Svenskans smartaste ord

Håret känns friskare när det är blött. Vad syftar det på i den meningen? Håret, förstås. Det betyder samma sak som håret här. Men det kan också användas utan syftning och betydelse:
Nu får det vara slut på mina dåliga skämt!
Det är mysigt med hösten.
Det finns en vilja att utmana.

Här är funktionen hos det främst att vara ett subjekt i satsen – ett subjekt utan referens. Och referensen hos det kan vara lite speciell. I stället för att syfta direkt på ett tidigare uttryck, som håret i första exemplet, kan det vara lite lösare associerat med ett tidigare uttryck i texten. Kolla på det understrukna det här:

Om det är något jag tycker är klurigt när det gäller inredning så är det fönsterbrädor. Jag vill inte ha det för avskalat och stelt, men inte heller för rörigt och plottrigt.

Vad syftar det på här? Man kan tänka sig att det är något som har med de tidigare uttrycken inredning och fönsterbrädor att göra. Alltså inredning och fönsterbrädor i största allmänhet. Men i nästa mening uppfattar vi snarare innebörden hos det som talarens eget fönster. Referensen hos det är alltså inte alltid är helt identisk med något som har nämnts tidigare.

Ibland kan det också vara svårt att avgöra vad det syftar på, speciellt när det inte finns något uttryck som det kan tänkas hänvisa till.

Fransmännen tycks ställa upp väldigt mycket för varandra när det krisar.

Vad är det som kan tänkas krisa? Det syftar i detta fall på ett förhållande som skulle kunna handla om i stort sett vad som helst.

Den här vaga referensen hos det är i själva verket ganska smart, eftersom det skapas ett stort utrymme för tolkning. Referensen blir på så sätt flexibel och kan anpassas till olika situationer – vilket gör ordet det extra funktionellt i språket.

För att avgöra om det har referens eller inte kan man testa att uttala ordet med betoning eller ersätta det med ett annat, refererande uttryck. I exemplet med fransmännen kan det till exempel bytas ut mot uttryck som allt eller det hela, vilket pekar på att referens trots allt finns även om den är vag.

Jag har undersökt hur det används i svenska texter. Och det visar sig användas utan referens minst lika ofta som med referens. Med tanke på att det dessutom är ett av svenskans vanligaste ord innebär detta att vi använder ordet utan betydelse oftare än vi kanske tror.

Jag har tittat på hur ordet används i olika typer av satser när det saknar referens, så kallat icke-referentiellt det. Här går jag igenom de typer som har visat sig särskilt vanliga.

För det första används det-konstruktioner nästan alltid för att berätta hur saker och ting är och förhåller sig. Verb som vara, bli och finnas är särskilt vanliga tillsammans med det utan referens. Ett exempel är presenteringskonstruktionen, som typiskt används för att introducera nya saker genom att säga att de existerar:

Det finns många tesorter.
Det ligger böcker på skrivbordet.

Det egentliga subjektet här är det som existerar, det vill säga många tesorter respektive böcker. Det egentliga subjektet finns till höger i satsen. Men i starten, till vänster, finner vi Det, som är betydelsemässigt ”tomt”. Det fungerar bara som en sorts markör för att presentera tesorterna och böckerna.

Många det-konstruktioner uttrycker också tillstånd som är knutna till platser, tidpunkter eller situationer:

Det är trevligt i Lerum.
I dag är det ett strålande sommarväder.
Det var väldigt lugnt i går.

Men det-konstruktionerna kan också användas för att ange olika slags resultat:

I Rom blev det 2–2.
Det blev fällande dom.

Det-konstruktioner används ibland också som ett uttryck för vad man har för avsikt att göra. I stället för att säga nu ska jag gå hem och varva ner i soffan kan man säga något i stil med:

Nu blir det hem och varva ner i soffan.

Den här skillnaden är till stor del relaterad till betydelsen hos olika uttryck med verb. Medan ska gå hem uttrycker en handling i framtiden, uttrycker blir det hem snarare ett tillstånd som uppstår.

I fallet ska gå hem nämns också den person som ska utföra handlingen – jag – medan inget jag finns i det senare fallet, eftersom det utan referens används som subjekt.

Just sådana här konstruktioner är relativt vanliga i texter med en mer vardaglig stil, och kan handla om många olika saker man har för avsikt att göra:

Nu blir det mat!
Sen blir det film!
I dag blir det ut barbacka i skogen!

Avsändarens röst är underförstådd och aktionen är framställd som att den blir till – nu eller i en närliggande framtid.

