Skum kanin på skampåle

Vi kan skratta åt särskrivningar. Men de är så skamstämplade att rädslan för att göra fel gör att många skriver ihop ord som faktiskt ska skrivas isär.

Text: Lena Lind Palicki

Inget roar en språkpolis som lustiga särskrivningar som skum kanin, häst skjuts eller gemensam hetsdag. Det postas bilder i sociala medier på skyltar där det står saker som ”Gå lätt packad i fjällen!” och ”Student plakat på en timme”. Det är kul såklart!

Men alla särskrivningar är inte lika roliga. När någon skriver intensiv utbildning i stället för intensivutbildning eller dator skärm i stället för datorskärm hamnar det inte som en rolig grej i sociala medier. Det är nämligen bara vissa särskrivningar som är roliga: sådana där det ingår ord som kan tolkas på flera sätt, så kallade homonymer.

Det som grammatiskt kan hända i de tvetydiga särskrivningarna är att ett av orden byter ordklass när vi skriver isär dem. I särskrivningar på skandinaviska språk blir det till exempel kul när efterledet i sammansättningen omtolkas till ett verb. Pingvinstänger är ett substantiv – en sorts godis – men i frasen pingvin stänger blir stänger ett verb och blir alltså till något som pingvinerna gör. Och när betydelsen ändras blir det kul.

Det kan också vara andra dubbeltydigheter som ställer till det. När lättpackad skrivs som lätt packad är det visserligen i båda fallen fråga om adjektiv – men packad är en homonym som dels kan ha med ’packa saker’ att göra, dels kan vara en adekvat beskrivning på en berusad person.

På så sätt har särskrivningar en hel del gemensamt med ordvitsar. I ordvitsar utnyttjas­ också att ord kan vara homonyma. I meningen ”I akvariet är det olämpligt med en fisk som stör” utnyttjas att stör kan vara både namnet på en fisk och en form av verbet störa. Och i klassikern ”Varför får inte jag hugga träd när Agneta Fältskog” aktualiseras både tvetydigheten i ordet fäl(l)t och särskrivningens makt att ändra betydelse.

Att det krävs homonymi för att det ska bli roligt gör att de mest omsusade exemplen oftast är påhittade, precis som ordvitsarna. Det är faktiskt sällan som särskrivningar på riktigt påverkar begripligheten. En text uppfattas som lika lättläst när den innehåller särskrivna ord som en utan särskrivningar.

Däremot visar forskning att förtroendet för skribenten påverkas; en text med flera särskrivningar uppfattas som mindre välskriven, tillförlitlig och intressant än en som inte innehåller felaktigt särskrivna ord.

Faktum är att vi också kan ana en annan trend, nämligen tveksamma hopskrivningar. När jag tillsammans med min kollega Susanna Karlsson häromåret gjorde en enkät till svensklärare, uppmärksammade en del av dem just hopskrivningar som ett nytt fenomen i elevtexter – något som inte ansågs vara en besvärlig språkriktighetsfråga när samma enkät gjordes 1976. Kan det vara så att allt prat om särskrivningar leder till hyperkorrektion, det vill säga att elever är så rädda för att särskriva att de skriver ihop ord som faktiskt ska skrivas isär?

Nja, mer troligt är att det handlar om att svenskansregler för när ord ska skrivas ihop eller isär är långtifrån – eller kanske långt ifrån? – självklara. Många ord kan skrivas på båda sätten, och med det följer naturligt en del osäkerhet hos skribenter. Såpass! Eller så pass? Det är inte alls självklart om det ska vara godmorgon eller god morgon, någotsånär eller något så när eller föralldel eller för all del.

Men det finns en tydlig skillnad från de uttryck som blir tvetydiga i felaktiga och lustiga särskrivningar som svälj reflexen och sjuk gymnast. Dessa är nästan alltid substantiv, medan i de fall där man kan skriva både ihop och isär är det nästan alltid fråga om adverb – på gränsen till formord, det vill säga ord som huvudsakligen används för att ange relationen mellan andra ord. Och dessa går inte att omtolka till andra ordklasser.

En del ord skrivs ihop och isär ungefär lika ofta: mittemellan, såklart, överhuvudtaget. I Svenska Akademiens ordlista, SAOL, anges båda skrivsätten som likvärdiga. En del ord skrivs ibland ihop trots att SAOL inte ger grönt ljus: tillslut, föralltid. Och för alltför och såvitt gäller enligt SAOL bara hopskrivning – trots att de lika ofta skrivs isär.

Ibland har språkvården­ en tydlig preferens som baseras på hävd: skriv isär framför allt, i stället, över lag, för sent och allt fler, medan rekommendationen är att alltmer bör skrivas ihop, trots att bara 40 procent gör det i praktiken. I andra fall rekommenderas hopskrivning: alltsedan, återigen, ibland, dessvärre, förutom. Inte ens ord inom samma betydelsefält följer några enkla regler. Rekommendationen är att skriva ihop häromdagen, häromkvällen, häromåret men att skriva isär i dag, i morgon och i går. Trots det skrivs exempelvis idag ihop i cirka 30 procent av beläggen i Medie­arkivet, en databas som samlar texter från svenska mass­medier.

Det är svårt att hitta entydiga regler, medger språkvården, men det går att urskilja vissa mönster. Rekommendationerna utgår från svårfångade saker, som hur ”etablerat” ett skrivsätt är – SAOL går till exempel i de flesta fall på frekvens, alltså hur vanligt förekommande ett visst skrivsätt är. Andra faktorer som kan spela in är uttalet och graden av lexikalisering.

