Vart är vi på väg?

Språktidningen publicerade i 4/2022 en undersökning om vad som ger upphov till mest irritation i dagens svenska. Resultatet kommenterades i artikeln av några språkvetare vars rationella resonerande stod i påtaglig kontrast till den upprördhet som var fokus för studien.

Själv är jag grammatiker, och det är inte helt sällan jag blir anklagad för att vara alldeles för liberal i språkriktighetsfrågor. Ett återkommande argument, och en tongivande tankegång, är att den laissez-faire-attityd som jag och andra språkvetare intar leder till språklig förflackning. Hur kan vi språkvetare tillåta det?

För att förstå språkvetarens ”liberala” inställning måste vi först resonera om språklig variation, som naturligtvis förekommer i alla språk. Variationen kan vara av lite olika slag: regional, dialektal och individuell. Tydligast märks väl detta på ordnivå. Som västgöte har jag tvingats inse att vissa ord – för mig helt naturliga – helt enkelt inte används eller förstås i Skåne och Stockholm: åpen, skjuva och grosa är några exempel (kolla gärna upp dem!). Men språklig variation handlar inte bara om ordval, utan återfinns på alla språkliga nivåer. Vissa säger nös, andra säger nyste; vissa säger vi gjorde det själv, medan andra säger vi gjorde det själva och så vidare.

När man gör en grammatisk beskrivning av ett språk kan man inte utgå från varje enskild språkbrukare; den ofantliga mängd data som skulle behöva beskrivas skulle göra arbetet omöjligt. I stället måste man anta ett slags ”kollektivets” grammatik: en idealiserad och i vissa avseenden förenklad bild av den språkliga verkligheten. Föreställningen om en kollektiv grammatik har också gjort det möjligt att utveckla ett offentligt skriftspråk som är gemensamt för alla språkbrukare, oberoende dialekt.

Samtidigt antar man ofta inom språkvetenskapen att varje språkbrukare besitter sin egen, unikt individuella grammatik. I detta perspektiv finns egentligen inte svensk grammatik, utan snarare ”lennartsk”, ”gunvorsk” och ”ernstsk” grammatik – lika många grammatiker som det finns talare. Så länge reglerna (och ordförrådet) inom Lennarts grammatik någotsånär motsvarar reglerna i Gunvors förstår de varandra och vi kan säga att de talar samma språk (som vi kan kalla svenska, exempelvis).

Vi börjar nu närma oss pudelns kärna, nämligen motsättningen mellan individens och kollektivets grammatik. De språkliga drag som återfinns i kollektivets grammatik – och som manifesteras i skriftspråket – framstår lätt som bättre, finare och mer korrekta än övriga språkdrag. För att konkretisera detta något abstrakta resonemang kan vi utgå från distinktionen mellan adverben var och vart. Det förstnämnda betecknar befintlighet, det vill säga det används för att efterfråga var något är eller befinner sig: Var ligger Härnösand? Det andra adverbet betecknar riktning eller mål, det används alltså för att efterfråga vart någon är på väg: Vart ska du resa? ”Oförmågan” att skilja mellan dessa två adverb är något som engagerar och därmed irriterar. Följande citat är taget från en insändare i Länstidningen Östersund den 27 maj 2019.

Varför har en del ungdomar fått för sig att byta ut ”var” mot ”vart” när minsta barn måste veta att det är helt fel? Skillnaden mellan befintlighet och riktning torde höra till något av det mest självklara i vårt språk, inget man behöver lära sig. Hur har det kunnat bli så att någon börjat med detta idiotiska påhitt och många följt efter?

Utan att gå i svaromål kan vi konstatera att distinktionen var/vart kan ses som del av kollektivets grammatik, vilket syns inte minst i skrift. För många (inklusive denne insändarskribent) är distinktionen också högst levande i deras individuella grammatik; för dem skorrar en mening som Vart ligger Härnösand? illa.

