Grammatik huggen i sten

På runristningar bevaras en rad grammatiska drag som har gått förlorade i dagens svenska. Här är en vägvisare till forna tiders språkbruk.

Språket på våra vikingatida runstenar brukar kallas för runsvenska, rundanska eller fornvästnordiska, men det går också bra att tänka på det som fornnordiska, eftersom skillnaderna mellan de nordiska dialekterna på den här tiden inte var speciellt stora. I Österhaninge, Södermanland, fanns en nu försvunnen ganska typisk runsvensk inristning:
halstain raisti stain at þialfa faþur sin amundi hiog

’Hallsten reste sten efter sin fader Tjälve. Amunde högg.’

I Simris kyrka i Skåne hittar vi en forndansk text:
biarngaiʀ let raisa stain þena eftiʀ rafn broþur sin suin gunulfs a suiþiuþu

’Björnger lät resa denna sten efter sin broder Ravn, Gunnulvs sven i Svitjod.’

Fornvästnordiska talades såväl i Norge som på öarna i Atlanten, det vill säga Färöarna, Island, Shetland, Orkney, Grönland och några till. I Klepp i sydvästra Norge läser vi detta:
þorir harþarsonr raisti stain þena aft osgerþi kuon sina dotur gunars broþur halga o klepi

’Tore Hårdsson reste denna sten efter sin fru Åsgerd, dotter till Gunnar, broder till Helge på Klepp.’

Långt tidigare talades urnordiska, som skrevs med en annan runuppsättning. Detta språk känns nog väldigt främmande för nutida ögon, eller vad sägs om personnamn som Frawaradaz, Hlewagastiz, Hagustadaz, Laiþigaz, Hrodiwaldaz och Saligastiz?

Under vikingatiden börjar språket någorlunda likna det vi talar i dag. Man hade 16 grundläggande runor till sitt förfogande, och ett par av dem kunde bli ”stungna”, på så sätt att exempelvis en u-runa kunde få en prick i sig och då stå för ett y- eller ö-ljud. Men detta räckte inte för att återge tidens ljudsystem. Man får vara beredd på att speciellt namn på runstenar kan vara lite svårdechiffrerade, medan övriga ord lättare låter sig tolkas med hjälp av sammanhanget.

Runinskrifter är ibland skadade, ibland underligt stavade. Därför ska vi i fortsättningen utgå från en konstruerad men fullt möjlig vikingatida runsvensk inskription:
airikʀ auk biarnulfʀ auk ingi þaiʀ letu raisa stain at helga faþur sin auk at þorulf broþur sin

’Erik och Bjarnulv och Inge, de lät resa sten efter Helge, sin fader, och efter Torulv, sin broder.’

Vanligen läggs en avslutande förbön till, och ofta information om vilken ristare man anlitat samt ibland något om den dödes bedrifter eller förträffliga egenskaper, men det som ingår i mitt exempel är i princip obligatoriskt under sen vikingatid.

Min avsikt är inte att gå igenom hela den fornnordiska språkläran, utan jag väljer att lyfta fram delar som återkommer i en mängd inskrifter. Flera av dessa språkdrag lever kvar än i dag i isländskan och färöiskan.

Kasus är en böjningskategori som typiskt anger vilken funktion ett ord har i satsen: vem gör vad? Nominativ, ackusativ, dativ och genitiv är välbekanta för den som läst tyska, och sådan var också kasusuppsättningen i runsvenskan.

Nominativ är ett subjektskasus, vilket innebär att den som utför en handling står i just grundformen nominativ. Några substantiv i nominativ: grimʀ ’hövding’, bondi ’make, husbonde’, kona ’hustru’, syniʀ ’söner’, dagaʀ ’dagar’. Om adjektivet stod tillsammans med ett feminint ord som kona fick även adjektivet feminin form: dauþ ’död’, medan det vid ett maskulint ord som bondi blev dauþʀ.

