Språkgränsen

Text: Torbjörn Tenfält

Han är 29 år, tog sig över gränsen för sju år sedan och är numera student i Sydkoreas huvudstad Seoul. För att minska risken att bli igenkänd, och utsätta sin familj i norr för fara, har han fingerat namn och vill inte visa sitt ansikte på bild.

– I dag känner jag mig hemma här, men det tog flera år innan jag kände mig hemma i språket, säger Lim Tae San.

Språktidningen träffar honom på Ewha university i Seoul, där han tidigare deltog i ett forskningsprojekt om det dagliga livet i den provins nära gränsen mot Kina som han kommer från.

Kontrasten mellan den nordkoreanska landsbygden och mångmiljonstaden Seoul kunde inte vara större. Höghusen, trafikkaoset och den livliga kommersen. Och alla skyltar, intensivt lysande på kvällen. Stadsbilden är översvämmad av budskap, oftast förmedlade via koreanska skrivtecken, men också på engelska.

– För mig var lånorden och förkortningarna det största hindret när jag kom till syd. Här är engelskan integrerad i samhället. I norr försöker man hitta på egna ord i stället för att använda utländska, säger Lim Tae San.

Sedan delningen i slutet av 1940-talet har språket i nord och syd delvis utvecklats i olika riktningar. Men nordkoreanskan har inte stått still. Den har i decennier varit ett politiskt redskap, som regimen använt för att skapa en nordkoreansk identitet.

Strategin att utnyttja språket i politiska syften blev särskilt tydlig från och med 1964, när Kim Il Sung lanserade det första av sina två språkpolitiska manifest. Idealet blev att behålla språket i dess ”ursprungliga” form och rensa det från utländska ord. Nya ord har därför bildats för att ersätta lån från japanska, kinesiska, ryska och engelska.

– Ibland har regimen varit framgångsrik, men lika ofta har den inte varit det. Många av de nya ord som skapades har aldrig fått någon praktisk användning i befolkningen, säger Sonja Häussler, professor i koreanska vid Stockholms universitet.

Sonja Häussler har unika förutsättningar att jämföra två slutna samhällen. Hon växte upp i Östtyskland och studerade koreanska i Nordkorea 1982–83. För de nordkoreaner som lyckas fly till grannen i söder är utgångsläget enligt Sonja Häussler svårare än det var för de östtyskar som tog sig till Västtyskland. Motsättningarna mellan de två koreanska staterna är hårdare, och skillnaderna i levnadsstandard mycket större än de var mellan Öst- och Västtyskland.

– Att vara nordkorean är oundvikligen kopplat till att vara en andra klassens person. Du kommer från det underutvecklade, fattiga Nordkorea, en djupt politiserad stat. Kanske misstänks du till och med för att vara spion, säger hon.

Sonja Häussler anser att det är fel att säga att nordkoreanskan är gammaldags. Språket har förändrats, eftersom ideologin i Nordkorea också har förändrats under de 60 år som regimen funnits.

Men medan Sydkorea i flera decennier har sköljts över av kulturella influenser från i synnerhet USA, har Nordkorea länge varit hermetiskt slutet för all påverkan. Under de senaste tio åren har dörren ändå öppnats på glänt för modern kultur. Den nye ledaren Kim Jong Un – son till Kim Jong Il – har visat att han uppskattar såväl popkonserter som nöjesparker och basketmatcher.

Utländska språk har också fått en mer framskjuten plats i skolundervisningen. I Nordkorea förbjöds kinesiska tecken i början av 1950-talet, men numera får de nordkoreanska eleverna åter lära sig dem, och även engelska står på schemat.

– Men att man lär ut utländska språk betyder inte att man har öppnat för att börja använda utländska lånord. Mitt intryck är att den språkpolitiska inriktningen att fokusera på ”ren” koreanska ligger fast, säger Sonja Häussler.

Så länge Lim Tae San bodde i Nordkorea reflekterade han aldrig över hur språket användes.

– Jag växte ju upp med det, och hade aldrig något behov av att använda engelska ord. Den koreanska vi pratade var väldigt naturlig för mig.

När han ser en fotbollsmatch på tv i sitt nya hemland, händer det att han hör det engelska ordet för ’hörna’ – corner. I dagens Nordkorea skulle den utländska termen aldrig finnas med i ett referat. I stället kombinerar man de två koreanska orden kuseok, ’hörn’, och chagi, ’slå’.

Nordkoreanskan är full av ord som på senare tid har fått en koppling till politik och militär. Ett exempel är tongmu, ett ord som från början betydde ’vän’ eller ’kompis’. Det användes tidigare på hela Koreahalvön, men fick efter andra världskriget och delningen i slutet av 1940-talet en ny innebörd i Nordkorea. Tongmu ersatte alla tidigare titlar och termer som adresserade personer och fick i stället betydelsen ’kamrat’, det vill säga en allmän beskrivning av en person som kämpar för revolutionen: Kim tongmu (’kamrat Kim’). Följden blev att alla koreaner som bodde söder om den 38:e breddgraden slutade använda ordet. Sydkoreaner har i stället flera andra sätt att tilltala varandra, till exempel -ssi som läggs till familjenamnet: Kim-ssi, (’herr/fru Kim’).

