalist, mamma diplomekonom från Svenska Handelshögskolan i Helsingfors och kamrer på en amerikansk bilfirma. Och de pratade alltså alltid sitt eget starkaste språk med oss flickor. Sådana familjer var inte ovanliga i Helsingfors. Min äldsta syster gick i svensk skola, vi två yngre gick i finsk, vilket gjorde att vi alltid pratade svenska med storasyster och finska oss emellan.

Helt konfliktfri var inte en sådan uppväxt. På tjugo- och trettiotalen var språkstrider vanliga mellan skolelever, ibland med regelrätta slagsmål. Svenskarna var i minoritet och skulle spöas. Hurrit kallades de. Själv var jag väldigt kluven, till hälften hurri till hälften finne. Men det finska i mig tog över när jag med mina systrar var evakuerad hos mormor och morfar i Jakobstad under vinterkriget 1939–40. Där var det svenska som gällde, mormor och morfar kunde inte ett ord finska, och jag förbjöds att skriva på finska till min finska pappa!

– Så länge du bor hos mormor och morfar skriver du på svenska. För vi är svenskar, sa morfar strängt när han såg att jag skrev på finska.

Det gjorde ont i en tonåring. Väldigt ont. Och jag bestämde mig för att hata svenskan och svenskarna. Jag började med att hata de svenska flickböckerna som jag alltid fick till födelsedag och jul. Jag läste dem inte. Däremot slukade jag alla finska böcker som pappa som recensent fick från olika bokförlag.

Senare, som vuxen, har jag varit mycket tacksam mot mamma och pappa som lärde oss barn sina egna språk, som den naturligaste sak i världen, utan några kloka råd och rön från forskare och andra lärda.

Tyvärr har inte jag följt deras exempel. Jag kom till Sverige hösten 1950 med finsk journalistutbildning och tvåspråkighet i bagaget. Gifte mig så småningom med en ljuslockig svensk ingenjör. Vi fick fyra barn, men med dem pratade jag bara svenska. Jag hade ju ingen att prata finska med, hela min omgivning var svensk.

Den svenska jag pratade när jag kom till Sverige var ju inte precis någon rikssvenska. En danskavaljer frågade en gång mitt i en slowfox om jag var från Gotland. Sålunda paijade (’smekte’) mina barn vår katt, de fick inte klotta (’kladda’) med maten eller ha alltför råddigt (’stökigt’) i sina rum.

Jag fick en tankeställare på ett av våra släktmöten i Finland, när jag fick vara tolk mellan min yngste son och min farbror, en ärrad flygarveteran som under krigen styrt sin Bristol Blenheim mot Murmanskbanan för att bomba sönder den. En faster frågade med mild röst på karelska:

– Varför har du inte lärt dina barn din faders språk?

Ja, varför? Det blev bara inte så, och det ångrar jag djupt. Men någon gång på sjuttiotalet märkte jag till min fasa att min egen finska nästan höll på att tyna bort. Räddningen blev Föreningen för sverigefinska skribenter, där jag blev medlem och fick kontakt med mitt språk och mina landsmän igen, jag hittade hem!

Denna tvåspråkighet har fört med sig att jag efter pensioneringen skrivit böcker på båda språken. Fem har hittills kommit ut, tre på finska, två på svenska. Och jag är fortfarande, efter 58 år i Sverige, finsk medborgare.

Ett av mina åtta barnbarn har lärt sig så pass mycket finska att vi kan föra samtal på mitt fadersmål. Kan det i någon ringa mån ursäkta min egen försummelse att inte lära mina barn finska?

Anita Sällberg är sverigefinne, författare och översättare.

Publicerad i nummer: 
3/2008