Taube höll stimen på toppen

Text: Birgitta Tingdahl

Här är en man som verkligen har känsla för spontant talspråk”, säger Sölve Ohlander, professor emeritus i engelska vid Göteborgs universitet.

Han har under senare år – vid sidan  av mer kärnlingvistiska områden – ägnat sig åt språkforskning med olika slag av musikalisk anknytning, bland annat Evert Taubes vistexter.

– Till en början fastnade jag för en formulering i Evert Taubes Eldarevalsen: ”och det mesta vi gick va med stenkol och koks / ifrån Sunderland till Santa Cruz”. Smaka på det: autentiskt talspråk men knappast normalt regelstyrt skriftspråk.

Evert Taubes resa till nationalpoetsstatus var knappast vare sig självklar eller förutsägbar. Han föddes 1890 i en musikalisk familj, där fadern var sjökapten och fyrmästare på Vinga fyr  i Göteborg. Efter ett misslyckat försök att komma in på gymnasiet blev det målarstudier på Valands konstskola i Göteborg 190508.

Därefter rymde Evert Taube till Stockholm. Fadern, som oroade sig över sonens bohemiska konstnärsliv, ställde ultimatum: Gå på internatskola eller gå till sjöss. På så sätt kom Evert Taube att segla till bland annat Sydafrika, Ceylon och  på Röda havet fram till 1909.

Åren 191015 bodde Evert Taube  i Argentina och arbetade som förman vid kanalbyggen, som adjutant hos den argentinske presidenten och som gaucho (spanska för ’cowboy’). På köpet lärde han sig spanska, italienska – och att spela gitarr. Hans debut som trubadur ägde rum 1918 på Smögens godtemplarloge, där han framförde egna och andras visor, och 1919 skrev han vissamlingen Sju sjömansvisor och Byssan lull. Slag i slag kom sedan alla de kända visorna som ledde till hans definitiva genombrott.

Evert Taube har själv vittnat om hur uppväxten på Vinga gav honom tillfälle till kontakt med andra språk och kulturer. I ett brev berättar han till exempel om hur etiketterna på fem flaskor skotsk whisky – en gåva till hans far från en skeppare på ett strandat engelskt fartyg – ”gaf upphov till mina studier i engelska språket”. Han tog sig också så småningom igenom Hamlet på engelska.

Spanska, franska och italienska blev han hemtam med genom sina tidiga och senare resor. I hans prosa, som i På böljan blå, i städer och på land från 1920, står till exempel meningar som ”Tout le monde descend avec son bagage”, ”What´s up?”, ”Va bene, signor” och ”Jeg reiser fanden gale mig hjem”.    

I en annan av Taubes prosaböcker, Vid tiden för Astri och Apollon från 1964, får man höra den till Australien utvandrade Gustaf Emanuel Löfgren – även känd som farmar Loffgren i visan Himlajord – berätta att hans far ”was born i Borås” och att ”there was none that could beat him”. Det är utvandrarens blandning av det gamla och nya språket som Taube har fångat.

Inskott av den här typen i prosa och vistexter bidrar till att förstärka stämning och atmosfär. Taube använder sig särskilt av utländska ord när hans berättelser utspelar sig i internationella miljöer, men orden är dessutom ett sätt att återge ett levande talspråk. Ibland skjuter Taube in hela meningar på engelska i sina visor, som ”I’m leaving on an early train” (Fritiof i Arkadien). Emellanåt är det också spanska: ”Si gracias, señor/ Vámos á bailár – este tango!” (Fritiof och Carmencita).

Också i beskrivningarna av sjölivet hittar de engelska orden gärna in, som släjsen, från slice, ’skära upp’, och donkeyman, det vill säga den som ansvarar för fartygets hjälpångmaskin (Eldarevalsen). Andra engelska uttryck försvenskas hjälpligt som i ”så vi höll alltid stimen på toppen”, från steam on top, ’ångan uppe’ (Eldarevalsen) och ”Jag blev hard up i Kina”, från be hard up, ’ha det knapert’ (Möte i monsunen). Uttrycken kan också ”pseudoöversättas” som i ”Så jag klarade ut i Newcastle on Tyne”, där ”klarade ut” står för cleared out, ’stack, försvann’ (Eldarevalsen).

