Betraktaren

Text: Eva Barkeman

Karin Thunberg har gjort tusentals intervjuer med kända och mindre kända personer. Hon varnar för några fällor – som hon själv har gått i. Som att förverka berättelsen innan man har skrivit den.

När hon var ny på Svenska Dagbladets Idag-sida, och entusiastiskt berättade om en intervju för mentorn Marianne Fredriksson, märkte hon att hon pratat bort den.

En annan risk är att gå i trevlighetsfällan, att dricka kaffe och börja dela erfarenheter.

– Det gäller att vara medveten om att det inte är vilket samtal som helst, utan en intervju som ska publiceras. Om jag tänker ta upp något tufft, måste det framgå under intervjun. Jag kan inte gå hem till datorn och ’ta livet av folk’. Som journalist har jag ett ansvar.

Det finns också en risk att snygga till verkligheten för mycket. Karin Thunberg minns när hon som ung skulle intervjua en person som var väldigt spretig i både tanke och ord.

– Jag donade ihop det han sade, så allt blev kristallklart. Den ena kloka meningen följde på den andra, och jag var så nöjd.

Strax efteråt såg hon honom intervjuas i tv, osammanhängande och snårig. Inte alls så som Karin hade framställt honom.

– Folk talar i avbrutna meningar, i bisatser. Inte minst jag själv nu … Det är svårt att sätta ord på ord. Men jag tillåter mig att börja i ett flöde. Först målar jag med orden och har kul, sedan kommer gnetet och petet. Att stryka, fixa, flytta runt. Det gäller att hålla på. Det blir ingenting av sig själv.

Vi ses i Karin Thunbergs ljusa lägenhet på Södermalm i Stockholm. Hon är fräscht solbrun efter tre veckor på Gran Canaria, ”i en liten by långt från turisthelvetet”. Klädd i cerise kofta, med matchande glasögon och nymålade naglar i samma röda nyans. Hon hade lovat att fundera på hur hon gör när hon skriver, men har förstås gjort just detta i ett helt arbetsliv.

– Lusten är min absolut starkaste drivkraft. Jag är oerhört tacksam över att ha den kvar.

Sedan hon slutade på Svenska Dagbladet hösten 2012 för att frilansa, skriver hon oftast hemma i soffan eller fåtöljen. ”Alltid med datorn i knäet. Jag kan inte läsa min handstil.”

När Karin Thunberg gör sina personporträtt vill hon ha minst två timmar på sig, i avskild miljö utan distraktioner. Och alltid med bandspelare.

– Den jag intervjuar är världens viktigaste person just då! Med bandspelare är jag mer närvarande och kan höra saker i efterhand som jag inte uppmärksammade under själva mötet. Personen ska inte speglas genom mina ord.

Hon berättar om en intervju med KG Hammar, en av de sista han gav som ärkebiskop, klok och eftertänksam.

– Men på bandet hörde jag att han inte kunde säga ’egentligen’, utan sade ’ejenkligen’. Plötsligt blev han så mänsklig.

Det fick vara med i texten. Ett bra personporträtt är, enligt Karin Thunberg, inte taget rakt framifrån, utan från sidan. Det gäller att hitta glipan, att komma bakom fasaderna, hitta sprickan.

Karin Thunberg är lättintervjuad. Själv van att intervjua, svarar hon ibland på frågor innan jag har hunnit ställa dem. Hon är intensiv, pratar snabbt och viftar med händerna som för att styrka under sina ord. Men stillnar ibland, tittar upp i den soliga vinterhimlen utanför matrumsfönstret.

– Egentligen skulle jag tycka om att vara en vandrande intervjuare, om jag bara kom på hur det skulle gå till. Ofta är det lättare att prata på allvar bredvid varandra, när man promenerar eller sitter i en bil. Hm, kan man ha bandspelaren i behån?

Inför en artikel om Tove Janssons 100-årsjubileum i år, gjorde Karin Thunberg rejäl research. Hon läste tre biografier, alla Muminböckerna och reste till Helsingfors för att se Tove Janssons ateljé och träffa hennes brorsdotter Sophia Jansson.

– Texterna blir ofta bäst när jag tror att det ska vara svårt, för då är jag bättre förberedd och kan skriva mycket friare.

Lustfasen börjar redan innan Karin Thunberg kommer hem med sin bandspelare.

– På vägen funderar jag över vad som sticker ut, och skriver sedan tills jag fastnar. Då skriver jag ut bandet och markerar med gul överstrykningspenna: ’Det ska med, det – och det.’

Karin Thunberg stänger in all självkritik i en skrubb i första steget. Om kritikern stiger in efter tre meningar blir det ingenting. Man måste ha lusten från början, menar hon. När texten väl publiceras måste den andas, ha något levande. Alla mejslar fram sitt eget språk.

