Skev dom speglar skev värld

Hora, fitta, slampa. Orden gör mig rödflammig av lika delar skam och vrede, fast det inte är mig de är riktade till. De finns i en sökbar textsamling, och som forskare har jag försökt lägga alla känslor åt sidan. Men det hjälper inte.

Orden – och många andra och grövre – är exempel på ord ur domar med brottsrubriceringar som ”misshandel”, ”grov kvinnofridskränkning” och ”våldtäkt”. De vittnar om att verbala kränkningar ofta ingår som en del av andra typer av våld och övergrepp mot kvinnor. Det är förstås ingen nyhet, men det gör inte saken mindre upprörande.

Den avidentifierade textmassan med domar hör till ett forskningsprojekt. Jag och Gunilla Byrman, professor i svenska språket vid Linnéuniversitetet, har på uppdrag av Domstolsverket undersökt hur språket ser ut i svenska domar. Till vår hjälp har vi haft Monica Burman, professor i rättsvetenskap vid Umeå universitet.

Det huvudsakliga syftet med studien var att synliggöra och öka medvetenheten om genuskonstruktioner i skriftliga domar. Bland annat gjordes en språkanalys av 21 brottmålsdomar i mål avgjorda 2016–17, för att kartlägga eventuella skillnader mellan hur kvinnor och män beskrivs i svenska domar. Ett annat syfte var att vi, utifrån studiens resultat, skulle utforma skrivrekommendationer till Sveriges Domstolar om hur man kan skriva jämställt.

Uppgiften visade sig vara både enkel och svår. Huvudfrågan var enkel att besvara, det vill säga om det finns skillnader i hur kvinnor och män beskrivs i domar. Det korta svaret är ja, det finns det – och särskilt tydligt framträder skillnaderna i brottmålsdomar.

Enbart genom en första närläsning av domarna framträdde ett mönster som hängde ihop med hur rollfördelningen mellan parterna såg ut. Samtliga målsägande parter – det vill säga offer – var kvinnor. Samtliga tilltalade parter – det vill säga förövare – var män. Kvinnorna framställdes följaktligen som offer för olika typer av våld som män hade utsatt dem för. Männen framställdes som förövare av olika typer av våld som de utsatt kvinnor för.

Om rollfördelningen hade varit den omvända, så att offren hade varit män och förövarna kvinnor, hade naturligtvis också framställningen varit den motsatta. Men sedan blir det mer osäkert hur beskrivningarna av offer och förövare skulle se ut i ett omvänt scenario – eftersom ett sådant inte finns i vårt material. Merparten av brottmålsdomarna hör till måltyper som i regel har en könsuppdelad rollfördelning: domar om kvinnofridskränkning och våldtäkt.

Och i dessa fokuserar framställningen mer på de målsägande kvinnornas känslor och kroppar än på de tilltalade männens känslor och kroppar. Framställningen av män fokuserade i första hand på männens konkreta agerande:

Han gjorde henne illa.
Han hade sex med henne fast hon inte ville.
Han slog henne.

Detta är meningar som kan illustrera typiska beskrivningar av män i de brottmålsdomar som vi har analyserat, medan dessa är exempel på typiska meningar om kvinnor:

Hon var rädd.
Hon ville inte ha sex med honom.
Hon ville inte göra någon anmälan.

Vår analys visade att utsagor från kvinnliga målsägande – det vill säga sammanhängande berättelser eller referat – upptog nästan dubbelt så mycket utrymme i domarna jämfört med utsagor från tilltalade män. Räknat i antal ord såg vi alltså en stor skillnad i hur män och kvinnor representerades språkligt i domarna – och rent andelsmässigt till kvinnornas fördel. Vi noterade att kvinnornas utsagor framträdde som mer sammanhängande och detaljerade än männens berättelser.