En annan funktion hos det-satser är att uttrycka attityder. Man gör då olika slags bedömningar:

Det är kul att spela tennis.
Det är bättre att ro än att sjunka.

Genom att använda det undviker den som gör bedömningen att nämna sig själv i sammanhanget – vilket får bedömningen att framstå som mer objektiv och saklig. På ett liknande sätt kan även presenteringskonstruktionen uttrycka bedömning:

Det finns många fördelar med att ro.

Genom att satsen sakligt hävdar att något ”finns” blir bedömningen mindre synlig, vilket kan ha en retorisk funktion.

I den här typen av satser är bedömningen den centrala och mest framträdande betydelsen. I meningen Det är troligt att Axel har gått hem är bedömningen det som kan bekräftas eller förnekas: ja, det är det eller nej, det är det inte.

Detta är intressant att jämföra med andra sätt att uttrycka bedömning, till exempel genom att använda ett satsadverbial som troligen: Axel har troligen gått hem.

Det speciella med det-konstruktionen, Det är troligt att Axel har gått hem, är att bedömningen är formad som en överordnad sats, vilket gör den betydelsemässiga statusen högre. Dessutom blir det möjligt att uttrycka bedömningen mer nyanserat, eftersom man kan tillföra andra uttryck i satsen som inskärper betydelsen ytterligare: Det är inte alls särskilt troligt att Axel har gått hem.

det-konstruktioner kan också vara ett sätt att uttrycka sig vagt och abstrakt. Ett exempel är hur man uttrycker det förhållande som bedöms. Se följande exempel där det som bedöms har olika grammatisk form och står till höger i satsen:

1. Det är roligt att du arbetar hårt.
2. Det är roligt att arbeta hårt.
3. Det är roligt med hårt arbete.
4. Det är roligt på jobbet.

I det första exemplet är det som bedöms mest specificerat: det innehåller en bisats som uttrycker en handling som sker i nutid – arbetar hårt – och nämner också vem som utför handlingen – du.

Därefter finns en skala mot allt högre grad av abstraktion. I det sista exemplet är det som bedöms mest abstrakt. Här nämns enbart en plats, på jobbet, vilket innebär att den som läser eller lyssnar måste känna till både arbetsplatsen, sysslorna på arbetsplatsen och den som utför sysslorna för att kunna tolka yttrandet.

Det är också vanligt med metonymier, det vill säga uttryck som packar in mer betydelse än vad uttrycket betecknar i sig självt.

Det går bra med ströbröd.
I dag blir det kontoret.

Ströbröd representerar här en betydelse av ’att använda ströbröd’. Likaså representerar platsen kontoret en betydelse av ’att vara och arbeta på kontoret’. Varför abstraktioner och metonymier är vanliga just i satser med det är svårt att sätta fingret på. Det-konstruktioner verkar helt enkelt vara ställen i språket där dessa fenomen trivs.

I det-konstruktioner förekommer ibland verb eller uttryck med verb som där får en lite speciell betydelse. Några exempel är gälla, vara dags och vara bara. Tillsammans med det blir betydelsen att något krävs:

Nu gäller det att inte falla i fällan.
Det är dags att äta något annat än godis.
Det är bara att försöka igen.

Det är just tillsammans med det utan referens och en infinitivfras – det vill säga en fras där ett verb står i infinitiv – som den kravfyllda betydelsen uppstår. Man kan också lägga märke till att den person som är förpliktigad att utföra handlingen inte nämns.

Några det-konstruktioner är särskilt retoriska i sin funktion eftersom de presenterar ny information från en viss vinkel. Ett exempel är uttrycket det är så att … som följs av att man säger något nytt i sammanhanget. Här låter man tvärsäker – det som följer är sant. I satsen används dessutom nästan alltid ett satsadverbial, som samtidigt, ofta, ju, absolut eller också. På så vis uttrycks ett förhållningssätt eller ett samband till den övriga texten, vilket ger den följande informationen en vinklad presentation:

Samtidigt är det så att alla inte kan följa med.

En liknande funktion hittar vi i konstruktionen det är bara det att … Precis som konstruktionen med så introduceras informationen från en viss vinkel genom att förhållningssättet är det första som deklareras. Men i det här fallet blir den information som följer presenterad som en invändning i sammanhanget.

Det är bara det att barnen har glömt att ta med matsäck.

Det kan alltså användas för att syfta på saker mer eller mindre tydligt, men också för att uttrycka ”objektiva” sanningar och bedömningar – som man själv inte behöver stå för. Det är smart!

Kajsa Thyberg är lektor i svenska på Linköpings universitet.