Då valdes en kung

Text: Per-Axel Wiktorsson

I mars nästa år föds troligtvis den person som är förutsedd att bli Sveriges tronarvinge. Sveriges befolkning har alltså inte möjlighet att välja sin statschef. Men så har det inte alltid varit.

Före Gustav Vasas tid var Sverige ett valkungarike. Kungen valdes enligt en ordning som bestämdes i den så kallade valstadgan. Just i år har det lyckosamma inträffat att en handskrift har återlämnats från Danmark till Sverige. I denna kan man spåra hur det gick till när Sverige fick sin första valstadga.

Handskriften innehåller den så kallade B-handskriften av Södermannalagen, den lag som fram till 1300-talets mitt gällde i landskapet Södermanland. Nyligen kom den till Kungliga biblioteket i Stockholm, i utbyte mot huvudhandskriften av Jyske lov - den medeltida lagen för Jylland - som fick återvända till Köpenhamn.

B-handskriften av Södermannalagen har fört en undanskymd tillvaro i forskningen, kanske beroende på att den inte har funnits här i Sverige på flera hundra år.

Länge kände man inte till vare sig när eller var den skrevs. Man visste inte heller vem som skrev den eller vem som ägde den. Likaledes saknades uppgift om vilken förlagan var. Men allt detta kan faktiskt redas ut, bland annat med hjälp av språket.

En handskrift kan inte alltid berätta sin historia ensam. Ofta måste man kunna visa att den har mött andra dokument - legat på samma skrivbord som de. Ett sådant handskriftsmöte kan betygas ha skett mellan B-handskriften och två bevarade pergamentbrev - diplom - som är skrivna den 5 april 1335 på gården Ärnäs i Södermanland, nära nuvarande Mariefred.

Breven är utfärdade av en man som hette Ulf Holmgersson. Det är fråga om hans testamente i två exemplar. Ulf var kanik, medlem av domkyrkans styrelse, i Uppsala och Västerås. Nu var han svårt sjuk och besökte sin farbror, lagman Lars Ulfsson på Ärnäs, för att få sin sista vilja nedskriven. Ulf Holmgersson avled också före maj månads utgång samma år.

B-handskriften har egenheten att beteckna d med "isländskt" ð eller ðh. Fenomenet uppträder tidigare i ett enda brev, skrivet 1311 i Västergötland. Samma egenhet har de två pergamentbreven från 1335. Tillsammans med en del andra drag visar detta att en och samma person har skrivit laghandskriften och de båda breven.

Men det behövs mer bevisning än så för att göra troligt att laghandskriften och de båda breven har mötts på Ärnäs. B-handskriftens blad mäter 25 gånger 19,6 centimeter. Eftersom två blad bildar ett ark, har arket haft måtten 25 gånger 39,2 centimeter. Det är slående att ett av diplomen har nästan exakt detta format: 25,7 gånger 39,2 centimeter. Formatet är betydligt större än hos flertalet samtida diplom. Vanligen varierar diplomens mått starkt vid denna tid.

I en genomgång av svenska brev från 1330-talet har liknande mått påträffats endast hos systerdiplomet från samma dag (28 gånger 40,9 centimeter).  Inte heller verkar B-handskriftens mått vara vanligt för handskrifter. Någon annan samtida svensk handskrift med exakt detta format är inte känd.

Formatet på både breven och B-handskriften är alltså ovanligt, och eftersom det finns i olika källor - skrivna av en och samma person - kan man anta att källorna har tillkommit i ett sammanhang.

Att formatet på breven och laghandskriften stämmer överens kan förklaras med att breven har skrivits på två pergamentark som från början har varit avsedda för handskriften. Men egentligen är arken för små för diplomtexten. Därför har båda breven tvingats avslutas under det veck som är avsett för sigillremsorna, nertill på arken.

Genom detta möte i skrivögonblicket får vi veta när och var laghandskriften måste ha skrivits: i början av april 1335. Och det har ägt rum på Ärnäs.

Ärnäs var inte vilken gård som helst utan hemvist för lagmannen i Södermanland, riddaren Lars Ulfsson. Men laghandskriften skulle knappast ha skrivits på hans gård om det inte hade varit lagmannens egen lagbok som tillverkades i form av B-handskriften.

Vi vet att lagmännen ägde de pålitligaste och vackraste laghandskrifterna. Det är därför naturligt att det också här var fråga om en prakthandskrift som är skriven med vacker handstil på riktigt vitt pergament.

