Lönnrunor fick folk att börja läsa

Kluriga koder på runstenarna lockade folket att försöka tolka det dolda budskapet. På köpet lärde de sig runalfabetet.

Text: K. Jonas Nordby

För cirka 900 år sedan fick en man vid namn Torbjörn i uppdrag att hugga en dopfunt till Kareby kyrka i Bohuslän. Han var en skicklig stenhuggare; funten smyckar han med blomrankor, kors och djurmotiv i relief. Tvärs över funtens ena sida ristar han också en runinskrift: ”Tyd, den som kan, namnet orklaski.”

Men orklaski är inget namn! Torbjörn har valt att skriva sitt namn med så kallade lönnrunor. Han har använt ett av de kryptografiska system som då och då dyker upp i runinskrifter.

Men varför gör han det? Varför skriver han inte bara sitt namn rakt upp och ner, så att alla kan förstå att det är han som har huggit den vackra dopfunten?

För att svara på detta måste vi titta närmare på lönnrunor, och hur dessa användes i runinskrifter under vikingatid och medelålder.

Systemet som Torbjörn använder går ut på att ersätta alla runorna i namnet med den efterföljande runan i runalfabetet, eller runraden – fuþarken. På det sättet blir þorbiarn – som Torbjörn skrivs med runor – till orklaski. Det här systemet kallas ofta för Cæsarchiffer, eftersom den romerske historieskrivaren Suetonius hävdade att härskarna Julius Cæsar och Augustus använde sig av liknande kryptografiska principer. Varifrån Torbjörn har fått kännedom om systemet är dock omöjligt att svara på, men det återfinns i runskrift redan 300 år tidigare – på Rökstenen i Östergötland.

Runorna på Rökstenen ristades troligen runt år 800 e.Kr. Det är den mest imponerande och gåtfulla av alla kända runinskrifter från vikingatiden. Och i texten kan man hitta inte mindre än fyra, kanske fem, olika lönnrunesystem. En variant av Cæsarchiffret döljer bland annat frasen sakumukmini, vars runor är skrivna med den föregående runan i fuþarken, vilket ger upphov till den betydelselösa texten airfbfrbnhn på stenen. Det finns många tolkningar av frasen sakumukmini, men de flesta menar att den första delen, sakum, kan knytas till verbet segja – ett fornvästnordiskt ord för att ’säga, berätta’ – och att hela frasen skulle hänvisa till något som berättas.

Frasen kommer igen på flera ställen på stenen, och på ett av dessa används ett annat lönnrunesystem, så kallade binära runor eller koordinatrunor. Detta är det vanligaste lönnrunesystemet.

Binärsystemet bygger på en indelning av fuþarken i tre delar, ofta kallade ätter (släkter). Under vikingatiden användes en runrad med 16 runor, och dessa delades upp så här i binärsystemet:

 

 

1

2

3

4

5

6

3

f

u

þ

o

r

k

2

h

n

i

a

s

 

1

t

b

m

l

y

 

 

I binärsystemet ersätts var och en av dessa runor med ett annat tecken, som visar på talvärden, oftast i form av ”kvistar” – korta streck – på en stav. På den ena sidan av staven finns ättens nummer, ”ättvärdet”, i fallande ordning: 3, 2, 1. På den andra sidan finns numret på den plats som runan har inuti ätten, ”runvärdet”, mellan 1 och 6.

2/5

2/4

3/6

3/2

1/3

3/2

3/6

1/3

2/3

2/2

2/3

s

a

k

u

m

u

k

m

i

n

i

Varför man har använt lönnrunor på Rökstenen är lika mycket en gåta som inskriften på stenen i sin helhet.

Vanligtvis tänker vi oss att kryptografiska system används för att dölja hemliga budskap; de ska säkra så att känslig information inte faller i orätta händer. Men inget av de budskap som har ristats med lönnrunor verkar innehålla viktiga eller strategiska underrättelser. Dessutom är systemen så enkla, och flera av dem så pass utbredda, att det måste ha varit lätt att knäcka dem för var och en som ville.

Vi bör heller inte låta oss förledas av beteckningen lönnrunor, som ju betyder ’fördolda/hemliga runor’, eftersom det är en fackterm som myntades av 1800-talets runforskare.

Binära runor kan skrivas på många, fantasifulla sätt. I ett parti på Rökstenen är de formade som stora kryss, som blir ett blickfång – mitt i myllret av runstreck på stenen. I andra inskrifter kan de ha ett ännu mer konstfullt uttryck, såsom på en ”runpinne” från 1100-talets Bergen i Norge. Där har man ristat in skäggiga ansikten, där skäggstråna till vänster anger ättvärdet, och skäggstråna till höger runvärdet.

