Skriften som flöt bort – och tillbaka

Text: Joakim Enwall

Miaofolket bor i sydvästra Kina. Hos dem finns legender som handlar om deras tidigare hemland – ett rikt land långt i norr. Legenderna berättar hur miao sedan besegrades av de så kallade han-kineserna, som i dag utgör Kinas majoritetsbefolkning. Han-kineserna drev miaofolket söderut, till bergstrakterna i sydväst.

Ett stående inslag i dessa legender är att miaofolket samtidigt med kineserna i forntiden skulle ha skapat ett skriftsystem för sitt språk – miao – men att detta skriftsystem sedan gick förlorat när de korsade Yangtze-floden under vandringen söderut. Alla böcker fördes i väg av strömmen.

Förlusten av miaoskriften skulle ha varit en viktig orsak till folkets låga sociala status, och till att de i många områden kom att leva som slavar ända in på 1900-talet. Hela tiden var de emellertid medvetna om skrivkonstens existens och dess potentiella värde.

I dag är miao spridda över ett område tre gånger större än Sverige, och deras sociala position är fortfarande låg. Rent geografiskt är de dock högt uppsatta. De bor i bergen – där den sämsta jordbruksmarken finns. Samtidigt bebos dalgångarna av han-kineser och minoritetsgrupper med högre sociopolitisk ställning.

Men historien om det rika miaolandet i norr är kanske inte bara en legend, trots allt. Troligen levde miao längre norrut i ett tidigare historiskt skede. Likafullt förblir detta bara ett antagande, eftersom varken arkeologin eller de historiska källorna än så länge erbjuder några tillförlitliga slutsatser.

Mer tvivelaktigt är att miao skapade ett eget skriftspråk innan de vandrade söderut.  I själva verket finns inget som tyder på att folket verkligen har haft något skriftsystem före 1904. Och då skapades det av en utlänning.

Den brittiske metodistmissionären Samuel Pollard kom till Yunnan-provinsen i sydvästra Kina redan på 1880-talet, men det var först år 1904 som han kom i kontakt med en del av miaofolket, kallad a-hmao. Då inledde han Kinamissionens kanske största framgångssaga, som medförde en genomgripande påverkan på a-hmao, som än i dag är mycket påtaglig.

Samuel Pollard hade ingen särskild lingvistisk skolning, men han hade lärt sig såväl klassisk grekiska som kinesiska, och hade uppenbarligen fallenhet för att skapa skriftsystem. Omedvetet lyckades han ta hänsyn till flera viktiga faktorer, vilka alla bidrog till den nya skriftens popularitet.

A-hmaos dialekt av miao är liksom kinesiska ett isolerande språk, det vill säga ett språk utan böjningsändelser. Både kinesiska och a-hmao-dialekten har ett relativt begränsat antal möjliga stavelser, som kompletteras med ordtoner. Stavelserna består i a-hmao av en konsonant i början och en vokal, eller en diftong, i slutet.

För att markera ordtonerna i skriften placerade Samuel Pollard bokstäverna för vokaler i olika position i förhållande till konsonantbokstäverna. Därigenom kunde han med hjälp av två grafiska symboler markera konsonant, vokal och ton. Dessutom hade skriften en unik och särpräglad grafisk form, vilket gjorde den olik alla andra skriftsystem i området, och starkt bidrog till dess funktion som kulturell markör för a-hmao.

Redan följande år, 1905, fick Samuel Pollard tillgång till en bit land i grannprovinsen Guizhou, en trakt där det bodde många a-hmao. Platsen hette Hmaulina på a-hmao och Shimenkan på kinesiska. Detta översatte Pollard som ’Stone gateway’. Han flyttade sin verksamhet dit, och samma år anslöt en annan brittisk pastor, Harry Parsons. Missionen expanderade snabbt och snart fanns kyrka, skola och sjukhus i Stone gateway.

Vid missionstryckeriet i Chengdu, i grannprovinsen Sichuan, trycktes de första böckerna på a-hmao med blocktryck. Under åren fram till Samuel Pollards död i tyfus år 1915, utgavs omkring femton böcker.

Redan under Samuel Pollards livstid uppkom en uppföljning till den tidigare legenden om att miaofolkets böcker hade gått förlorade vid övergången av Yangtze-floden. Nu sades i stället att böckerna flutit i väg över havet och hittats av Samuel Pollard vid Englands sydkust.

Under de följande decennierna, fram till slutet av 1940-talet, utökades verksamheten med åtskilliga missionsstationer i området, och skolan i Stone gateway ansågs vara den bästa i hela regionen. Kristendomens starka ställning gjorde att många delar av den traditionella miaokulturen betraktades som synd.

Efter kommunisternas maktövertagande 1949 utvisades missionärerna. Stone gateway, där det utländska inflytandet varit starkt, fick epitetet ”det andra Hongkong”. Detta är nog så paradoxalt för en bergsby med några hundra invånare som fick asfalterad väg först 2010. De kristna förföljdes och de flesta böckerna på Pollardskrift brändes upp. Området förlorade det som hade uppnåtts inom sjukvård och utbildning sedan 1905, och nu är Stone gateway en av de fattigaste platserna i Kina.

