Så dogo svenskans pluralformer

När läsarna började bläddra i sina dagstidningar den 28 oktober 1945 var det få som var medvetna om att de bevittnade en liten revolution. Det var då – för 75 år sedan – som Tidningarnas Telegrambyrå, TT, slopade de svenska verbens pluralformer. I stället gick nyhetsbyrån över till enhetsformer. I praktiken innebar det att pluralformer, som vi gå och vi gingo, försvann. De former som traditionellt hade använts för singular, som jag går och jag gick, blev normen även för plural i svensk press: vi går och vi gick. Det enhetliga med enhetsformerna var alltså att singularformerna användes oavsett om subjektet var singular eller plural.

Svenskans verbböjning har förändrats avsevärt sedan Äldre Västgötalagen – den äldsta bevarade boken på svenska – nedtecknades på 1200-talet. I Rättlösabalken står det i originaltexten: ”Sveær egho konong at taka ok sva vrækæ”, ’Svearna äger att taga kung och likaså att vräka’, vilket betydde att de hade makten att välja och avsätta en kung. Den fornsvenska formen egho är tredje person plural av egha, ’äga’, och syftar på Sveær, ett subjekt i plural.

Med tiden utvecklades verbets grundform egha via ägha till äga. I utgåvor av Äldre Västgötalagen från tidigt 1900-tal moderniserades språkbruket till svearna äga. Den principen följde också TT – fram till hösten 1945. Men när enhetsformerna infördes slutade nyhetsbyrån att göra skillnad på om subjektet var i singular eller plural. Sedan dess skriver TT de äger i stället för de äga.

Principbeslutet från TT hade stor betydelse. Nyhetsbyrån levererade vid andra världskrigets slut artiklar till drygt 200 svenska dagstidningar. En kursändring hos TT gjorde därför avtryck i språkbruket i hela landet.

I rollen som dominerande nyhetsbyrå präglades TT av en viss konservatism. Flera stora dagstidningar hade redan skrotat pluralformerna. Dagens Nyheter började använda enhetsformer 1943. När Expressen grundades året därpå förekom endast enhetsformer i artiklarna.

Att övergången i pressen inte skedde samtidigt skapade bekymmer på redaktioner som publicerade artiklar från TT. De tidningar som genomförde skiftet före TT tvättade i regel nyhetsbyråns texter genom att ersätta alla pluralformer med enhetsformer, för att språket skulle vara konsekvent. Den tidsödande bearbetningen ökade trycket på TT att börja tillämpa samma skrivregler.

Efter TT:s övergång 1945 blev de som fortsatte att använda verbens pluralformer allt mer ensamma om sitt språkbruk.

Det utfärdades aldrig någon formell dödsattest för de plurala verbformerna. Men språkvetare brukar ange 1945 som det år då de dog ut. Skälet är just TT:s övergång till enhetsformer. När de väl hade försvunnit ur pressen sågs det bara som en tidsfråga innan de skulle försvinna helt och hållet.

Men debatten om pluralformerna var allt annat än ny. Diskussionen om en övergång till enhetsformer hade pågått i över hundra år. En av de första som tog upp frågan var författaren Carl Jonas Love Almqvist. Redan under 1840-talet hade han noterat att pluralformerna var på väg att försvinna ur talspråket. I 1854 års upplaga av Svensk språklära skrev han att de kunde vara borta ”kanske inom blott femtio år”.

Carl Jonas Love Almqvist argumenterade för att synen på vad som var korrekt skulle utgå från allmänhetens språkbruk – vilket i förlängningen medförde att skriftspråket skulle följa utvecklingen i talspråket:

”Ty det menskliga språket är en organisk, en växande varelse. För öfrigt kunna vi icke hindra det, ty vår makt skulle ingenting förslå emot lifvets. Deremot, om vi öfvergå på det lefvandes sida, så kunna vi, emedan vi sjelfve i egenskap af talande och skrifvande ingå såsom faktorer och fungenter i vår tids språkutveckling, bidraga till dess större växt, genom konst hjelpa naturen och förhindra småfel (i stort felar folkspråket aldrig).”

Carl Jonas Love Almqvist var radikal för sin tid. Men han var inte så radikal att han själv använde enhetsformerna. I samma bok som han tog ställning mot pluralformerna använde han dem själv, som i vi kunna och vi öfvergå.

Språkforskaren Robert von Kræmer tog över stafettpinnen. Han var mer kategorisk i sitt stöd för enhetsformer. I Om språkfrågan från 1858 uppmanade han till en skrotning av pluralformerna även i skrift.

Under slutet av 1800-talet blev enhetsformerna vanligare i skönlitteratur. Då var det många dramatiker som ville att replikerna på scenen skulle återspegla det informella talspråket. Inom teatern fungerade enhetsformerna som ett stilgrepp som bidrog till en mer realistisk känsla.