På det här sättet väcker de binära runorna nyfikenhet – och riktar läsarens blick mot texten. Den effekten blir uppenbar när de binära runorna uppträder med ”vanliga” runor på monument som Rökstenen.

–/4

:

2/5

2/3

1/3

1/4

2/3

1/2

2/3

:

2/5

2/3

2/2

3/2

 

 

s

i

m

l

i

b

i

 

s

i

n

u

 

Fornvästnordiska: … sem lífi sínu här skrivet sim libi sinu, ’som livet sitt’.

Detta sätt att skriva ömsom lönnrunor, ömsom vanliga runor, hittar vi också på en liten grupp runstenar från 1000-talet i Södermanland (se bild på sidan 38). Här verkar binärarunor användas för att framhäva viktiga textpartier, som behandlar den dödes sociala status.

Den så kallade Landshammarstenen, i Spelviks socken, berättar till exempel att ”Vinjut reste stenen efter Gudmund, sin son, en god kämpe”. Här är uttrycket en god kämpe – på fornsvenska dræng gōðan – markerat med binära runor. På Lundastenen, i Lunda socken, får vi veta att ”Halvdan reste denna sten efter Ragnvald, sin far, och Dan, sin bror”, och att de bägge är (på fornsvenska) þrōttaR þiagna, ett uttryck som kan översättas med ’kraftkarlar’, men som troligen har visat på en särskild social funktion. Och ordet þiagna är skrivet med binära runor.

Man kan dessutom nämna Nälbergastenen, Svärta socken, där det berättas om att Baulv också var en þrōttaR þiagn, med ett tillägg skrivet med binära runor: ”han som med grekerna var, dog hos dem sedan.” Vilket slags tjänst Baulv hade hos grekerna vet vi inte, men vi kan anta att den medförde betydande anseende här hemma i Norden.

Ristningarnas placering, mitt på inskriftsytan, och den avvikande skriftbilden gör att uppmärksamheten riktas mot de binära runorna.

Detta verkar också ha varit den önskade effekten på Rökstenen.

Men det finns också ett annat visuellt grepp som bör ha dragit till sig läsarens blick: två inskriftslinjer är skrivna med äldre runor. Dessa står – liksom lönnrunorna – tydligt ut i mixen tillsammans med de yngre, enklare runorna.

Med så många olika skriftliga uttryck på en och samma gång är det inte långsökt att anta att ristaren helt enkelt har velat briljera. Han har velat visa hur duktig han är på att hantera runskrifter och lönnrunesystem av skilda slag.

Detta syfte – att blanda skriftsystem för att glänsa med sin kunskap – är kanske ännu mer påtagligt i en av de 33 runinskrifterna i den forntida gravhögen Maeshowe på Orkneyöarna norr om Skottland. Ristningen inleds med texten: ”Dessa runor skrev den mest runkunniga mannen väster om havet.” Och frasen ”Dessa runor” är skriven med binära runor. Det står helt klart att runristaren i Maeshowe använder lönnrunor för att riktigt framhäva hur runkunnig han är.

Och då kan man ju undra hur många som faktiskt klarar att läsa sådana runskrifter.

Om man ser till hur spridda dessa runor var, så borde systemet ha varit vida känt. Förutom på de platser som jag redan har nämnt, så har man hittat binära runor bland annat på Grönland, i Sigtuna, Tønsberg, Oslo och Trondheim.

Några av dessa inskrifter har man dessutom använt för att lära ut runalfabetet. Ett exempel är ristningen på en runpinne från Tønsberg i Norge, som har daterats till senare delen av 1200-talet eller början av 1300-talet. Där återges ett samtal mellan flera personer, där vi kan iaktta flera ristare i aktion. Där står bland annat (översatt till nusvenska): ”… Steingrim och jag har talat mycket med varandra, på grund av att jag ska lära mig runor av detta …” Därefter följer skilda skrivövningar och skrivregler – bland dem binära runor.

Ens eget namn var, då som i dag, det första man fick öva sig på att skriva. På bilden intill har Tord, från Bryggen i Bergen, tränat på att skriva sitt namn med binära runor på en runpinne:

3/3

3/4

3/5

3/3

3/5

þ

o

r

þ

r

Fornvästnordiska: Þórðr.

Lönnrunornas funktion som ”läromedel” blir helt uppenbar när det gäller lönnrunesystemet jǫtunvillur. Beteckningen kommer från en isländsk 1500-talshandskrift, men systemet självt finns dokumenterat i åtta medelåldersinskrifter från Island, Bergen och Oslo.

