Lars Kepler gjorde det enkelt

Text: Britta Wallin & Annika Ringstedt

Alexandra och Alexander Ahndoril, två etablerade författare som är gifta med var­andra hade länge velat skriva något tillsammans. De gjorde ett försök med en barnbok. Och ett teatermanus. Men båda ansträngningarna hamnade i papperskorgen. Anledning – de kunde inte samsas om språktonen.

– Man har sin prestige, sin egen karakteristiska stil i hur man vill gestalta något. Det skar sig, vi bråkade om allt, berättar Alexandra Ahndoril, fyra gemensamma romaner senare.

Först när idén om Lars Kepler föddes, en pseudonym för deras parförfattande, blev det plötsligt enkelt. Under hans namn planerar de nu för ytterligare fyra blodigt spännande thrillrar med den finlandssvenske kriminalkommissarien Joona Linna.

– Lars Kepler-språket är stringent och effektivt. Han är påläst och mycket detaljrik, vet allt om vapen till exempel, säger Alexander Ahndoril.

– Han målar med lite oväntade färger för genren, undviker klyschiga liknelser. Hellre att den täta granskogen är mörkblå än grön.

– Och han använder alltid presens, han har ett filmiskt berättarspråk. Man ska känna att man är mitt i händelserna. Då blir det mer spännande.

kepler-språket kommer naturligt till dem, men ibland måste de påminna sig om att inte hemfalla åt en alltför litterär ton. Den som de båda har i sig, och har använt sig av i flera egna verk.

– Varje gång man skriver något skapar man ett nytt språkrum. Ta till exempel den portugisiske författaren och poeten Fernando Pessoa som verkade vid förra sekelskiftet. Han arbetade med 28 olika röster, skrev med helt olika stilar och debatterade till och med mot sig själv under olika namn, heteronymer, säger Alexandra Ahndoril, som är insatt. Hon har en nästan färdig avhandling i litteraturvetenskap om Pessoa i datorn.

lars kepler själv är en sorts heteronym. Hans skapare har gett honom både helskägg och en lite tragisk bakgrund. Det man vet om honom är att han har förlorat sin familj, lämnat läraryrket och nu jobbar på natthärbärgen. När de klev in i hans huvud släppte de språkliga spärrarna och det tidigare så hindrande individuella litterära hävdelsebehovet.

– Det blev nästan som en lek, när vi hade honom klar visste vi intuitivt hur han skrev, säger de.

Hela skrivprocessen är starkt präglad av deras tvåsamhet. Alexandra och Alexander Ahndoril gör allt tillsammans. Alltid. Fritid, familjeliv och jobb flyter mer eller mindre ihop.

– Vi pratar och pratar om vad det är vi vill berätta, förklarar han.

– När vi går och lämnar barnen, när vi handlar, när vi hänger tvätt.

– Vi kan till och med väcka varandra mitt i natten om en idé, fyller hon i.

Te ingår i ritualen. Och citron­kakor. Uppslaget till boken som diskuterats fram nedtecknas allt eftersom på ett enormt antal post it-lappar. Som studeras under tedrickande i köket och som så småningom hamnar i det gemensamma arbetsrummet, där de två skrivborden står placerade bredvid varandra.

– Sen går vi på lust. Man väljer ut en scen som man är sugen på och börjar skriva.

Kapitel mejlas mellan dem och kompletteras, putsas, finjusteras tills ingen vet vem som gjort vad. Det har blivit Kepler-språk.

– Vi diskuterar aldrig vem som skrivit vilket stycke. Jag tar för givet att det är jag, och det gör Alexandra också. Att det är hon.

för alexandra och Alexander Ahndoril är Lars Kepler som en magisk brunn att bara ösa ur. De beskriver hur samarbetet får dem att ständigt ligga på toppen av sin inspiration och att de verkligen njuter av hela skrivprocessen. Att få omedelbar återkoppling på idéer och formuleringar, att vara tillsammans i Kepler-universum. Och så klart också detta att få dela framgången. För Lars Keplers röst når fram till en stor publik. Böckerna har publicerats i fyrtiotalet länder och filmrättigheterna är redan sålda. En film baserad på den första boken Hypnotisören visas just nu på svenska biografer. Att nå ut så brett kan ha något skamligt över sig i författarkretsar, det antas vara synonymt med ett alltför enkelt språk. Men Alexandra och Alexander Ahndoril ser helt annorlunda på saken.

– Vi gillar deckargenren, den är avancerad på ett helt annat sätt än den smala litteraturen. Den ställer andra krav på logik och handling.

Typiskt Kepler-språk: presens, filmiska beskrivningar, detaljerat, atypiska adjektiv.

Förekommer inte i Kepler-språket: slang i berättande stycken, mycket långa meningar.