Dessutom blev de allt frekventare i pressen från 1880-talet och framåt. Även här brukades enhetsformerna ofta för att återge talspråk.

Trots att pluralformerna blev allt mer sällsynta i talspråket var många av den tidens auktoriteter påfallande konservativa. Språkvetaren Nils Linders syn var typisk för tidsandan. I Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift från 1886 gjorde han tydlig skillnad på tal- och skriftspråk. Han konstaterade att skriften ”i en icke aflägsen framtid” säkerligen skulle ”utveckla sig till öfverensstämmelse med talspråket”. Ändå ansåg han att pluralformerna skulle behållas i ”skrifspråket och det högtidligare muntliga föredraget”. Men i ”samtalsspråket, äfvensom uti tal och föredrag af mera enskild art, nyttjas tämligen allmänt entalsformerna äfven för pluralis”.

Nils Linder underströk dessutom vikten av att vara konsekvent. Att i en och samma text variera mellan att använda pluralformer och enhetsformer för subjekt i plural dömde han ut som direkt olämpligt: ”Störande och obehagligt är att om subjekt i pluralis och om flere subjekt i singularis höra en ständig blandning af entals- och flertalsformer.”

Ett stort steg mot enhetsformer togs 1906. Då utkom Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Efter samråd med språkprofessorn Adolf Noreen använde författaren Selma Lagerlöf enhetsformer i repliker men pluralformer i övrig text. Det betydde att de två principerna kunde förekomma i en och samma mening:

”Ja, vi kan ju försöka då, men vi blir nog inte en gång insläppta,” sade de två små flickorna och gingo upp till boningshuset och knackade på.

Romanen användes bland annat som läsebok i geografi i folkskolan. Den innebar ett genombrott för enhetsformerna. Även om de inte betraktades som helt rumsrena i alla sammanhang bidrog Selma Lagerlöf till att öka deras legitimitet. Årskull efter årskull av svenska elever slussades med bokens hjälp in i ett språkbruk där enhetsformer ingick i repertoaren. (Se Språktidningen 6/2016.)

Under de följande åren var det allt fler författare som anammade enhetsformerna. Och till skillnad från Selma Lagerlöf var det många som helt struntade i pluralformerna. Steget var kontroversiellt. Poeten Ture Nerman anklagades till exempel under 1910-talet för att skriva ”bolsjeviksvenska”, eftersom han genomgående använde enhetsformer – ett val som hans kritiker fördömde som ett odemokratiskt ingrepp i språket. Han fick dock snart sällskap. Tongivande författare som Gunnar Ekelöf, Artur Lundkvist och Karl Vennberg använde aldrig annat än enhetsformer. Under 1920- och 1930-talen var Karin Boye, Hjalmar Gullberg, Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg, Elin Wägner och Ivar-Lo Johansson några av alla de litterära tungviktare som övergav pluralformerna.

Trenden hade 1943 blivit så stark att Modersmålslärarnas förening bestämde sig för att agera. I en skrivelse vände sig föreningen till Skolöverstyrelsen med uppmaningen att godkänna enhetsformer i uppsatser – ett ställningstagande som enligt somliga kritiker var en eftergift till ren lathet från elever som inte förmådde lära sig skillnaderna mellan singular och plural.

Föreningens rekommendation var att låta eleverna välja mellan de två principerna. Enligt förslaget skulle de inte få blanda dem i samma text. Året därpå infördes valfrihet i avgångsuppsatserna på gymnasiet. Eleverna kunde då använda enhetsformer eller pluralformer – men var tvungna att vara konsekventa. Redan 1947 var det en majoritet av eleverna som föredrog enhetsformer. Och 1955 var de så dominerande att pluralformerna ströks som alternativ.

När TT gick över till enhetsformer 1945 hade alltså en rad tidningar, författare och skolan gått före. Ändå var beslutet känsligt. När pluralformerna tidigare hade fasats ut ur danskan och norskan ledde det inte till några större konflikter. Men i Sverige både föregicks och följdes TT:s vägval av en uppslitande debatt.

Nämnden för svensk språkvård – föregångaren till dagens Språkrådet – bildades 1944 med syftet att verka för enhetliga normer för svenskt skriftspråk. I nämnden fanns representanter för bland annat Radiotjänst, Publicistklubben, Sveriges författareförening, Skolöverstyrelsen, Kanslern för rikets universitet, Svenska Akademien och Tekniska nomenklaturcentralen.

TT rådfrågade nämnden inför övergången. Nämndens arbetsutskott rekommenderade ett skifte till enhetsformer. Det sågs som ett naturligt steg eftersom allt tydde på att pluralformerna var på utdöende. Efter att ha fått klartecken från utskottet valde TT att genomföra skiftet.

