”Jag skriver som en ordrik poet”

När Malin Lindroth började arbeta med romanen Nuckans hjärtespalt läste hon relationsrådgivningsspalter i tidningar som Expressen och Amelia. ”Hur får jag henne tillbaka?”, ”Vad ska jag göra för att få ett liv?” och ”Är jag för gammal för kärlek?” var några av de frågor hon fastnade lite extra för. Vissa var relativt samtida. Andra hade flera år på nacken. Oavsett vilket skrev Malin Lindroth om och anonymiserade frågorna innan hon förvandlade dem till utgångspunkter för olika kapitel i den nya boken.

− Jag ville inte stjäla folks frågor. Det viktiga var att lyfta fram nuckans erfarenhet, peka på att det är ett perspektiv som faktiskt finns och sätta nuckblicken i arbete. Samtidigt har jag alltid gillat hjärtespalter. De har ett tilltal man inte hittar någon annanstans, säger hon.

Centrum i boken är en kvinna som har flyttat till skogs. Det är erfarenheten av ofrivillig ensamhet som har lett henne dit. Samma ensamhet som nu har fått henne att självmant ta på sig uppdraget som rådgivare till människor med hemvist i den gängse tvåsamhetsnormen.

Hon vet att hon – nuckan – kanske inte ger dem svaren de vill ha, men är ivrig att få dem att se på hjärtesorg och kärlek ur en annan synvinkel.

I den bemärkelsen är Nuckans hjärtespalt ett slags fortsättning på Nuckan, som kom 2018. Då, liksom nu, handlade det om att fylla ordet nucka med något annat än skam och misslyckande. Enligt Svensk ordbok är nucka ett nedsättande ord för ’(halv)gammal ogift kvinna’. Men med Nuckan ville Malin Lindroth i stället fokusera på en knappast ovanlig, men ytterst specifik, livserfarenhet som kanske inte verbaliseras så ofta.

Frågan är om hon lyckades.

− Lite grann kanske. Men det är inte som att prata om att man är bög eller flata. Det är fortfarande en erfarenhet som är svår att hävda. Tvåsamhetsnormen är en oerhört seg norm.

Malin Lindroth vill ändå inte kalla sin nya bok för uppföljare. Det är alldeles för mycket som skiljer dem åt. Som att Nuckan är en essä, en personlig betraktelse som bygger på fakta i stället för fiktion, medan Nuckans hjärtespalt är en roman utan några direkta verklighetsanspråk.

I förordet till den senare kände sig Malin Lindroth till och med nödgad att vara tydlig med att bokens jag inte är hennes eget. Att hon här använder en fiktiv huvudkaraktär.

− Förra gången gick det inte att komma runt. För att bryta tystnaden kring begreppet nucka var jag tvungen att använda mig själv och mina egna erfarenheter, säger hon.

Från början var även Nuckans hjärtespalt tänkt som en renodlad essä.

− Jag insåg efter ett tag att det inte funkade. Men det var inte förrän jag flyttade ut i ett hus i skogen som alltihop föll på plats och karaktären klev fram, säger Malin Lindroth.

Ett hus i skogen. En nucka som flyttar dit. För en utomstående kan det lätt låta som att Nuckans hjärtespalt trots allt har självbiografiska drag. I alla fall när Malin Lindroth berättar att hon numera delar sin tid mellan Mölndal och ett hyrt hus i den småländska skogen utanför Nässjö. Där bor hon när hon undervisar på författarlinjen på Sörängens folkhögskola.

− På sätt och vis är Nuckans hjärtespalt ett slags lek med autofiktionen. Hade jag inte suttit i skogen hade miljön i boken inte sett ut som den gör. Platsen där jag hyr mitt hus fick jättestor betydelse, och det var också där som berättarjaget kom till, säger hon, och påpekar att de flesta författare i viss mån jämkar samman det egna jaget med sina romanfigurer:

− Ens karaktärer är ens alter egon. Eller som nära släktingar. Men det betyder inte att jag alltid skriver om mig själv. Inte ens boken Nuckan handlar egentligen om mig.

Just möjligheten att få fabulera fritt var det som väckte hennes skrivarglädje i ung ålder. När familjen kom med dagböcker i julklapp och födelsedagspresent, kände Malin Lindroth ett enormt motstånd mot att plita ner sådant som vad hon ”hade ätit i dag, gjort på scouterna eller fått i matteläxa”. Den stora skillnaden var insikten att hon kunde ljuga i dagboken. Då blev det roligt att skriva. Lustfyllt.

I tonåren upptäckte hon poesin. Hon gick fortfarande på gymnasiet när hon skickade in sin första diktsamling, Lära gå, till det stora förlaget Norstedts – och blev publicerad.

− Egentligen ska det inte kunna gå så lätt, konstaterar hon, och medger att författarkarriären fick en förvånans-värt enkel, men värdefull, start.

Det betydde mycket att få den bekräftelse ett positivt svar från förlaget innebar.

− Inte för att Lära gå är stor litteratur, utan för mitt fortsatta skrivande. Det var viktigt för mig att få höra att ”det här kan du göra”, säger Malin Lindroth.

Sedan dess har nästan allt i livet handlat om språk och skrivande. När det lite bredare genombrottet med Nuckan kom, hade hon redan hunnit vara verksam som författare i flera decennier. Bakom sig har hon ett stort antal pjäser, romaner, kulturartiklar och en barnbok. Hon har dessutom bearbetat klassiker till lättläst svenska – och i vår kommer en lättläst version av Nuckan.

Trots att allt började med en diktsamling, följd av ytterligare två, var det länge sedan hon skrev poesi. Eller rättare sagt – det var länge sedan hennes verk hamnade på lyrikhyllan.

− Egentligen skriver jag fortfarande som en poet. Visserligen en ordrik poesi, men jag är ingen skröneberättare eller storyteller, utan arbetar mer med att försöka hitta en språklig ton eller bild som säger det jag har att berätta.

Just bildspråket är påtagligt rikt i Malin Lindroths böcker. När hon ska beskriva hur samtidsmänniskan frekvent blottar sitt innersta i allt från bekännelsetexter till poddavsnitt, handlar det om hur ”det mest personliga hålls fram som en annan crème brûlée för alla att snaska på”. Partnerlöshetens baksidor synliggörs genom att skildra hur nuckan får stå allena ”på köksstolen och hälla kokande vatten på mjölbaggarna som myllrar i skafferiet”.

Malin Lindroth lägger stor vikt vid att inte använda slitna uttryck och undviker helst det hon kallar för naturbildsklichéer. ”Himlar och solnedgångar” har hon extra svårt för. När sådana trots allt smyger sig in i hennes texter stryker hon dem oftast innan manuset lämnas vidare.

Över huvud taget tillåter hon sig sällan några utsvävningar i själva skrivprocessen. Förr kunde hon låta orden flöda och skriva långt och mycket – för att i efterhand redigera ner och korta texten. I dag gör hon större delen av jobbet på förhand, som ett tankearbete. Det som sedan landar på papper eller i datorn är i stort sett redan färdigformulerat.

− När jag började skriva prosa skrev jag långa meningar och utsvävande texter. Nu är jag mer noga med varje ord. Ju äldre jag blir, desto viktigare är det att tala klarspråk.

Camilla Adolfsson är frilansjournalist.