Möjligen tyder detta på att kvinnor ger mer ordrika och detaljerade beskrivningar inför rätten än män, men resultatet kan också bero på rollfördelningen i materialet, där alltså samtliga målsägande är kvinnor och samtliga tilltalade är män. Den målsägande parten är ju den som har eller påstår sig ha utsatts för ett brott, och följaktligen den som inför rätten kan tänkas ha mest att vinna på att ge en så detaljerad och utförlig berättelse som möjligt.

Den svåraste delen i vårt uppdrag handlade om att ge skrivrekommendationer till jurister om jämställt domskrivande. Vi kände oss förmätna – för vilka var vi att ge råd till jurister? Det är juristerna själva som är experter på att skriva domar, inte språkvetare. Vi hamnade också i funderingar om vad ett jämställt språk i domar skulle kunna vara, och vad ett sådant språk skulle kunna leda till.

Själva begreppet ”jämställt språk” är knepigt och ideologiskt laddat. Vad är ett jämställt språk, och för vem och i vilka syften ska ett sådant språk i så fall användas? Är ett jämställt språk i värsta fall ett språk som kan användas i syfte att dölja och släta över olika typer av diskriminering, som ett slags förskönande och könlöst filter över verkligheten? Och är det i så fall ens önskvärt med ett jämställt språk i domar?

Vi landade i slutsatsen att domar måste innehålla skriftliga representationer av de röster som har hörts under utredning och huvudförhandling. Det är en demokratifråga, och domskribenter har en utomordentligt viktig uppgift i att återge dessa röster så klart och tydligt som möjligt.

Ur ett demokratiperspektiv är det exempelvis problematiskt att språkligt avköna de parter som har deltagit i domstolsförhandlingar, eller att dölja diskriminerande förhållanden som framträder via målsägande kvinnors berättelser.

I en av domarna ur materialet beskriver till exempel en kvinna hur hennes man brukar slå henne, ifall mannen inte är nöjd med hennes matlagning och städning. I en annan dom beskriver en kvinna att hon har blivit bestraffad av sin man efter att hon vistats ensam på stan utan sällskap av en manlig släkting.

Poängen är att det i vårt samhälle finns kvinnor som utsätts för ett systematiserat förtryck just för att de är kvinnor, och detta förtryck återspeglas i språket i domar.

Inom feministisk textforskning brukar det hävdas att språk och texter ger ledtrådar till sociala och ideologiska förhållanden i det samhälle där de förekommer. Domar utgör förstås inget undantag. Ta till exempel den här meningen:

Hen har kallat hen hora och boxat hen i magen trots att hen är gravid

Och jämför med den här meningen:

Han har kallat henne hora och boxat henne i magen trots att hon är gravid.

”Henifieringen” hjälper inte. Vår första gissning är troligen ändå att förövaren är en man. Det ligger så att säga i vår kulturella förförståelse om offentliga berättelser om brott att tänka på förövaren som en man.

Våra rekommendationer till domskribenter blev alltså inte att på något radikalt sätt förändra språket i domar. I stället kom rekommendationerna att handla mer om vikten av att kritiskt läsa och diskutera varandras domar. Det behövs dels en diskussion om språket i domar inom yrkeskåren, dels en diskussion i arbetsgrupper bestående av både jurister och representanter från allmänheten.

Allmänhetens intresse för att ta del av domar verkar dessutom ha ökat under senare år. Det är numera vanligt att närgångna beskrivningar och citat ur domar förekommer i exempelvis poddar om uppmärksammade brottsfall. Därför finns det anledning för jurister att även reflektera över vilken språklig abstraktionsnivå som är godtagbar.

Det kan finnas en intressekonflikt mellan att å ena sidan värna enskildas integritet och att å andra sidan skriva domar som uppfyller språklagens krav på att den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig. En språkligt abstrakt dom kan i värsta fall leda till att allmänheten inte förstår vilka brottsrekvisit som lett fram till rättens dom, det vill säga vilka i lagens mening brottsliga handlingar som har lett fram till domslutet.

