Ombudsman som valsar med texten

Text: Daniel Atterbom

Ola Sigvardsson är uppvuxen i Tollarp utanför Kristianstad. När han började lågstadiet upptäcktes att han hade dyslexi.

– Det som var min smala lycka var att båda mina föräldrar var lärare.

Hans mor tillhörde på 1960-talet den första generationen speciallärare.

– Hon förstod snart att det var något med mig som var lattjo på något sätt. När jag började skolan gjorde de allt vad de kunde för att stimulera mig. Jag fick byggklossar med bokstäver. Hemma hade vi en flanellograf med bokstäver där man skulle skriva häst intill en bild av en häst.

Trots föräldrarnas ansträngningar gick det inte så bra för Ola att lära sig läsa och skriva.

– På lågstadiet lärde jag mig de enskilda bokstäverna. De såg ut som bilder på något sätt. Men under hela lågstadiet hade jag svårt att foga samman dem. Jag har en gammal skrivbok där det står ”Alo Ea” i stället för ”Ola 3a”.

Genom hela Ola Sigvardssons skoltid fanns problemet kvar. Så sent som på gymnasiet var hans uppsatser fulla av stavfel och meningsbyggnadsfel. Någon gång vid tio års ålder knäckte han koden när det gällde läsning, och tio år senare skrivandets hemlighet.

– Det som blev genombrottet var att min mor specialläraren, som i sin förtvivlan kämpade med hjälpmedel, cyklade in till Tollarp och köpte den mest förfärliga litteratur hon kunde tänka sig: Hon köpte serietidningar som Stålmannen, Läderlappen, Gigant och Tomahawk. Jag kunde fortfarande inte läsa dem, men hon hade fått för sig att det var häftigt och att unga människor gillade dem.

Som många andra med läs- och skrivsvårigheter slog Ola Sigvardsson ifrån sig. Han var inte intresserad av att läsa och skriva.

– Min mor satt med mig på kvällarna, och vi stavade oss igenom pratbubblorna  i serierna.

Ola Sigvardsson tror att hans dyslexi och hans publicistiska bana hänger ihop.

– Att vara på väg att övervinna ett sådant problem är sporrande. Jag tror att det går en linje från dyslexin till längtan att vilja bli journalist. Jag ska verkligen erkänna att jag skrev bedrövligt i början, men när jag kom in i det och förbi de spärrar som finns i ett professionellt skrivande, så blev det en stark njutning. När man känner hur det rinner ner från hjärnan till fingrarna utan att man behöver anstränga sig – det är som att man sitter i ett skimmer. Att ha fått uppleva det har varit viktigt för mig.

Men fortfarande kan stavningen spöka.

– Hur många t och n är det i Storbritannien? Jag vill inte skryta, men jag skriver i stort sett felfritt. Mina texter går in i Corren utan att någon rättar. Det behövs sällan, skrattar Ola Sigvardsson. Sedan låter jag av andra skäl mina kolleger läsa mina texter. Det är alltid ett gott råd till en skrivande människa att ta hjälp av någon annan, som får läsa det man har skrivit.

Journalistiken har alltid funnits i Ola Sigvardssons liv. Redan på mellanstadiet gjorde han en egen tidning: Tollarpsbladet.

– En kompis och jag sålde den för 50 öre. Vi tvingade på alla granntanter den i mitten av 1960-talet.

På gymnasiet gick han  naturvetenskaplig linje, men var inte lämpad för det. Efter ett sabbatsår kom han in på Journalisthögskolan i Stockholm, där han gick åren 197577. Där träffade han sin fru, som i dag är chefredaktör för Skolledaren. Han gjorde sin praktik på Expressen, där han även blev kvar som vikarie.

– Jag var först reporter och sedan rewriter, upplärd i Peter Himmelstrands hårda skola. På två veckor lärde han mig hur man skriver en Expressentext, bland annat den språkliga rytmen i tidningen. Först en lång mening och sedan två korta. Texten ska dansa vals! Så skriver jag fortfarande.

Sedan gick karriären via Norra Skåne i Hässleholm vidare till Arbetet i Kristianstad, vilket var Ola Sigvardssons drömjobb. Men han stannade inte kvar i den drömmen.

– Efter två år på Arbetet bestämde min fru och jag oss för att flytta tillbaka till Stockholm. Jag fick ett jobb som motorredaktör på Vi Bilägare. De ville ha en nyhetsjournalist.

Ola Sigvardsson skulle komma att skriva om bilar  i 13 år, från och med 1990 på Dagens Nyheter. Tillsammans med Pia Skagermark vann han Stora journalistpriset 1997 för artikelserien ”Skolan och marknadshyrorna”, om hur kommunernas ekonomiska prioriteringar drabbar skolundervisningens kvalitet. År 2004 blev han chefredaktör på Östgöta Correspondenten, ”Corren”, i Linköping.

I somras blev Ola Sigvardsson av Pressens samarbetsnämnd tillfrågad om han ville bli ny pressombudsman, PO. Han svarade ja direkt, och gick på anställningsintervju.

– Jag blev erbjuden jobbet veckan efter valet.

Och han tillträdde som PO  den 1 april 2011.

För över tio år sedan blev Ola Sigvardsson redaktionschef och ställföreträdande utgivare på Dagens Nyheter. Sedan dess har han funderat på problematiken kring publicering.

– Jag har under de här åren märkt hur de här frågorna har blivit allt viktigare för mig, och jag intresserar mig mer och mer för djupet i dem. Det har förstärkts av att jag sedan 2005 sitter i Pressens opinionsnämnd, som prövar PO:s beslut.

Detta har gjort att Ola Sigvardsson inte bara arbetar med publicistiska frågor i Corren utan även med andra mediers. Han är en oerhört motiverad blivande PO. Hans förordnande är på tre år. Det kan sedan förlängas.

– Längtan att få göra det här jobbet är så stark att jag ännu inte har funderat på vad jag ska göra när de tre åren har gått.