Sätt inte dissidenten bakom lås och bom

Text: Catharina Grünbaum

synen på skilda samhällsförhållanden förskjuts oupphörligen, och det avspeglar sig i språkbruket. I min barndom på 1950-talet kallades biltjuvar, särskilt unga sådana, för billånare – de lämnade ju i allmänhet de fordon de tagit, om än inte tillbaka till ägaren. Att kalla tillgreppen för stöld vore alltför strängt, ansåg sociala myndigheter av olika slag. Om polisen var av samma mening är mer än jag vet, men att folk som blivit av med sina bilar inte drog sig för att kommentera detta rättsväsendets blödighet var jag stor nog att uppfatta.
I dag räds ingen att kalla en biltjuv för en biltjuv.
Fångar blev under samma period interner – ett sätt att med språkets hjälp dra en förmildrande slöja över det faktum att en i fängelse internerad person faktiskt är inspärrad, i motsats till en internatskolas interner. År 2004 bildades Fångarnas riksintresseorganisation, Frio, men långt dessförinnan hade intagna (en annan eufemism) tröttnat på det språkliga hyckleriet och återkrävt sin ställning som just fångar i olika offentliga sammanhang.
Enligt många samhälleliga institutioners ambition att marknadsanpassa verksamheten inom till exempel sjukvård och skola borde de väl i dag kallas kunder. Inte för att fångar har stora möjligheter att välja anstalt, men liknande gäller inte sällan såväl patienter som elever som upptäcker att deras möjlighet att välja sjukhus eller skola är begränsad eller obefintlig.
Men fängelsekund är liksom redan upptaget och har väl inte just den aura som marknaden önskar sig.
Fängelsekund blir man heller inte, i motsats till andra kunder, redan vid första kontakten, inte ens om denna blir livsvarig. Fängelsekunder och kåkfarare karakteriseras av en viss erfarenhet av återkommande fängelsevistelser. Deras förbrytelser kan vara av lindrigare art eller grövre, men gärningsmän med riktigt ohyggliga dåd som grund för sitt frihetsberövande kallas inte gärna för fängelsekunder eller kåkfarare.
Det finns gränser för skämt- och slängspråk.
Personer som med orätt dömts till frihetens förlust raljerar man heller inte om. Dissidenter i diktaturer som gång efter annan spärras in benämner man inte fängelsekunder eller kåkfarare eller något annat lätt vanvördigt. Därför höjde jag på ögonbrynen när jag för en tid sedan i en nyhetsartikel läste om en regimkritiker i en förtryckarstat som fått skaka galler.
Skaka galler är vad inburade riktiga bovar gör, under eder och tandagnisslan, och även om uttryckets egentliga innebörd förbleknat till sitta i fängelse i största allmänhet har det kvar sin biton av att straffet är tjänligt, jo, jo.
En tillfällig liten dikeskörning var vad jag trodde att det rörde sig om, tills det strax därpå dök upp en annan för regimen obekväm oliktänkande som uppgavs sitta inom lås och bom. Även detta uttryck har den lätta konnotationen att rättvisan segrat eller att situationen hur som helst inte är alltför allvarlig.
Någon vecka senare läser jag att vår utrikesminister Carl Bildt – på goda grunder – finner det anmärkningsvärt att några demokratiska oppositionsledare i Ryssland nyligen låsts in i finkan.
Vad är det som händer i språket? Ska vi i fortsättningen höra om försvarare av frihet och rättvisa i korrupta stater som på grund av sina åsikter kommer i klammeri med rättvisan (den som inte finns), nås av lagens långa arm och åker fast eller hånkas och därpå buras in, blir insydda eller, som i Grönköping, infinkas och hamnar i kurran, på kåken, på stillot eller i sinkabirum, där de får sitta inne i dagar och år och leva på vatten och bröd?
För säkerhets skull, eftersom stilkänslan på det här området tycks vara i gungning, understryker jag här att sådana uttryck kan användas bara när vi anser att gärningarna är kriminella men å andra sidan inte alltför obehagliga. Grova bankrånare, kvinnomisshandlare, pedofiler och mördare kommer inte i klammeri med rättvisan – det är förbehållet tjuvar, langare, bedragare, hembrännare, slagskämpar och så kallade element som ägnar sig åt allvarligt störande av den allmänna ordningen, kort sagt de vanligaste representanterna för buset. Det är också brottslingar på den nivån som haffas, torskar eller åker dit. I strikta sammanhang är vokabulären för processen gripas, anhållas, häktas, dömas till fängelse, sättas i fängelse eller interneras.
Med vilka ord som kåkfarare inom fyra väggar resonerar om brott och straff är däremot inte en fråga för språkvården.