Flicker och gater snart på museum

I alla tider har det klagats över att ”folk uttalar så slarvigt numera”. Ungdomens ovårdade tal finns omvittnat redan under antiken.

Säkert har klagomålen under vissa perioder varit berättigade. Hur upprörda måste inte föräldrarna ha varit under urnordisk tid, när deras telningar satte hela systemet i gungning genom att svälja stavelser och ändelser, så att till exempel gastiR blev gästr (så kallat omljud)? Eller strunta i j och w i början av ord så att jungaR blev ungr och wulfaR blev ulfr?

Slarvet fortsatte under hela medeltiden. De kortare ackusativformerna ersatte nominativerna: gästr blev gäst, ulfr blev ulv, fisker blev fisk. Det urnordiska namnet FrawaradaR, ’den snarrådige’ (på Möjbrostenen från 500-talet), motsvaras i fornsvenskan av Frarader; i dag skulle namnet ha slitits ner till Fråråd.

Och sluddrandet bara pågick. Tydliga ändelsevokaler som verbens -a och femininernas -o, som i älska och gator, blev ett mumligt -e: älske, gater. Det har blivit bestående i danskan: elske, gader. Att vi i dag skriver älska, gator kan vi tacka Gustav Vasa och bibelöversättarna för (om det nu ska tackas). Efter den stökiga unionstiden, som slutade med Kristian Tyranns framfart, gällde det att hålla danskarna kort, och så även allt som luktade danska. Sålunda fick reformationsbibeln (1541) äldre uppsvenska och mellansvenska skriftspråksformer som skilde ut sig från det förhatliga grannspråket, som älska och gator.

Men folk fortsatte att säga älske och gater, och det gör man fortfarande i mellan- och sydsvenska dialekter.

Det är faktiskt först i dag som vi talar någorlunda som vi skriver. På 1700-talet och även långt senare sade bildat folk vettebrö, körrgårn, laggård, svärrfarr, morronronnan, stassminister. Att prononcera orden som de skrevs visade att man möjligtvis var boklärd men inte hemma i det lediga umgängesspråket, det som talades i salonger med prestige.

I dag säger vi stavningsenligt vetebröd, kyrkogården, svärfar, ladugård, morgonrodnanden och stat(t)sminister. Vi säger oftare hunden och grinden än hunn och grinn, vi säger huset och brödet och inte huse’ och brö’t. Vi säger till och tills och vid, inte te och tess och ve, och Strindbergs talspråkliga jag såg’et låter urmodigt: i dag säger man (i alla fall i riksspråket) jag såg de’.

Uttalet gäschiverit får vika för den regelrätta skriftspråksformen gästgiveriet, med varje bokstav uttalad, liksom Öschötagatan i Stockholm, som där blir som på gatskylten: Östgötagatan. Unga människor säger bruksanvisning, matsäck och midsommar med lång vokal, inte brucksanvisning, massäck och missommar.

Äldre uttal av ortnamn dör undan med de äldre invånarna. Det traditionella uttalet Vasstena ersätts av Vadstena med långt a. När de gamla byarna Haninge och Tensta omvandlas till förstäder med en inflyttad befolkning försvinner de äldre lokala uttalen Hanninge och Tennsta.

De som i dag klagar över former som flicker och gater – mest i radio – och hävdar att de är nyare yttringar av det ständigt pågående språkliga förfallet har nog inte haft öronen på skaft. Flickerna och gaterna blir alltmer rara företeelser och bör kanske i en inte alltför avlägsen framtid rödlistas. Hur det nu skulle gå till: språket är en social företeelse och inte ett museum, och de flesta vill inte tala musealt utan som sin samtid.

Denna samtid är i hög grad präglad av det skrivna språket. Vi möter det överallt och vi använder det oavbrutet. Ofta föredrar vi till och med att sms:a och mejla i stället för att samtala.

Och vi anpassar vårt uttal efter det vi ser.

Borde det nu inte resultera i ett tillstånd där uttal och skrift går hand i hand, till lättnad för alla, inte minst för skolbarn och nyanlända, liksom för svagare öron?

Jo, visst är det väl en lycklig utveckling. Vi behöver ju bara kasta en blick på Danmark, där man i dag föreslår särskild undervisning i att lära barn att dechiffrera talad danska för att kunna skriva rätt: lærer, ’lärare’, och læge, ’läkare’, till exempel, uttalas av många på ungefär samma sätt: /lä:å/. (Vi kan förnimma Gustav Vasas skadeglädje ur graven.) Man kunde tycka att det borde vara mer angeläget att lägga på föräldrarna att tala lite mer skriftspråknära – som för bara några decennier sedan.

Som språkvårdare bekänner jag mig till den så kallade funktionella normen, den som säger att språket ska vara så användbart som möjligt för dess brukare. Men jag förbehåller mig också rätten till viss irrationell nostalgi. Aldrig att jag ger upp Vasstena, missommar, massäck och gäschiveri. Eller beställer en Raaamlösa. Och öschötar, var ni än framlever era liv, håll på er!

Catharina Grünbaum är språkvårdare och skribent.