På reine jamska

Text: Peter Swedenmark

Varje vecka svarar Bo Oscarsson på frågor i programmet På reine jamska (’På ren jämtländska’) i Sveriges Radio Jämtland. Det är ett av stationens äldsta och populäraste program. En tjock bunt brev och vykort väntar på Bo Oscarsson när han denna morgon kommer till radiohuset en stund före sändning. Många vill vara med och gissa vad jamska ord och talesätt betyder, åtskilliga ger tips och har egna ord att komma med.

– Förra veckan ringde en man från Australien med  rötterna i Lillsjöhögen. Han hade lyssnat på programmet via internet, berättar Bo  Oscarsson inte utan stolthet.

Och när jag kommer hem till barnbarnet Vilgot, tre år, i  Offerdal säger han obekymrat:

– Tå tå jacka! (’Ta av dig jackan’)

Bo Oscarsson är en centralgestalt i det senaste kvartsseklets historia om jamskan. Han föddes i Aspås för sextio år sedan och växte upp med jamska. Det var det man talade i Aspås. Ja, inte alla. Skolläraren och prästen talade svenska, som man säger.

En kvinna i Offerdal berättade att hennes bror som liten blev inlagd på sjukhuset i Östersund i flera månader. Och när han kom hem pratade han svenska, sade hon.

– Mamma drev en butik och kunde ställa om språk när det behövdes, berättar Bo Oscarsson. Pappa körde taxi och ägde sin bil. Han krusade ingen utan talade alltid jamska.

Under värnplikten i Skåne noterade Bo Oscarsson att andra inte skämdes för hur de pratade. Det talades skånska, stockholmska, småländska och göteborgska på luckan. Så varför skulle inte han kunna tala jamska? Men det var senare i livet som Bo Oscarsson på allvar funderade över detta med jamskan.

– Vi bodde i Rinkeby, och det var ju redan i början av 1970-talet en mångkulturell miljö. Det talades spanska, portugisiska, serbokroatiska och många andra språk. Och barnen fick undervisning i hemspråket. Min son Jonas kom hem och undrade varför han inte fick lära sig jamska.

Men det var ju otänkbart, fjärran från alla läroplaner. Bo Oscarsson började med studiecirklar i jamska i Uppsala, och intresset var stort. I huvudsak var det elever som på något sätt hade koppling till Jämtland.

När familjen återvände till Jämtland fortsatte cirkelverksamheten.

– Jag började också föra in ord på registerkort. Efter några år var jag uppe i 10 000 ord och funderade på att ge ut en ordbok.

Förre flygöversten Torbjörn Junhov från Laxsjö började efter pensionen ge ut böcker, mestadels sådana med koppling till bygden. Han satsade på Oscarssons ordsamling: Orlboka kom 2001. Första och andra upplagan, 4 000 exemplar, tog slut. Det finns ett stort sug efter orden och förklaringarna. Programmet i Radio Jämtland har lett till att många nygamla ord diskuterats, och en del har förts in i den tredje upplagan av Orlboka, som kom ut 2007.

I Orlboka finns drygt 25 000 ord. Numera finns alla ord sorterade på Bo Oscarssons Mac. Datorerna har gjort livet lättare för en trägen språkforskare.

Men vid årsskiftet är det slut med programmet. Då lägger Radio Jämtland ner På reine jamska, och kanalens nya dialektprogram kommer inte att ledas av Bo Oscarsson. Beslutet har dock inte passerat obemärkt. På Facebook finns flera grupper som kräver att På reine jamska får fortsätta.

Älvdalskan vacklar mellan dialekt och språk (se Språktidningen 6/08), och det är likadant med jamskan. Ungefär samma språkvetare som engagerat sig för älvdalskan finner att jamskan skulle kunna beskrivas som språk.

Maj Reinhammar, ledamot av Kungl. Gustav Adolfs Akademien, skrev detta i årsboken 2007, apropå förslag om att älvdalska ska få språkstatus: ”Jag tror nu inte att älvdalingarna på samma sätt som de mest verklighetsfrämmande ’jamtarna’ vill bryta sig loss från Sverige och starta eget.”

På ett annat ställe skriver hon om jämtarna: ”De har en nationalsång också: Jämtlandssången översatt till ’jamska’, som väcker löje hos somliga …”

Man behöver inte ha känsliga sensorer för att kunna spåra en irritation som går utanför språkramarna.

– I några delar av Sverige talas en dialekt som skiljer sig så starkt från svenskans grammatik och ordförråd att man mycket väl kan kalla den ett eget språk. En sådan dialekt är jämtskan, sade professor Lars-Gunnar Andersson i Språket i Sveriges Radios P1.

Författaren Birger Norman berättade en gång att han inte ville belasta sitt vanliga förlag när han skrev en bok på ångermanländska. I stället blev det ett förlag i Örnsköldsvik som gav ut boken Utanikring. Och det blev en av tidernas största lyriksäljare. I förordet skriver han:

”De första dikterna skrev jag närmast som en vila från det vanliga språket. För att roa mig också, naturligtvis. Men jag märkte att jag fingrat på ett instrument, som bar på egna klanger, starkare laddningar och resonans av ett förbryllande djup. I det ångermanländska språket lyssnar jag till en ursprunglighet. Något som låter mer drastiskt än riksspråket. En realism närmare saken, rörelsen, situationen. Något som är uttrycksfullare än det vanliga. Ord som sluter sig närmare tingen. Ord som står så nära saken, att de tycks vara den. Det som kallas dialekt, är på djupet ett språk.”

Det som inte var rikssvenska användes ofta i revyer. Skulle man gestalta en tönt var det givet att han skulle prata brett och med ”bonniga” ord. Men  i folkdjupet fanns det genuina intresset för språket. På Nordplåt i Strömsund försöker man lägga kaffepausen så att det går att lyssna till På reine jamska i Radio Jämtland. Och de som lyssnar försöker knäcka Bo Oscarssons hårda nötter.

Jamskan har inte drabbats av tvinsot, som så många förutspått, utan frodas i nya generationer. Den starka bygdekänsla som finns i Jämtland gör också att jamskans status blir stark. När Jämtlands ”president” Ewert Ljusberg talar på torget vid Storsjöyrans slut är det ofta 25 000 som lyssnar och hurrar. Den i Västergötland bosatte härjedalingen Ljusberg använder inte jamska utan svenska, men budskapet är att Jämtland minsann är något annat än vad storsvenskarna tror. Med andra ord: jamskan bidrar till sammanhållningen och sammanhållningen stimulerar jamskan.

– Tå tå jacka, säger Vilgot.

Det gör jag. Och lyfter gärna på kepsen för alla insatser som görs för att jamskan inte ska i försvinna ut i tystnaden. Paradoxalt nog kanske det blir så att Jämtland, den mest EU-kritiska regionen i det mest EU-kritiska landet i unionen, får hjälp av just EU att bevara sitt språk. Ibland kan det i stora byråkratier finnas ett behov av att visa generositet mot det udda, samtidigt som unionsbygget inte får hotas.  

Språkvetenskapligt går det inte att komma fram till ett entydigt svar på frågan om jamska är ett språk eller inte. Det handlar om ett politiskt avgörande. Sedan är ju frågan om det spelar så stor roll vad jamska kallas; det hela blir lätt som en diskussion om påvens skägg.

Att samla dialektala  särdrag och dokumentera dem  i ordlistor och grammatikböcker är något som engagerar folk över hela Sverige. I ett kommande nummer av Språktidningen skriver Thomas Fahlander om denna livaktiga folkrörelse.