– Språket blev ett verktyg för revolutionen och för att stärka ideologin. Det var ett sätt för Kim Il Sung att behålla makten, säger Lim Tae San.

Samtidigt påminner han om bakgrunden. Korea har ofta varit utsatt för aggressioner från de omkringliggande stormakterna Japan, Kina och Ryssland. Efter flera år med japansk militär närvaro annekterades Korea 1910 av Japan. Fram till andra världskrigets slut, när japanerna förlorade makten, försökte landet tvinga på koreanerna det japanska språket.

– När Nordkorea bildades var ett av Kim Il Sungs första mål att få bort all japansk påverkan. Han använde språket för att åstadkomma den förändringen.

Nästa steg blev att försöka rensa ut de många kinesiska ord som sedan århundraden varit ett viktigt inslag i det koreanska språket. Kina har under senare år ändå varit en av Nordkoreas få ”vänner”, även om de kinesiska ledarna har börjat tappa tålamodet med den nyckfulla regimen i Pyongyang.

Kim Il Sung lanserade 1966 ett nytt standardspråk, som han gav namnet munhwaeo. I ett uttalande angav han motiven för varför det behövdes:

”Fast rotat i det ruttna feodala, borgerliga livet i Seoul, innehåller det koreanska språket som talas där fortfarande den typ av nasala uttal som kvinnor gärna använder när de flörtar med män […] Dessutom har alla de engelska, japanska och kinesiska lånord som nu uppgår till mer än hälften av ordförrådet i Seoul, förvandlat koreanskan där till ett blandat språk. Därför bör vi nu ta språkbruket i Pyongyang som standard, eftersom det är det språk som talas i vår revolutionära huvudstad.”

Försöken att skapa ett ”rent” koreanskt språk har sina rötter i den koreanska språkrörelse som utvecklades under den japanska ockupationen. Efter delningen i två stater på Koreahalvön hamnade flera respekterade språkforskare i Pyongyang, där villkoren för att genomföra idéerna visade sig mycket goda. Även i Sydkorea fanns en grupp språkforskare med en liknande ambition att fokusera på det rena koreanska språket. Men ett ”rent” språk finns inte i strikt akademisk betydelse, utan är snarare en nationalistisk idé. Språket förändras och det går inte att fastställa någon unik ren form.

Gemensamt för samtliga var värnandet om hangul, det koreanska alfabetet som skapades i mitten av 1400-talet.

– I både nord och syd var det ett sätt att reagera på den japanska ockupationen. Genom att utveckla sitt språk och sin kultur ville man stärka den nationella medvetenheten, säger Sonja Häussler.

Skillnaden var att språkrörelsen i norr stöddes av staten och blev ett politiskt verktyg, medan den i syd bara var en av flera inriktningar. I några fall har språkrörelsen lyckats också i Sydkorea. Under 1960- och 70-talen rådde starka nationalistiska strömningar. Då lyssnade regeringen och den dåvarande presidenten Park Chung Hee – far till Sydkoreas nuvarande president Park Geun Hye – till språkpuritanernas rekommendationer. Ett senare exempel är tunnelbanan i Seoul, som för 20 år sedan hade skyltar med de kinesiska lånen ipku och chulgu för ’ingång’ och ’utgång’. Numera har de ändrats till koreanskans deuroganeun got och naganeun got.

De ord som används på Koreahalvön har i många fall olika innebörd beroende på vilken sida av den 38:e breddgraden man besöker. Oboi, som i sydkoreanskan betyder ’far, föräldrar’ betecknar i nordkoreanskan landsfadern Kim Il Sung. I norr används ordet hyeongmyeong-ui yeongung för att beskriva en ’revolutionshjälte’, medan det i söder betyder ’kommunistgerilla’.

I artikeln Differences in language use between North and South Korea, från början av 1990-talet, listar språkforskaren Hyun Bok Lee ord som har fått utökad betydelse. Där finns till exempel yesul, som ursprungligen betyder ’konst’, men i Nordkorea i dag också beskriver ’teknik’ eller ’kunskap’.

– Regimen i Pyongyang använder språket för att befästa sin makt, konstaterar Kim Seok Hyang, professor i nordkoreanska studier vid Ewha university i Seoul.

Hon har studerat hur människor använder språket på den nordkoreanska landsbygden. Den som köpte ägg frågade tidigare efter kyerani, som är ett kinesiskt ord. Det ersattes av talgal, ett nyskapat koreanskt ord, som likt många andra innovationer var en konkret beskrivning av objektet, i det här fallet ett ’runt föremål som producerats av en höna’.