Uppgiften om ägaren stöds av att vi också har hittat handskriftens förlaga. Det är den så kallade D-handskriften, som förvaras i Köpenhamn. Av den finns endast den inledande kyrkobalken i behåll. Men den räcker för att visa att B-handskriften är en avskrift av D-handskriften. Den senare har i slutet av en rad ordet ræt och i början av nästa rad ordet umbuð. Orden betyder tillsammans rätt ombud. Eftersom D-handskriften ibland utelämnar bindestrecket i avstavade ord, kan B-skrivaren av gammal vana ha tänkt in ett sådant också på denna plats i sin förlaga, och därför använder han sammansättningen rætumbuð, som saknas på andra håll. Detta och flera andra ting pekar på att B-handskriften har skrivits av från D-handskriften.

Men vem var denne B-skrivare? Man skulle kunna misstänka att han kom från det närbelägna Strängnäs. Det visar sig också stämma. Hans handstil återfinns i en lista över avlidna medlemmar i S:t Knuts gille i Strängnäs. B-skrivaren är den som har lagt upp denna längd. Det är möjligt att han var dominikanmunk i staden.

Vilka träffades då på Ärnäs den 5 april 1335, när B-handskriften höll på att skrivas, samtidigt som två exemplar av Ulf Holmgerssons testamente skulle formuleras? Där fanns förstås den skrivande munken från Strängnäs och gårdens ägare, lagman Lars Ulfsson. Där befann sig naturligtvis också brevens utfärdare Ulf Holmgersson. Och som sig bör vid utfärdandet av ett testamente var flera släktingar på plats. Där fanns Ulf Holmgerssons mormor, fru Birgitta Tönnesdotter, som vid denna tid bör ha uppnått en aktningsvärd ålder, och som också står först bland förmånstagarna i testamentet. Med var även två makar till Ulf Holmgerssons kusiner. Alla dessa räknas upp i de båda exemplaren av testamentet.

På Ärnäs var dessutom en person närvarande, som absolut inte hade kommit dit för testamentets skull: kung Magnus Eriksson, som detta år skulle fylla 19 år. Han måste ha kommit av något helt annat skäl, men bevittnade ändå testamentet med sitt sigill.

Vilket var hans egentliga ärende hos lagmannen?

Låt mig berätta!

I b-handskriften ingår, som har nämnts, den så kallade valstadgan, som meddelade reglerna för kungaval. Den finns också i två andra handskrifter, men i B-handskriften verkar valstadgan vara helt ny och oplanerad. Den utgör andra stycket i kungabalken, och ersätter både andra och tredje stycket i den äldre lagen. Därför har nästa stycke fått nummer fyra, trots att det egentligen borde vara stycke nummer tre. Detta visar att valstadgan var otillräckligt redigerad. Skrivaren glömde helt enkelt att numrera om de omskrivna avsnitten.

Valstadgan i B-handskriften skiljer sig från de båda andra dokumenten. Den innehåller några intressanta historiska notiser som de andra saknar. Där står bland annat om när hertig Erik blev vald (i översättning till modern svenska): "År 1319 efter Vår Herres födelse blev den ädle herren hertig Eriks av Sverige son, den store hövdingen och ädle herren Magnus, Sveriges, Skånes och Norges kung, vald och tagen till kung på samma sätt som förut är sagt, så som också gammal rikets rätt och sedvänja har varit om kungaval "

I en annan passage avslöjas också att kungen fick vara med och bestämma hur nästa kung skulle väljas: " fastän val och eder före hans dagar inte var skriftligen kungjorda i lagböckerna, som han själv nu vid sin ankomst [hit] gjorde och gav till gott efterdöme." Ordet ankomst (tillkømd) är visserligen omtvistat. Några forskare har översatt det med kungens tillkomst (till regeringen). Andra menar att det syftar på att kungen blev myndig eller att han red sin eriksgata.

I ordböckerna översätts ordet tillkømd alltid med ankomst, och måste därför här beteckna kungens ankomst till den plats, där valstadgan höll på att skrivas. Detta berättar något som vi inte visste förut: att den unge kungen fick vara med och bestämma successionsordningen.

I en stadga med några år på nacken borde sådana historiska notiser ha rensats ut. Notiserna hade ju ingenting med själva stadgetexten att göra. Men i en alldeles ny stadgetext kan vissa historiska upplysningar från stadgans tillkomst dröja sig kvar. Troligen tillkom valstadgan år 1335, och dess avfattande var orsaken till att kungen fanns på Ärnäs den 5 april 1335.

Det är inte ofta man kommer ett medeltida skeende så nära in på livet som här. Med hjälp av språket går det att mycket exakt tidfästa två viktiga historiska dokument: Södermannalagens B-handskrift och valstadgan.