Vildhavre

Text: Bo Bergman

Vildhavre – också kallad flyghavre, landhavre och mushavre – är ett ogräs som är svårt att utrota. Det sprids lätt och stjäl näring från den odlade havren och andra sädesslag, och ställer därigenom till ohägn. Vildhavren är inte tjänlig som människoföda. Till djurfoder duger den inte heller. Det är därför inte underligt att den förr ibland benämndes osäd och den ondes säd. Den här havreliknande örten fick av Linné namnet Avena fatua, som kanske får tolkas som ’bedräglig, falsk havre’, egentligen ’dum, dåraktig havre’.

Det där med säd ligger delvis bakom det bildliga uttrycket så sin vildhavre, som är en översättning av engelskans sow one’s wild oats. Detta uttryck började i 1500-talets England att användas om unga män som ägnade sig åt slappt och tygellöst leverne, ofta förenat med vidlyftig sexuell aktivitet. Den som sår vildhavre sår ingen ädel säd; han tänker inte på skörden. Sådan sådd är onyttig, meningslös och dåraktig.

I svenskan finns två andra, lätt överseende uttryck med ungefär samma innebörd: stånga hornen av sig och leka rommen av sig om den som i ungdomen ansvarslöst ger fritt utlopp åt sin levnads- och sexlust. Den sista frasen sägs mest om män, trots att rom ju är fiskhonornas ägg.

I svenskt slangspråk kan  rom rentav ha betydelsen  ’sädesvätska’.