Runstenen i Österhaninge avbildades 1686 av Petrus Helgonius innan den försvann någon gång på 1700-talet och den har därefter blivit förgäves eftersökt. Den står omnämnd på en karta över allmänningen Hanveden från 1729 och uppges då vara gränssten mellan Täckeråker och Söderby gård. Foto: Riksantikvarieämbetet

Fornsvenskan hade två objektskasus. Objekt är den som blir utsatt för en handling. Om objektet står i ackusativ är det direkt utsatt för handlingen, medan det som står i dativ blir mer indirekt påverkat av handlingen i fråga. Så här skulle det kunna heta på runsvenska: vikingʀ (nominativ) gaf kununungi (dativ) uksa (ackusativ), ’en viking gav kungen en oxe’.

Några ackusativformer bland adjektiven: fagran, goþan och dauþan är maskuliner, medan braiþa ’bred’ står i femininum. Substantivens ackusativformer gör inget särskilt väsen av sig: bonda ’make, husbonde’, þingstaþ ’tingsplats’, braut ’väg’, skip ’skepp’, by, runaʀ ’runor’.

I dativ blir substantiven gärna aningen längre. Det heter bonda men þingstaþi, brautu, skipi, byi, runum.

Genitiv är också ett kasus, och dess funktion är att beskriva olika typer av ägarförhållande. På många, men inte alla, ord var genitivändelsen det till våra dagar bevarade -s: barns, hans, kunungs, þaiʀa ’deras’.

Och därmed är vi redo att tränga in i texten. Så gott som alltid börjar en inskrift med ett eller flera personnamn. Så också här: airikʀ auk biarnulfʀ auk ingi ’Erik och Bjarnulv och Inge’.

Oftast rör det sig om mansnamn, så deras genus är i regel maskulinum. I början av en ristning står namnen i princip uteslutande i nominativ. På många namn, som airikʀ och biarnulfʀ, markeras detta med ett ʀ, vilket förmodligen stod för ett frikativt – ”surrande” – r, medan ”vanliga” r var mer rullande. Detta surrande ʀ härstammar från ett indoeuropeiskt s, och med lite fantasi kan man se att ulfʀ och latinets lupus, ’varg’, kommer från samma rot. I modern standardsvenska har vi rationaliserat bort denna ändelse (som är maskulinum nominativ singular), men i isländskan lever den kvar i úlfur, och på Island och Färöarna kan man heta Eiríkur respektive Eirikur. Det händer förstås att vi i svenskan säger trötter och dummer, men där har ändelsen förlorat sin gamla grammatiska funktion.

”I modern standardsvenska har vi rationaliserat bort denna ändelse”

De två första namnen i vår tänkta inskrift – airikʀ auk biarnulfʀ – tillhör en grupp namn och substantiv som brukar sägas ha stark böjning. Här ser man relativt lätt vilket kasus det rör sig om: ulfʀ (nominativ), ulf (ackusativ), ulfi (dativ), ulfs (genitiv). Det är dock inte alla namn som är så grammatiskt tydliga; ingi tillhör en stor grupp som kallas svaga maskuliner, där kasustillhörigheten är mer otydlig. Vi återkommer till dem.

Efter namnuppräkningen i inskriftens inledning kommer sedan ofta ett lite överflödigt pronomen þaiʀ, som motsvarar vårt de. Det spännande med detta är att det fanns tre varianter att välja på. När de inblandade stenresarna var män måste man använda den maskulina varianten þaiʀ. Om det i stället rörde sig om en grupp kvinnor användes femininformen þaʀ. Inskrifter med könsblandade skribenter har pronomenet i neutrum: þau.

Dativformen þaim kan man också stöta på. Det är denna gamla dativform som givit upphov till det moderna dem, men i dagens skrivna svenska används denna böjningsform för alla typer av objekt.

Hade airikʀ varit ensam om stenen hade det stått let raisa, men eftersom fler än en efterlevande var inblandade måste verbet böjas i plural: letu raisa. Den böjningen är inte så avlägsen; så sent som på 1940-talet var läto resa fullt gångbart i skrift. Sedan dess har vi övergivit numerusböjningen av våra verb, så att det numera inte spelar någon roll för verbets form huruvida subjektet står i singular eller plural. Former som (þaiʀ) foru/varu/gafu(de) foro/voro/gåvo – hängde alltså kvar från vikingatiden (och långt tidigare) till första halvan av 1900-talet, men nu förväntas vi skriva (de) for/var/gav.