Alla runor i fuþarken hade namn. Namnen var meningsskapande ord, som företrädesvis började med runans ljudvärde. Men i jǫtunvillur-systemet ersattes alla runor, klurigt nog, i stället med den sista runan i runans namn. Problemet med det här systemet var dock att flera runnamn slutar på en och samma runa. Därmed blir systemet flertydigt.

En r-runa i jǫtunvillur ger hela sex olika lösningar! Och de flesta andra runor har tre eller två möjliga lösningar. Det blir alltså en ren gissningslek att dechiffera texten.

I några få inskrifter har vi lyckligtvis fått facit, eftersom ristaren har skrivit sitt budskap både med vanlig runskrift och med jǫtunvillur. Det här finns bland annat på en runpinne med namnet Torstein från Bryggen i Bergen (se faktarutan nedan). Namnformen som han använder är þostæin, som han har ristat på den ena sidan av pinnen. På motsatta sidan sätter har s-runan för runnamnet þurs, ännu en s-runa för runnamnet óss och en l-runa för runnamnet sól. Sedan glömmer han sig, och ristar t i stället för r-runan för týr. Men han rättar detta genom att lägga till en r-runa. Runan æ ingår inte i fuþarken, och har alltså inte heller något runnamn. Därför väljer Torstein att hitta på en egen æ-runa, och avslutar sedan med s och þ för íss och nauð. Det hade varit näst intill omöjligt att tyda den här inskriften ifall vi inte hade fått facit på den motsatta sidan av pinnen.

Jǫtunvillur kan knappast ha varit användbart för att kommunicera med. Däremot har systemet säkert varit ett ypperligt pedagogiskt redskap för att öva på runnamnen, som var viktiga för att minnas runornas ljudvärden. På samma sätt har de binära runorna varit ett bra verktyg för att träna på runornas ordningsföljd och deras indelning i fuþarken.

I ett samhälle där inga etablerade institutioner eller skolsystem kunde erbjuda läs- och skrivundervisning, blev det viktigt att inrätta andra, både lockande och självbevarande, metoder för kunskapsöverföring. Och lönnrunesystemen utgjorde praktiska övningar i form av lek med skriften. Man kan vara säker på att runeleverna lärde sig runnamnen och runraden både fram- och baklänges – och samtidigt hade roligt!

Det verkar alltså som att lönnrunor inte var så främmande för folk som man kanske skulle kunna tro. Ifall de ingick i inlärningen av runraden, borde de flesta som behärskade runor också känna till lönnrunorna.

Kanske var inte Torbjörns gåta på dopfunten i Kareby så svårtydd för församlingen ändå. Man skulle kunna tro att hans försök att dölja sitt namn var ett utslag av blygsamhet och fromhet inför Gud – att inte förhäva sig genom att personligen skylta med sitt utsökta arbete.

Men inskriften tvärs över ena sidan, med uppmaningen att tyda namnet orklaski, hade väl snarare motsatt effekt. Folk stannade nog gärna upp ett ögonblick och funderade över vilket lönnrunesystem Torbjörn hade använt – prövat sig fram med den föregående runan i runraden – innan de fastnade för den efterföljande – och kom fram till det rätta namnet.

Kyrkan är också rätt ställe för lärdomsförmedling. Och den framstående placeringen av Torbjörns lönnrunor betonar också runkunskap som en viktig källa till lärdom – även långt efter att prästerna hade kommit rännande med sina biblar.

K. Jonas Nordby är forskare i runologi och anställd på Follo museum, Museerna i Akershus, Norge.

Läs mer: Lønnruner: Kryptografi i runeinnskrifter fra vikingtid og middelalder, av K. Jonas Nordby (2019).

Luriga runor på Rökstenen

Foto: Bengt Olof Olsson/TT

Rökstenen har fyra eller fem lönnrunesystem. Här är några av dem, markerade med linjenummer. Cæsarchiffer finns i linje 1. I linje 2 och 3 är runorna ersatta med ett eget runalfabet, baserat på de äldre runorna. I linje 4 är troligen varje runa i ursprungstexten ersatt med två runor: den föregående och den efterföljande i fuþarken. I linje 5 och 6 finns varianter av binära runor, liksom på andra ställen på stenen.

Runornas namn fram- och baklänges

Torstein – þostæinhar skrivit sitt namn på en runpinne. På ena sidan (överst) skriver han þostæin med vanliga runor. På den andra försöker han skriva med lönnrunesystemet jǫtunvillur.

 

Klartext

Runnamn

Jǫtunvillur

f

e

u

úrr

r

þ

þurs

s

o

óss

s

r

reið

þ

k

kaun

n

h

hagall

l

n

nauð

þ

i

íss

s

a

ár

r

s

sól

l

t

týr

r

b

bjarkan

n

m

maðr

r

l

lôgr

r

y

ýr

r