– Jag har hittat en rytm som känns i min egen kropp. Ofta långa meningar som kan tvärvända, och sen ett kort tillbakalutat ’nåja’.

Men skriver hon en mening som ”Var är jag på väg?” i Svenska Dagbladet, kommer det genast brev av typen ”Bästa Karin. Jag blir så besviken över att du inte kan skilja på vart och var”.

– Jag har skrivit mig bort från mycket av det jag lärde i skolan, som att man inte får börja en mening med jag eller och. Det är många regler som åren har slipat bort. Över huvud taget har språket utvecklats och förändrats sedan jag gick i skolan, tack och lov.

Karin Thunberg är alltså ingen språkpolis – men hon erkänner ändå att hon själv ibland retar sig på när folk inte kan skilja på innan och före!

Att Karin Thunberg skulle bli journalist var både självklart och inte. ”Jag har aldrig haft någon annan dröm.” Släkten tyckte att hon skulle bli lärare, men det ville hon absolut inte. Flickan som växte upp i arbetarhemmet i Karlskrona skärgård fick sommarjobb som korrekturläsare på Sydöstran 1965, och sedan har det bara fortsatt.

– Visst finns det ett revanschbehov. Jag har varit väldigt mycket Duktig Flicka. Men jag tänker ofta på att jag är privilegierad. Mitt i en spännande intervju kan jag tänka: ’Det här är ju inte klokt, så fantastiskt. Jag som började på min lilla ö.’ Men det är inget bananskal jag glider på. Jag känner mina svarta hål och svackor. Därför måste jag ta hand om lusten, värna den.

Hon talar om behovet av en glänta i vardagen, där hon kan få ro och vila, hitta tillbaka till lusten. Ett sätt att fylla på skrivglädje är att skriva dramatik.

– Att skriva för scen är som att öppna en ny del av hjärnan. Orden får nya dimensioner när de blir gestaltade. Om jag skriver på ett papper: ’Jag är så jävla arg’, då förstår man det. Men att titta på någon som går runt på en scen och vrålar eller gråter samma lilla mening, blir levande på ett helt annat sätt. Att vara den som har skrivit orden är magiskt. Spännande och skrämmande.

För Karin Thunberg växelverkar dramatiken med journalistiken och författarskapet.

– Jag har min identitet i journalistiken med snabba lämningar, men tycker om att stanna kvar i dramatiken eller i ett bokmanus. De senare är som långkok, med månader och år av puttrande i grytan, medan journalistiken är mer som en snabb wok, något man hettar upp på stående fot. I båda fallen kommer skrivlusten från samma kvillrande ådra, som jag hoppas ska få bestå.

I februari hade Karin Thunbergs sjätte pjäs, monologen Hoppet eller jag ska måla min naglar röda och slåss mot döden premiär på Stadsteatern i Stockholm, med Odile Nunes i huvudrollen. Pjäsen handlar om en kvinna som får ett bröstcancerbesked, precis som Karin Thunberg själv har fått två gånger. Den handlar om det som är oåterkalleligt i livet, om ett före och ett efter. När alla dörrar mellan känslorna öppnas.

– Plötsligt hittar man en styrka som man inte visste att man hade tio minuter tidigare. Man är fan i mig mycket starkare än man tror.

Hon tycker att livet har blivit roligare och enklare efter 50.

– Jag har skrivit böcker och pjäser. Och gift om mig! Men när jag påminns om att jag snart fyller 65 år, så undrar jag hur det gick till. Obönhörligt närmar jag mig slutpunkten, och undrar vad som händer när jag inte längre har tillgång till orden. Jag har en oresonlig dödsångest, precis som kvinnan i pjäsen.

Maken, som dammsugit på morgonen inför fotograferingen, kommer hem och får en puss på munnen. Det är lunchdags och Karin Thunberg har en krönika att skriva. Hon tänker inte gå i pension i november när hon fyller 65 år.

– Skrivandet är förvisso ett arbete, men det är också min glädje, min identitet, min stabilitet, min vardag. Det skulle kännas konstigt att inte skriva.

Eva Barkeman är vetenskapsjournalist.

Karin Thunberg

  • Född: Hösten 1949 i Karlskrona skärgård.
  • Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm, hus på Österlen.
  • Familj: Gift med galleristen Anders Lundmark. En son på 28 år, bonusbarn och bonusbarnbarn.
  • Aktuell: Monologen Hoppet eller jag ska måla min naglar röda och slåss mot döden på Stadsteatern i Stockholm. Löpande krönikor och intervjuer i bland annat Svenska Dagbladet och Vi.
  • Yrke: Journalist, författare, dramatiker och föredragshållare.
  • Favoritord: Glänta. En plätt mitt i skogen där man får vila. Det finns alltid en plats där man kan hitta sin inre ro.