En mer ålderdomlig känsla får vi om vi skippar hjälpverbet och låter huvudverbet stå ensamt: han raisti i singularis men þaiʀ raistu i plural. Resa tillhör de svaga verben, som kännetecknas av lite enklare böjning, och där försvann numerusböjningen långt tidigare än hos de starka verben. När gammelfarfar gick i skolan skrev han alltså både han reste och de reste – inte de resto.

I presens, då? Det finns bara en handfull runbelägg, men det är ingen tvekan om att det hetat han raisiʀ och þaiʀ raisa, vilket motsvarar han reser och de resa för sisådär ett århundrade sedan. Vidare finns det ett tiotal belägg för ett pluralt (þaiʀ) lata raisa, vilket åter motsvarar ett gammaldags (de) låta resa. Det finns ingen bevarad inristning med (han) latʀ raisa, men så torde det stå om vi har turen att hitta en sådan sten, och det händer faktiskt att både okända och borttappade stenar hittas lite då och då.

På Möjbrostenen i Uppland finns bland annat personnamnet Frawaradaz. Foto: Bengt A Lundberg, Riksantikvarieämbetet

På grund av runstensgenrens ganska snäva ramar är det en mängd former som vi måste gissa oss till med ledning av medeltida skrifter på det vi kallar äldre fornsvenska och i jämförelse med de övriga nordiska språken. En form som är väldigt ovanlig i runskrift, oavsett vilket verb det gäller, är imperativ. Vi kan dock anta att den har varit rais om uppmaningen var riktad till en person eller raisin om det var flera som blev beordrade.

Andra vanliga verb på runstenar är göra och hugga, som båda har ovanligt varierande stavning, även med vikingatida mått mätt. Ett mycket vanligt ord på våra runstenar är just stain, och det står oftast i ackusativ, det direkta objektets kasus. Man kan anta att forntidens svear och götar hörde skillnaden mellan stain i nominativ och ackusativ, men för att uttrycka den skillnaden i skrift hade de behövt kunna markera att nominativets n hade ett mer utdraget uttal. Dubbelteckning förekom dock inte på den här tiden, men läsarna hade rimligen viss hjälp av ordföljden för att lista ut vilken kasusform de hade framför sig. På isländska skrivs de två formerna steinn respektive stein, vilket speglar det gemensamma fornnordiska uttalet.

Hade det i stället rört sig om två eller flera stenar, vilket ibland är fallet, hade kasusskillnaden varit tydligare. Då hade det hetat þaiʀ letu raisa staina, med en klar och tydlig ackusativform. Nominativ plural av detta ord saknar nästan belägg i runmaterialet, men ska ha hetat stainaʀ.

Här kan också nämnas att substantiven ännu inte skilde på obestämd och bestämd form. I nusvenska öron låter lät resa stenen bra, och detta skulle motsvara ett runsvenskt hypotetiskt stainin. Men det skulle dröja några sekel innan den formen slog igenom. På denna punkt, om än inte på så många andra, har alltså böjningen faktiskt blivit mer komplicerad sedan vikingatiden.

I stället för stain är det inte helt ovanligt att finna merki i inskrifterna, vilket väl bäst översätts till ’minnesmärke’.

Är då stenen månne rest efter en kvinna vid namn helga? Nja, det verkar inte stämma så bra med fortsättningen faþur som ju är ett maskulint ord. Namnet i fråga tillhör i stället den tidigare nämnda ordgrupp som brukar kallas svaga maskuliner, vilka utmärks av två saker: De slutar på vokal och de har inte så invecklad böjning. Vår vän ingi från början av vår inskrift heter så i nominativ, men i övriga kasus – genitiv, ackusativ, dativ – blir det inga. Vi brukar lite slarvigt kalla det för den oblika formen.