Graden av lexikalisering handlar om att när vi inte längre uppfattar de enskilda ordens betydelser, utan ser ett uttryck som ett ord, då tenderar vi att skriva ihop det. Adverben i härmed och alltihop eller prepositionerna i inför och itu ser de flesta inte längre som enskilda ord. Detta visar sig också när något av de ingående orden har dött ut eller är mycket ovanligt – då skriver vi oftast ihop: förvisso, likaledes, sinsemellan. Däremot skriver vi oftare isär uttryck där alla led fortfarande är vanliga och används var för sig: allt som oftast, vem som helst, upp och ner.

Eftersom lexikalisering är en långsam process, finns det ofta parallella skrivsätt under lång tid. Ord kan alltså gå från att skrivas isär till att med tiden allt oftare skrivas ihop: var så god blir varsågod, nu för tiden blir nuförtiden, å nyo blir ånyo.

Grundregeln är att ord som uttalas som en sammansättning ska skrivas ihop: innantill, uppifrån, någonstans. Ibland skrivs ord ihop bara när vi sätter samman dem med andra ord, eftersom uttalet förändras: till godo men tillgodokvitto, in och ut men inochutvänd.

Också betoning spelar roll. När huvudbetoningen är på första ledet rekommenderas hopskrivning: baktill, nedför, men om betoningen är på sista ledet skrivs det oftast isär: för sent, under tiden.

Ibland finns betydelsenyanser. Något lätt läst kan vara något (delvis) annat än lättläst. Och det finns en nyansskillnad i om något är långt ifrån, som ofta tolkas som något konkret, att något är på långt rumsligt avstånd, och att det är långtifrån, som vanligtvis uppfattas som mer abstrakt: det är långtifrån säkert.

Just svenska, och många andra germanska språk, utmärker sig genom att ofta bilda ord genom att skapa sammansättningar. I till exempel engelskan och tyskan finns det större variation mellan hop- och särskrivning.

Men det är inte självklart att sammansättningar är det enklaste. I stället verkar det som att skriva isär är det som tillhör den naturliga grammatiken för många barn, som i och med att de särskriver visar att de redan kan göra morfologiska analyser: de vet vilka orddelar som bär på betydelse och var gränserna går mellan orden.

Det kan nämligen vara svårt att läsa långa sammansättningar som ibland har kluriga ordgränser. Ord som finskorna och plåttermos kräver sina sammanhang för att avläsas korrekt. Det är också därför många lära-läsa-böcker för barn har utnyttjat bindestreck i ord som vanligtvis skrivs ihop av vuxna. Det anses helt enkelt lättare att läsa för en nybörjare.

Det finns en vanlig uppfattning om att felaktiga särskrivningar är något nytt och att de ökar med engelskans inflytande, men inte heller det stämmer riktigt. Sanningen är snarare att särskrivningar har funnits i alla tider och att de snarare har minskat i takt med att standardiseringen av språket har ökat.

Den ortografiska variationen, alltså hur orden skrevs, var generellt mycket större tidigare, om man går tillbaka ett sekel eller så i tiden (eller ännu längre tillbaka för den delen – inte ens på runstenarna var det någon ordning och konsekvens). Det var alltså inte lika noga förr att vissa ord alltid skrevs ihop eller isär, med stor eller liten bokstav, eller ens stavades på samma sätt – man gjorde helt enkelt lite som man ville. Tittar man på August Strindbergs eller Anna Maria Lenngrens originaltexter kan man se exempel som ty värr, Götakanal, östgöta skären och allrabästa. Det var inte förrän efter folkskolans införande som språket på riktigt började standardiseras och vi fick en mer enhetlig norm att förhålla oss till.

En annan uppfattning som ofta framhålls är att dagens rättstavningsprogram bidrar till osäkerheten och variationen. När Word visar rött för vissa ovanliga sammansättningar, är det lätt att vi skriver isär dem, eftersom det då plötsligt ser rätt ut. Vi förleds då att tro att det felaktiga är rätt. Kanske finns en sanning i det, men än så länge finns ingen forskning som styrker detta.

Vad som däremot är säkert är att den ortografiska variationen kommer att bestå. Förjävligt! Eller för jävligt? Ja, enligt SAOL skrivs det isär, men 19 procent av beläggen i Mediearkivet är hopskrivna. Och det kan ju vissa onekligen tycka är för jävligt.

Lena Lind Palicki är lektor i svenska vid Stockholms universitet.

3 fakta om särskrivningar

  1. Verbet särskriva är belagt i svenskan sedan 1863. De senaste åren har felaktiga särskrivningar fått stor uppmärksamhet.
  2. En tumregel för att göra rätt är att lyssna på uttalet. Om det aktuella ordet ut­talas just som ett enda ord är det troligt att det ska skrivas ihop: sjukpensionär. Om det däremot uttalas som två ord är det sannolikt att det ska skrivas isär: sjuk pensionär.
  3. Särskrivningar debatteras i flera andra länder. I Danmark och Norge diskuteras særskrivning. I nederländska kallas fenomenet onjuist spatiegebruik, ’felaktigt mellanslagsbruk’. På tyska talas det formellt om Leerzeichen in Komposita, ’mellanslag i samman­sättningar’. Men i informellt språk talas det ofta om Deppenleerzeichen, ’dumbomsmellanslag’.