Under 1950-talet genomfördes så en klassificering av de etniska minoriteterna i Kina. För de språk som tidigare saknat  skriftspråk skapades nya skriftsystem, baserade på samma principer som det kinesiska pinyin-systemet, med latinska bokstäver. Dock upphörde arbetet med att sprida dessa nya skriftsystem strax efter att de hade lanserats, i och med att man utarbetat den andra femårsplanen, ”Det stora språnget”, år 1958.

Först i slutet av 1970-talet, när Deng Xiaoping hade lanserat politiken för reform och öppnande, blev det åter möjligt att fortsätta arbetet med dessa skriftsystem. Men den nya ekonomiska politiken, som syftade till att vissa områden i Kina skulle bli rika först, gjorde de fattiga minoritetsområdena ännu fattigare. Trots att det nu var tillåtet att använda minoritetsspråken i Sydvästkina fanns ytterst begränsade resurser att utbilda lärare och trycka böcker.  

Men i början av 1980-talet förändrades minoritetsspråkspolitiken i Kina, och det blev återigen möjligt att använda minoritetsspråk inom utbildning och publicering. Dock hade Pollardskriften för  a-hmao redan 1958 ersatts med ett nytt skriftsystem, än en gång baserat på pinyin. Tonerna markerades med slutkonsonanter, vilka inte kunde misstas för verkliga konsonanter då ju alla stavelser på a-hmao slutar på vokal.

Pollardskriften hade ingen officiell ställning, trots att den var det skriftsystem för  a-hmao som i särklass användes mest – av alla de kristna, som möttes i hemlighet.

Flera böcker utkom i alla fall på Pollardskrift från och med 1982, och 1988 omtrycktes och utgavs hela Nya testamentet på Kinas officiella kristna förlag i Nanking.

Skriftsituationen för a-hmao komplicerades ytterligare av att myndigheterna i regionen Chuxiong i Yunnan-provinsen lanserade en reformerad  variant av Pollardskriften.  I den varianten införde man tonmarkering med bokstäver i slutet av stavelserna. En intressant aspekt av denna reformerade Pollardskrift är att Samuel Pollard själv helt bortrationaliserades. Skriften kallades helt enkelt för ”den gamla miaoskriften”. Detta blev också det namn som kom att användas i arbetet med att skapa en unicode-standard för Pollardskrift, det vill säga införa skriften i det teckenkodningssystem som omfattar världens samtliga skriftsystem. Detta arbete har pågått sedan 1997.

Men historien slutar inte  där. Redan tidigt, på 1910- talet, hade missionären Arthur Nicholls från Australien föreslagit att man med hjälp av en halvcirkel vid sidan av konsonanttecknen borde markera att konsonanterna var tonande. Samuel Pollard avvisade detta och ansåg, helt riktigt ur ljudstrukturell synvinkel, att de tonande konsonanterna var uttalsvarianter, allofoner, av ett och samma ljud. Vilken variant som användes berodde på vilken ton ordet hade.

Arthur Nicholls etablerade 1907 en missionsstation på berget Sapushan i Wuding härad, i Yunnan-provinsen. Han introducerade markering av tonande konsonanter, och omarbetade flera av de böcker som getts ut i Stone gateway efter denna princip. Förföljelsen mot de kristna efter 1949 blev om möjligt ännu hårdare i Yunnan-provinsen, och församlingsverksamheten i Sapushan låg nere under flera decennier. Och 1973 arkebuserades ledaren för den tidigare församlingen, Wang Zhiming.

Men några kristna bevarade den skriftliga traditionen  och när den fullständiga bibelöversättningen till a-hmao blev färdig, i 1936 års standardstavning av Pollardskrift, hamnade arbetet med slutrevisionen hos en grupp kristna i Wuding.

Där ändrades stavningen genomgående för att överensstämma med Arthur Nicholls principer. Bibeln på a-hmao utgavs 2009.

Således finns nu fyra olika system för att skriva a-hmao, ett språk talat av ungefär 450 000 personer. Tre av dem är baserade på Pollardskrift och ett på latinsk skrift. Och det har hittills visat sig vara omöjligt att nå en uppgörelse om ett gemensamt skriftsystem.

För andra miaodialekter – ghao-xong, hmu och hmong – finns skriftsystem baserade på latinsk skrift, men arbetet med att sprida dessa har i bästa fall varit småskaligt – och förbjudet under den långa perioden från 1958 till 1980.

På enstaka platser används dessa skriftsystem inom undervisning på lågstadienivå, men därefter övergår miaobarnen till att enbart utbildas på kinesiska.

Samtliga minoritetsspråk och dialekter i sydvästra Kina för en tynande tillvaro. Få unga i de fattiga minoritetsområdena ser någon nytta med att lära sig ett språk och ett skriftsystem som används lokalt. De kommer ändå med största sannolikhet att bli tvungna att  bege sig till kustområdena  för att finna arbete vid exportindustrins verkstäder eller som tjänstefolk hos de rika kustborna.