Processen är grå, plågsam och prövande

Text: Maria Leijonhielm

I halva sitt liv har Sara Danius varit skribent och kritiker vid Dagens Nyheters kulturredaktion, dit hon kom som praktikant i mitten av 1980-talet. När en vänlig redaktör frågade vad hon ville ägna sig åt i livet, svarade hon lite blygt att hon ville bli bättre på att läsa och skriva. Så snart hon sagt det insåg hon att det lät på en gång pretentiöst och infantilt. Hon hade gärna yttrat något mer karriärmässigt.

Men hon menade vad hon sade och har sedan dess envist strävat efter att vidga sitt vetande och skärpa sin formuleringsförmåga.

Det har hon lyckats väl med. I december tar hon över Knut Ahnlunds stol i Svenska Akademien.

Sin väl laddade penna använder hon som författare, essäist, kritiker och forskare. Hon har just tillträtt som professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.

Hennes studenter blir lite blanka i blicken när de beskriver sin lärares företräden: hon är smart, hon är snygg, hon är bildad, hon är rolig, hon är ... väldigt, väldigt, väldigt krävande. Att konstatera att något är på ett visst sätt är ingen konst. Att svara på fortsättningsfrågorna hur och varför tarvar betydligt större ansträngning.

– Det är ingen konst att häva ur sig en åsikt. Ett argument däremot kostar tid och möda. Jag säger aldrig att något är lätt, för det är det inte. Om det inte fanns deadlines skulle det inte bli särskilt mycket skrivet för min del. Det är mycket trevligare att ligga under ett träd och titta på himlen.

För en vidare krets blev Sara Danius känd genom sitt sommarprogram i augusti där hon berättade om sin ovanliga uppväxt, först med mamman, barnuppfostringsgurun Anna Wahlgren och de allt fler syskonen, sedan med den åldrade pappan, militären, läraren och författaren Lars Danius.

Hennes berättelse var ömsint och ren som nyfallen snö, helt befriad från känsloladdade värderingar.

Sara Danius vill ha på fötterna innan hon uttalar sig – åtminstone om orden är ämnade för offentlighetens öra.

När det gäller intervjuer vill hon helst ha frågorna i förväg. Inför vårt samtal om hur hon skriver, har hon skickat tre texter publicerade i DN, plus en rekommendation att skumma hennes senaste bok, studien Den blå tvålen. Romanen och konsten att göra saker och ting synliga, som hon har jobbat med av och till i tio år.

Här räcker det uppenbarligen inte att slänga ut ett smickrande bete och räkna med att intervjupersonen förtjust börjar tala om verk och gärning. Det krävs eget tankearbete. Hm ... kanske så här: Utmärkande för Sara Danius texter är tydlighet i tanke och disposition, intellektuell skärpa, oväntade associationer, klargörande jämförelser och humoristiska formuleringar.

Det måste vara en fröjd att få till dessa konstfärdiga flätor.

Eller?

Som sagt, Sara Danius gillar inte att prata i tomme. Hon tar en liten klunk av det fylliga espressokaffet (vi sitter på ett kafé helt nära hennes bostad i centrala Stockholm) och svarar kortfattat:

– Jag läser, sedan skriver jag. Ingen särskilt intressant beskrivning! Det enda jag kan säga om processen är att den är grå, plågsam och tålamodsprövande. För mig är avståndet mellan tanke och det skrivna ordet jäkligt långt.

Så har det alltid varit. Hon minns hur hon som 16-åring fick i uppdrag att skriva ett referat av en basketmatch. Fastän hon själv var basketspelare fick hon inte ner ett enda ord på det vita papperet. Många år har gått, men pappersarken stirrar fortfarande uppfordrande. Hon är medveten om att hennes krav på lägsta godtagbara nivå är och förblir höga.

Åtta år efter misslyckandet med basketreferatet skrev hon sin första DN-recension – om den franske kritikern Roland Barthes bok Det ljusa rummet. Tankar om fotografiet från 1980. Hon läste in sig på hans författarskap, strök under och antecknade i kopiösa mängder, skrev under kvällar och nätter.

– På första versionen fick jag backning. Det var bara att sätta sig igen, två veckor till tog det. Sedan blev det bra.

Hon fick fler recensionsuppdrag, men ganska snart tyckte hon att hennes kunskaper var otillräckliga.

– Och så ville jag ta reda på en rad grundläggande saker. Vad är en text? Hur uppstår mening? Vad är förståelse? Vad är ett omdöme? Jag var också intresserad av feministisk teori. Jag trodde – naivt – att det fanns givna svar. Jag bestämde mig för att fortsätta studera. Det blev tio år. Så här i efterhand tycker jag att jag valde en övermåttan ambitiös väg för att bli en hyfsad dagstidningskritiker! Men jag blev forskare på kuppen.

Hon tog Master of arts-examen vid Nottingham university i Storbritannien och fortsatte till Duke university i USA, där hon skrev sin doktorsavhandling. Hon insåg så småningom att intellektuellt arbete handlar mindre om svar och mer om frågor. Och för att ställa fruktbärande frågor krävs inte bara bildning utan också fantasi.