Kim Il Sungs ambition var att rensa bort utländska glosor i alla delar av nordkoreanernas ordförråd – men han lyckades inte fullt ut. Det går fortfarande att hitta lånord i nordkoreanskan. En vanlig kopp heter till exempel kopu i Nordkorea och keop i Sydkorea. Medan kopu har sina rötter i japanernas uttal av det engelska lånordet cup, är keop den moderna sydkoreanskans uttal och transkription av samma engelska lånord.

En av skillnaderna mellan nord- och sydkoreanska är tonen i det officiella språket. Det nordkoreanska språket går rakt på sak, och väjer inte för dramatiska formuleringar. Hyun Bok Lee kompletterade sin ordlista med några utdrag ur nordkoreanska tidningar, för att visa att det ofta handlar om våldsamma uttryck:

Mijeeui gageur tteuja, ’Låt oss slita de amerikanska imperialisterna i stycken’ och Dortang eur cyeo judija, ’Låt oss döda dem med skurar av sten’.

För Lim Tae san och de flesta andra avhoppare går flyktvägen via Kina. Av de drygt 20 000 nordkoreaner som lyckats fly har över 90 procent slagit sig ner i Sydkorea. De flesta har tagit sig ut ur Nordkorea under 2000-talet.

I flyktingströmmens spår har det blivit allt tydligare för de sydkoreanska myndigheterna att språket är en avgörande pusselbit om nordkoreanerna ska lyckas anpassa sig till sitt nya hemland. Hanawon, den organisation som tar emot flyktingarna, har därför fått i uppdrag att erbjuda intensiva språkkurser.

– För många avhoppare kommer språkproblemen som en överraskning. Framför allt behöver de utöka ordförrådet, konstaterar Sokeel Park, strategisk chef för Liberty in North Korea, en av flera organisationer som hjälper nordkoreaner att fly. Sedan 2010 har han lotsat ut 200 personer.

Till de ord som kan vara främmande hör en del som beskriver datorer och annan modern teknisk utrustning. Här använder sydkoreanerna ofta engelska lånord.

Sokeel Park intervjuar alla flyktingar innan de kommer till Sydkorea. Samtalen sker ofta via Skype, och kan vara svåra – dels för att avhopparna kan vara stressade över situationen, dels för att de talar på ett sätt som han inte är van vid.

– Orden de använder låter ibland gammaldags, ibland bara främmande. Dialekten avslöjar direkt att de kommer från norr.

Torbjörn Tenfält är frilansjournalist.

Engelska lån i Sydkorea

Koreanska talas av knappt 80 miljoner människor och är det officiella språket i Nord- och Sydkorea. Koreanskans rötter kopplas ibland till de altaiska språken, en grupp som bland annat omfattar turkiska och mongoliska.

Fram till mitten av 1400- talet användes det kinesiska skriftsystemet, men då infördes ett koreanskt alfabet, hangul. Bokstäverna skrivs ihop i stavelseblock. I Sydkorea har hangul och kinesiska skrivtecken ofta använts parallellt.

Cirka två tredjedelar av den moderna koreanskans ordförråd är kinesiska lånord. Efter andra världskriget har Sydkorea fått många engelska lånord. Regimen i Nordkorea har bannlyst alla lånord, och i stället skapat nya koreanska ord.

Den koreanska halvön brukar delas in i sex dialektområden. På ön Jeju, som tillhör Sydkorea, talas dialekten jeju som skiljer sig så mycket från standardspråket att den ibland betraktas som ett eget språk. FN-organet Unesco klassar jeju som ett utrotningshotat språk.

Krigsslut utan fredsavtal

Nordkorea och Sydkorea skapades med några veckors mellanrum 1948, som en följd av att andra världskrigets segrare USA, Storbritannien och Sovjetunionen delade Koreahalvön i två delar med den 38:e breddgraden som gränslinje. Kalla kriget ledde till Koreakriget, som pågick 1950–53 och krävde fem miljoner människoliv. Gränsen permanentades och är i dag en av de hårdast bevakade i världen.

Efter Koreakriget – det finns fortfarande inget fredsavtal – gick de två länderna i helt olika riktning. Medan Sydkorea hela tiden har haft starka band till USA, formades Nordkorea av en hårdför stalinistisk regim.

Sydkorea har cirka 50 miljoner invånare, varav nästan hälften bor i mångmiljonstaden Seoul och regionen närmast den. Nordkorea har cirka 25 miljoner invånare. Huvudstad är Pyongyang, med drygt tre miljoner invånare.

Sydkorea har på ett par generationer förvandlats från fattig jordbruksnation till ett av Asiens rikaste länder, med industrijättar som Hyundai och Samsung. Nordkorea är ett av världens mest slutna länder med outvecklad ekonomi. Under 1990-talet drabbades landet av en hungerkatastrof.