”Spår av det här systemet finns i vissa fasta fraser i svenskan, som till sjöss och till godo

Och här är det fråga om namnet helgi som i sin böjda skepnad blir helga. Man skulle förstås kunna nöja sig med att säga att det står i oblik form eftersom de två objektskasusen ackusativ och dativ ändå ser likadana ut för detta namn, men tittar vi på þorulf får vi hjälp. Här ser vi att det är ackusativ (annars hade det hetat þorulfi), och då måste vi i konsekvensens namn även tolka helga som ackusativ.

Fanns det inga kvinnor som hette helga, då? Jo då, och detta namn, som räknas till de svaga femininerna, böjdes helgu i oblik form – och kvinnonamnet inga böjdes ingu.

Prepositionen at är samma ord som vårt nutida åt, men översätts här nog hellre till ’efter’ eller ’till minne av’. Faktum är att valet mellan ackusativ och dativ på våra stenar ofta mer eller mindre automatiskt bestäms av prepositioner. Både at och dess alternativ eftiʀ styr här ackusativ. Spår av det här systemet finns i vissa fasta fraser i svenskan, som till sjöss och till godo, och det lever kvar i bland annat tyskan, isländskan och färöiskan.

Även faþur och broþur är här ackusativformer, men det vi lär oss är att pronomenet står efter substantivet, vilket brukar benämnas efterställt genitivattribut: faþur sin, broþur sin.

Vi kan för all del fortfarande säga mor min och bror min, men på vikingatiden var denna ordföljd mer eller mindre obligatorisk, och inte som nu ett valfritt stilgrepp.

Notera nu att det är ”riktigt” r i slutet av dessa släktskapsord. Detta r har funnits där sedan indoeuropeisk tid. Vi kan åter jämföra med latinet: pater ’fader’ och frater ’bror’.

Ofta avslutades ristningen med en förbön i stil med guþ hialpi and hans ’Gud hjälpe hans ande’. Liksom tidigare ser vi här prov på efterställt genitivattribut, när hans kommer efter ordet för ’ande’. (Det fanns ett antal konkurrerande versioner av det vi nu känner som själ som kan stå i stället för and.) Intressant är också önskeformen optativ eller presens konjunktiv, hialpi, som är en direkt föregångare till hjälpe. Denna böjningsform har kanske sett sina bästa dagar, men hänger kvar i några mer eller mindre fasta uttryck som rädde sig den som kan, snattare göre sig ej besvär, det vete fan och han leve!

Till sist några ord om þ-runan. I mitten och i slutet av ord, som i guþ, broþir och faþir, uttalades den som det tonande läspljudet i engelska leather. I dagens svenska har detta utvecklats till ett d-ljud eller fallit bort: Vi säger till exempel Gud men kanske gu, va skoj samt bro(de)r och fa(de)r; prepositionen meþ uttalas nu med eller me’. I början av ord stod runan i stället för ett tonlöst ljud, som i think. Här utvecklades sedan uttalet åt två håll. I obetonade ”småord” som pronomenen þair, þaim och þu samt adverben þa och þar har vi också fått d-ljud: de, dem, du, då, där. Somliga av oss har gått ett steg längre och säger Va sa ru? I mer betydelsetunga ord som þing, þriʀ och þretandi har vi nu i stället t-ljud: ting, tre och trettonde. Dit hör också þor, som nu för tiden heter Tor.

Då återstår att lära sig själva runorna och kanske ett par ytterligare uttalsförändringar – som att ai och au övergått till e respektive ö – och eftersom en stor del av ordförrådet går att känna igen i dagens svenska är du sedan redo att tyda en hel del av det som står på våra runstenar.

Martin Persson är doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitet.

Detta är en bearbetad version av en artikel som tidigare publicerats i Språkbruk.

Så anpassar jag runskrift till vårt alfabet

I artikeln använder jag latinska bokstäver i stället för runor, med några specialtecken, för att kunna fokusera på grammatiken. Jag kommer också, där det är befogat, att skriva till exempel g och d, trots att stenarna själva har k och t. Jag lägger också till ett n där det antas ha funnits i uttalet men inte i skriften. Jag skriver alltså amundi där det egentligen står amuti.

Av:

Bild: Daniel Langhammer