Ett annat sätt att fånga talspråket är användningen av dialekt. I Huldas Karin diktar Taube på omisskännlig bohuslänska: ”… å hönera å tuppen di kacklar å flyr! / Ja, de va änna himsket va de virvlar å yr.” De västsvenska vändningarna i Knalle Juls vals är ett annat exempel. Men Taube hade också öra för talspråk mer generellt.

– Evert Taube sade sig ha ett mycket gott minne och en utpräglad lyhördhet för hur det låter när människor pratar, säger Sölve Ohlander.

Om han inte hade haft det hade han kanske inte träffat så rätt som till exempel i Balladen om Gustaf Blom: ”där träffa jag i dockan på Texacos kontor / en man från San Francisco som hade mött min bror / Men det var inte detta jag skulle tala om / det var om mannen själv …”

– Just så säger man när man inser att man kommit ifrån berättelsens huvudspår.

Ytterligare ett taubecitat, ”Ja, men Fritiof, elefanten, vem fick den?”, var titeln på ett konferensföredrag som Sölve Ohlander höll 1998. Citatet illustrerar Taubes förkärlek för dialog i sina visor. Havsörnsvals, Tango i Nizza, Rosa på bal och Dansen på Sunnanö innehåller fler exempel. Om själva frågan om  elefantens vidare öden, hämtad ur Möte  i monsunen, säger Sölve Ohlander:

– Det är en perfekt talspråksmening, med den inledande dialog- eller turtagningsmarkören Ja, men och det inledande objektet elefanten i själva frågesatsen, följt av pronomenet den. Jämför med skriftspråksmeningen Vem fick elefanten? Dessutom passar den melodin som hand i handske.

I fråga om såväl uttal som grammatik präglas många av Evert Taubes visor av en medveten talspråkskaraktär. Sölve Ohlander har noterat åtskilligt sådant i Taubes vistexter: ”Säj, minns ni mig ännu, Don Fritiof Andersson” (Tango i Nizza), ”Tänk att bli uppbjuden av en så’n populär person” (Rosa på bal) och ”Ganska mycke’ folk här på banan i kväll” (Tatuerarevalsen).

Taube har ofta också ett fritt förhållande till verbformer. Presensformen av verbet vara – är – förekommer i regel i sin skriftspråkliga dräkt; däremot använder han ofta formen va i både infinitiv och imperfekt, till exempel i Eldarevalsen: ”Ja, den får inte va varken dum eller lat.”

Även ändelser har en tendens att försvinna. I Balladen om Gustaf Blom blir till exempel lastade till lasta: ”vi låg uti San Pedro och lasta gasolin.” Andra gånger – beroende på rytm och melodi – finns hela ändelsen med. I Möte i monsunen blir räknade till räkna i en strof: ”Men jag räkna alla segel och räkna om igen”, medan brassade och började får behålla sina ändelser i strofen före: ”Och de brassade för fyllning och började sin gång.”

ett annat återkommande drag hos Taube är talets typiska dubbla satsdelar, särskilt subjekt, som i meningen ”Rönnerdahl han skuttar” i Sjösalavals. Där är de två subjekten Rönnerdahl och han. I Torpmaja heter det att ”Brasan den sprakar och katten han kurrar”. Där syns de dubbla subjekten brasanden och kattenhan. I ”… elefanten, vem fick den?” har vi i stället att göra med ett slags dubbelt objekt: elefanten och den.

Typisk för muntligt berättande är också det samordnande och, som mot slutet av Möte i monsunen: ”Och de brassade för fyllning och började sin gång / och tillbaka till vår skuta rodde vi. / Och där gick hon i monsunen och jag hörde deras sång …”

Det finns även en hel del andra talspråkliga kännetecken i Taubes visor. Särskilt förtjust är han i så kallade diskurspartiklar, det vill säga småord som ju, väl, la och nog (se Språktidningen 2/10). ”Vell ingen ha dek, får jag la ta dek”, heter det i Knalle Juls vals, ”Ingrid hör! Det är ju Evert Taube” i Ingrid Dardels polska och ”Man får nog anse att detta med målning …” i Sommarmålning.

Sölve Ohlander framhåller dock att långt ifrån allt är vardagligt talspråk hos Taube. Han växlar i stället mellan den handfasta, talspråkligt präglade epiken i exempelvis Möte i monsunen och det finstämt lyriska språket i Fragancia: ”Hela mitt jag är uppfyllt av din ensamhet” och ”Glömsk av mig själv jag fylls av dig till brädden”.

Det är Evert Taubes lyhördhet för språkets variation och vändningar som är finessen.