Historikern Nils Ahnlund var Svenska Akademiens representant i nämnden. Han satt dock inte i arbetsutskottet. Beslutet att göra tummen upp till TT fattades därför utan att han fick yttra sig. Nils Ahnlund reagerade starkt eftersom han ansåg att utskottet inte hade förankrat vägvalet i en viktig principfråga.

Det fanns en naturlig anledning till att han upplevde agerandet som ett svek. Svenska Akademien var splittrad i frågan – och Nils Ahnlund var en av de hårdaste motståndarna till enhetsformer.

Svenska Akademien var kritisk mot att arbetsutskottet tog ett beslut på egen hand utan att koppla in Nils Ahnlund. Det förtroende som skulle lägga grunden för nämndens arbete ansågs vara förbrukat. I november 1945 drog Svenska Akademien tillbaka sin representant i nämnden i protest. Tre av ledamöterna – författarna Bo Bergman, Hjalmar Gullberg och Pär Lagerkvist, som själva använde enhetsformer – reserverade sig mot beslutet att lämna samarbetet.

Nämnden för svensk språkvård skulle samla expertisen inom området. Men bara ett år efter starten hade den förhoppningen grusats genom Svenska Akademiens avhopp. Förtroendesprickan som uppstod på grund av olika syn på enhetsformerna gick inte att överbrygga. I stället för att vägleda skribenter med enhetliga rekommendationer fortsatte auktoriteterna att dra åt olika håll.

I 1950 års upplaga av Svenska Akademiens ordlista, SAOL, förordades alltjämt pluralformer. Redaktören Pelle Holm använde själv enhetsformer och ville att de skulle listas som förstahandsval i SAOL. Men i den interna dispyten fick han kapitulera inför språkhistorikerna Elias Wessén och Bengt Hesselman.

Det dröjde ända till 1973 års upplaga innan SAOL började förorda enhetsformer. Till och med lagtexter – som av tradition kännetecknas av ett konservativt språkbruk – hann före. Där ströks pluralformerna 1967. I januari samma år dikterade statsrådsberedningen hur medarbetarna skulle skriva: ”Predikatsverbet sätts i singularis även vid pluralt subjekt: de är, de kan, de skall, de gör.”

Det var inte bara inom Svenska Akademien som det fanns starka viljor i de olika falangerna. Erik Wellander tog plats i Nämnden för svensk språkvård när den grundades 1944. Utnämningen var given eftersom han var den tidens ledande språkvårdsauktoritet. I det här fallet fick han dock se sig besegrad. Själv ville han – till skillnad från majoriteten i arbetsutskottet – behålla pluralformerna i skrift. I en artikel som han skrev i Svensk Juristtidning 1961 gick det fortfarande att ana ett visst missnöje med reformen:

”Slopandet av verbets särskilda pluralformer har icke, såsom ofta antagits, varit ett folkligt reformkrav, utan ett lärt. Det började så stilla med enstaka grammatiska spekulationer av C. J. L. Almqvist och Robert von Kræmer. På 1880- och 1890-talet förkunnades den nya läran med mycken iver från akademiska katedrar, den fördes från universitet och högskolor vidare till gymnasier och seminarier, och från seminarierna gick budskapet ut till landets folkskolor, där det mottogs med särskild tillfredsställelse.”

Erik Wellander konstaterade att pluralformer som vi göra och de säga av den tidens ungdom uppfattades ”som språkhistoriska relikter”. För yngre talare, som hade växt upp med enhetsformerna, hade pluralformerna samma stilvärde som exempelvis tackom och lovom, vi göre veterligt, vaker upp och I sägen – former som hade försvunnit ännu tidigare – då hade för äldre talare.

Erik Wellanders stilanalys av verbens pluralformer är alltjämt relevant. I dag används de just som ett stilmedel när skribenter vill ge texter en ålderdomlig känsla.

Det är inte ovanligt att ovanan att hantera pluralformerna skiner igenom. I en reklamkampanj inför julen 1985 skrev Ikea till exempel Tomten äro en ljusets herre och Tomten voro här i marknadsföringen. Men tomten är singular så valet av äro och voro hade inte varit rätt ens under pluralformernas tid. Även då var det endast singularformerna är och var som hade varit korrekta.

Ikeas misstag är typiskt för hur pluralformerna betraktas i dag. De ses som ett språkdrag som kan ge en text en högtidlig känsla.

Trots att pluralformerna i svensk press begravdes för 75 år sedan lever minnet av dem vidare. De tillhör ett språkligt kulturarv. Inte minst genom äldre texter och sånger förs de vidare till kommande generationer. Många barn kliar sig i huvudet när de stöter på visor som Vi gå över daggstänkta berg och Vi äro musikanter. Men det är så kunskapen om en av den moderna svenskans viktigaste reformer förs vidare.

Artikeln är baserad på ett kapitel i den kommande boken Nusvenska – en modern svensk språkhistoria i 121 ord (Morfem).