När hon var doktorand i Uppsala karakteriserade hennes professor hennes metod som å ena sidan korslagda sparrisar, å andra sidan ett dignande smörgåsbord. Sara gillar liknelsen. Hennes specialområde är förhållandet mellan litteratur och samhälle. I Den blå tvålen uppehåller hon sig vid hur 1800-talsrealismens romaner fylls av för handlingen ovidkommande detaljer. Boken bjuder på ”sparris” i form av blå tvål, kravatter, paljetter, hårbenor, semikolon, kursivering ... ”Smörgåsbordet” i sin tur är det omgivande samhället, statt i snabb teknisk, ekonomisk och politisk förändring.

Honoré de Balzacs traktat om cigarrens fysiologi eller 1830-talets skrifter om konsten att knyta en halsduk, berättar inte bara om den tidens fåfänga, utan också om att det fyra decennier efter franska revolutionen fortfarande var viktigt att skilja på folk och folk.

– Jag gillar att samtidigt beskriva det väldigt konkreta och det väldigt abstrakta, säger Sara Danius. Av tradition har litteraturhistoriker haft en tendens att rikta in sig på högt material, av den typ som för den mänskliga anden framåt. Men lågt material berättar minst lika mycket. Jag försöker gräva djupt i det ytliga, i stil med Balzac. Det blir roligare då.

Den första av de tre DN-artiklarna vi fördjupar oss i där vid kafébordet är en civilisationskritisk essä, som har sin utgångspunkt i fyra upplagor av Bonniers kokbok, den första från 1960, den sista från 2010.

Det började som ett hugskott. Då Sara Danius blick föll på ett svartvitt foto av en flådd hare som hängde upp och ner i ett snöre – det var i 1960 års utgåva – anade hon på ett dunkelt sätt att bilden bar på ett historiskt innehåll. Haren var inte bara hare; den hade något att berätta om hela samhället. Den efterföljande, och som alltid tidsödande, intellektuella processen visade att det fanns grund för intuitionen.

– Numera vågar jag lita på både hugskott och magkänsla; bägge bygger på intellektuell erfarenhet. Men att i en recension nöja sig med att säga att boken ”inte berör” är värdelöst. Det är inget argument. En kritikers uppdrag är inte att förmedla sitt kännande utan sin förståelse, det vill säga förklara varför man som läsare gör den erfarenhet man gör.

Den givna strukturen för en bokrecension är presentation, problematisering, resonemang och värdering. Inom de ramarna är friheten hisnande.

I recensionen av Torgny Lindgrens memoarer Minnen från 2010 dyker det plötsligt upp en imaginär hund, som genom att sniffa sig fram mellan lyktstolparna får läsaren att förstå på vilket sätt författaren hanterar sina fragmentariska minnen.

När hundbilden efter några meningar dyker upp igen händer något avgörande för förståelsen av verket. ”Man börjar upptäcka att någon håller hunden kopplad när hon kryssar fram. Kort sagt: man börjar ana mästarens hand.”

Det är för konstigt, men inte ens när Sara Danius oförhappandes får en sniffande hund som medhjälpare tycker hon att det blir lätt och kul att skriva.

– Enstaka formuleringar kan ibland vara roliga att jobba med. Men när jag är klar med en text känner jag framför allt lättnad. Om den håller vet jag sällan säkert förrän långt senare. Då kan jag se att texten duger, ibland är den till och med bra.

Hon drar faktiskt lite på munnen när hon skummar igenom den sista recensionen vi går igenom, om Camilla Thulins Stil med Thulin.

Först framstår det som om stilikonen genom att rekommendera midjeformare, gördlar och höga klackar förespråkar ett förlegat och förtryckande kvinnoideal. ”Med en sådan vän behöver feminismen inga fiender, kunde man tycka.”

Men så kommer luringen:

”I själva verket är Stil med Thulin årets feministiska tankebok.”

Va? Hur då? Klart man vill läsa vidare.

– Det är roligt att leka med läsaren, nästan retas lite. Jag pressar ibland en bild till det yttersta, frestar på läsarens tålamod. Linan får gärna vara slak, läsaren undrar, ska hon komma över ... ja, det gör hon!

Den italienske författaren Italo Calvino sade en gång att det första en författare måste göra är att uppfinna en röst. Handling och gestaltning är sekundärt.

Sara Danius menar att samma sak gäller för en kritiker.

– En bra kritiker har utvecklat en röst – en stil. Det handlar inte bara om att förhålla sig till språket på ett eget sätt, utan också om att tänka intressant. En god kritiker för ett intelligent resonemang med sina läsare och skriver dem aldrig på näsan.

Ett sådant uttalande passar utmärkt som artikelavslutning. Det går inte den här gången. Ytterligare en fråga pockar på svar. Under samtalets gång har den vuxit sig allt större.

Varför skriver du? Du tycker ju inte att det är roligt.

– Jag vill förstå hur saker och ting hänger ihop. Även om skrivandet inte är speciellt skojigt, är arbetet ett intellektuellt äventyr. Jag tycker om att undersöka texter, vad som egentligen sägs, hur och varför. Ibland älskar jag det till och med.

Maria Leijonhielm är frilansjournalist.

Sara Danius

Bor: Lägenhet på Kungsholmen, Stockholm
Familj: Son
Aktuell: Med boken Den blå tvålen. Nytillträdd professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Tar sitt inträde i Svenska Akademien den 20 december.