I medierapporteringen har särskilt våldtäktsrättegångar och våldtäktsdomar varit föremål för kritik. Läsare utan juridiska förkunskaper kan reagera på att just våldtäktsdomar fokuserar mycket på integritetskränkande detaljer om den som har utsatts för våldtäkten, till exempel intima detaljer om offrets underliv eller till synes omotiverade beskrivningar av hur kvinnan var klädd i samband med våldtäkten.

I det material som vi har undersökt förekommer detaljerade beskrivningar av kvinnors klädsel i våldtäktsdomar, vilket bekräftas i mediebilden. Två exempel ur vårt material följer här. Det första exemplet är taget ur en friande dom och det andra ur en fällande dom:

Hon hade på sig en klänning och korta leggings till knävecken och en svart kofta med trekvartsärmar och trosor.

Hon hade på sig jeans, skjorta och en kappa.

Det finns en uppenbar risk för sekundär viktimisering om närgångna detaljer om offret redovisas i domen, åtminstone om ingen vettig förklaring till varför detaljer om till exempel kvinnans klädsel nämns. Detta kan till exempel innebära att offret tvingas återuppleva brottets trauma och upplever sig utsatt i förhållande till rättsväsendet, enligt Brottsofferjouren.

Här har domskribenter alltså ett viktigt pedagogiskt uppdrag att förklara av vilken anledning viss information ibland är nödvändig att ha med i domar.

En annan generell rekommendation till domskribenter är att se upp för röstsammanblandning i domar med så kallade vävda domskäl, en skrivteknik som innebär att rättens motivering till domslutet (det vill säga domskälet) varvas med korta citat eller referat från inblandade parter i målet.

En svårighet för domskribenter är att det inte finns någon enhetlig skrivnorm eller skrivmall för domar. Domskribenter väljer själva om de vill väva samman domskäl och utredningstext, eller om de vill skriva domar där utredningstexten separeras från rättens domskäl. Vävda domskäl innebär en ökad risk för att röster blandas samman – i värsta fall på ett sätt som medför att läsare utan juridiska förkunskaper missuppfattar domen. De kan tro att det är rätten som uttrycker sig kränkande eller sexistiskt, och inte den tilltalade parten.

Särskilt stor anledning finns det att undvika vävda domskäl i komplexa mål med många inblandade parter, tidsplan och röster.

I boken Jämställt språk – en handbok i att skriva och tala jämställt skriver Karin Milles att sexistiska och homofoba skällsord inte är något nytt fenomen i juridiska texter. Belägg på sådana ord finns i till exempel Äldre Västgötalagen från 1280-talet och i rättegångsprotokoll från 1600-talets början.

Man kan tycka att vi borde ha kommit längre i dag. Är det verkligen nödvändigt och rimligt att sexistiska skällsord återges i samtida domar? Det obekväma svaret måste bli ja. Så länge vi lever i en verklighet där vissa män tar sig friheten att kränka kvinnor, kommer dessa mäns ordval också att återges via kvinnors vittnesmål.

Kränkande ordval kan fylla en viktig funktion som brottsrekvisit i domar, under förutsättning att domarna är så tydligt skrivna att det framgår vem som ursprungligen har uttalat de kränkande orden och i vilket syfte de återges.

Plötsligt får ett av orden mig att minnas något från min ungdom. Vad var det han brukade kalla mig, den där mycket äldre pojkvännen, när han blev riktigt arg? Och hände det inte att han slogs och kastade saker också, fast jag inte tyckte att det var värt att anmäla?

Ja, visst. Vi är så många som har blivit utsatta för verbalt och fysiskt våld. Vi är i alla åldrar. Vi kommer från alla möjliga platser och samhällsklasser. Vi ska bara vänja oss vid att skammen inte är vår. Flera av våra berättelser borde finnas dokumenterade i skriftliga domar.

Astrid Skoglund är lektor i svenska språket vid Linnéuniversitetet.