För många andra ingår inte denna distinktion i deras individuella grammatik. Och det är inte bara något som ”en del ungdomar fått för sig”. I många sydsvenska dialekter används var för både befintlighet och riktning; i västsvenska dialekter används i stället bara vart (ofta med långt a-ljud). För dessa språkbrukare är skillnaden mellan var/vart något man faktiskt måste lära sig medvetet, åtminstone om man fullt ut vill behärska det offentliga skriftspråket.

De språkbrukare som i dagligt tal skiljer mellan var/vart har i detta fall svårare att se gränslinjen mellan individens och kollektivets grammatik: deras individuella grammatik stämmer ju överens med kollektivets, så det uppstår ingen motsättning. Det är precis som med många andra sociala aspekter av samhällslivet: man blir sällan medveten om en norm förrän någon bryter mot den.

Utifrån antagandet om olika slags individuella grammatiker är det förväntat att några gör si och några gör så. På rent strukturella grunder är det alltså inget problem att några bara använder vart (eller var), medan andra skiljer mellan dem. Problemet ligger i stället i hur varianterna värderas i förhållande till kollektivets grammatik. Om man som insändarskribenten hävdar att det är ”helt fel” att inte skilja mellan var/vart, bygger argumentet på föreställningen att kollektivets grammatik utgör något slags språkligt facit eller rättesnöre i alla sammanhang. Men det gör det inte.

Som grammatiker menar jag att ingen modersmålstalare producerar yttranden som är oförenliga med den egna individuella grammatiken (förutom möjligtvis om man är mycket trött eller full): man gör helt enkelt aldrig grammatiska fel. Man har alltid rätt utifrån sin ”gunvorska” eller ”lennartska” grammatik. Däremot kan man producera yttranden som ligger närmare eller längre ifrån kollektivets grammatik. Ju längre avstånd, desto större risk att ens yttrande socialt sett uppfattas som avvikande, eller som ett ”idiotiskt påhitt”, som vi såg i insändaren.

Intressant nog uppstår de hätskaste diskussionerna om sådant som i det större grammatiska perspektivet framstår som ganska marginellt: var/vart, innan/före, de/dom och så vidare. Utmärkande för alla dessa påstådda felaktigheter är i stället att de är mycket vanliga, det vill säga de ingår i mångas individuella grammatik. Det är ytterligare ett argument för att som grammatiker inte uppröra sig i diskussioner som dessa. Om en mycket stor del av språkbrukarna har en grammatik som producerar och accepterar en viss struktur, säg större än mig, kan man som grammatiker inte hävda att den är språkligt felaktig.

Om strukturen inte antas ingå i kollektivets grammatik finns det goda skäl att i stället korrigera detta, så att kollektivets grammatik bättre speglar det faktiska språkbruket. Ett konkret sätt att göra det är att arbeta för att uttrycket accepteras i offentligt skriftspråk. Som språkvetare ser man inte detta som en eftergift åt lättjan som leder till språklig förflackning, utan som en anpassning av en beskrivning så att den bättre stämmer in på verkligheten.

Samtidigt är det mycket viktigt att som grammatiker inte förneka olika språkliga varianters sociala signalvärde eller bristen på acceptans för dem. Tvärtom är det helt centralt att understryka denna aspekt. Vi bedöms utifrån hur vi talar, klär oss och beter oss i olika sociala sammanhang. När språkvetare säger sådant som ”båda varianterna går lika bra” menar man det ur ett språksystemperspektiv. Men sällan eller aldrig fungerar två språkliga varianter lika bra ur ett socialt perspektiv. Om man i språkriktighetsdiskussioner inte tar hänsyn till den sociala kostnaden att använda ett visst uttryck riskerar man att ge råd som går stick i stäv med hur verkligheten är beskaffad.

Som västgöte saknar jag alltså distinktionen var/vart i min individuella grammatik. Som grammatiker kan jag också teoretiskt argumentera för att mitt vart i stället för var är lika korrekt som något annat. Ändå vinnlägger jag mig för det mesta om att anpassa mig till kollektivet – helt enkelt eftersom jag annars riskerar att irritera en massa personer som tappar fokus på det jag vill säga. Kanske är det just det som irriterar mig som grammatiker mest.

Johan Brandtler är docent i nordiska språk vid Stockholms universitet.