Skärpa och flyt när boken får röst

Text: Hanna Sofia Rehnberg

Författaren Pia Hagmar är inte främmande för högläsning. Redan i skrivprocessen brukar hon läsa texten högt för sig själv, för att höra om något skorrar falskt eller om rytmen är fel. Att börja läsa in ljudböcker var ett naturligt steg, om än med vissa följder: hon lärde sig att undvika uttrycket i alla fall – så till den grad att hon helt har slutat använda det  i sina böcker.

– Jag kan inte uttala det. Jag fick  oerhörda fnissanfall när jag skulle läsa det och nu har det blivit något magiskt med det, säger hon, och låter allvarlig och full i skratt på samma gång.

Pia Hagmar har skrivit ett femtiotal barn- och ungdomsböcker det senaste decenniet, främst hästböcker och deckare. Tio av dem har hon också läst in som ljudböcker. Hon har då rest från hemmet i Brålanda i Dalsland till Visuellt ljud i Stockholm.

Visuellt ljud är Sveriges största produktionsbolag för ljudböcker, med fem anställda och två inspelningsstudior. På senare år har de producerat uppåt 60 böcker per år.

Det är sommartomt i bolagets lokaler när jag besöker dem i slutet av juli.  Bara Lars LjungmanJansson är i tjänst. Från kontrollrummet, som ligger i anslutning till den ljudisolerade inspelningsstudion, hörs en mumlande röst. Det är skådespelaren Per Ragnar som läser Den ofrivillige soldaten, av Leopold Brunner. Han sitter inte där i egen hög person – det som hörs är en uppspelning som görs i efterhand för att ljudnivåerna ska justeras automatiskt, en så kallad mastring.

– Röststyrkan måste vara densamma hela tiden, säger Pia Hagmar, som helst läser långa pass, eftersom rösten kan förändras från en dag till en annan.

– Det är jättekul att läsa in böcker, men svårt. Det krävs en enorm koncentration. Alla ljud hörs ju. Du får inte andas så att det låter konstigt eller haka upp dig. Allting ska flyta på, säger hon.

Det gäller att vara väl förberedd och att ha läst texten många gånger. Om man läser en replik i normal samtalston, och sedan kommer till slutet av meningen, där det står ”viskar Henke”, så blir det omtagning.

– Sedan börjar man bli hungrig och då kurrar det i magen, säger Pia Hagmar och skrattar. Omtagning. Dessutom kräver varje bläddring en paus i inspelningen.

Hon behöver ungefär sju timmar på sig för att spela in en bok som tar tre och en halv timme att lyssna på.

Lars Ljungmanjansson, studioansvarig och producent på Visuellt ljud, ser det som en balansgång. Samtidigt som lyssnaren inte ska haka upp sig på ovanliga uttal eller udda betoningar måste något av uppläsarens särart finnas kvar, förklarar han, ackompanjerad av Per Ragnar, vars karakteristiska stämma oupphörligt hörs från kontrollrummet. Mastringen sker i realtid, vilket innebär att det är tio timmars inläsning som ska köras igenom.

Därefter går inläsningen på externt korrektur. I detta sista steg lyssnar en person utan att ha tillgång till den tryckta texten.

– Då kan rena ”freudianer” komma farande, säger Lars LjungmanJansson, och syftar på att denna genomlyssning ofta avslöjar felsägningar som slunkit förbi tidigare led.

Visuellt ljud är ett frilansande produktionsbolag. Det innebär att bolaget arbetar på uppdrag av olika förlag. De har vad de kallar ett stall med 250 röster att välja mellan. De flesta av uppläsarna som är knutna till bolaget är utbildade skådespelare.

Men även den som har en skolad röst har sin begränsning. Mellan 30 och 60 sidor. Det är så mycket de flesta orkar med att läsa in vid ett och samma inspelningstillfälle.

– Det är lätt att man tappar skärpan, både som inläsare och producent. Därför är det viktigt att ta en paus då och då under en dags inspelning, säger Lars LjungmanJansson.

Producenten ska inte bara följa själva inläsningen utan också redigera och göra annat efterarbete. Lars LjungmanJansson, som började sin bana med att spela in radioreklam, beskriver sitt uppdrag som trefaldigt: han är ljudboksproducent, regissör och ljudtekniker.

– Det är rent och skärt hantverk. Man måste få tio timmar att låta som en enda lång berättelse i ljudkvalitet, skärpa och närvaro.

Under vårt samtal glider hans blick ofta bort mot bokhyllorna i hörnet av rummet. Där står ett referensexemplar av varje ljudbok som har producerats av Visuellt ljud det senaste decenniet. Längst ner står kassettböckerna, vars saga nu är all. Sist ut var tredje delen i serien om Harry Potter, som spelades in 2003.

– Den spelades in parallellt på kassetter och cd, säger Lars LjungmanJansson, som förutspår att även cd:arna har en begränsad framtid.

De nedladdningsbara mp3-filerna knappar in.

Ljudboksmarknaden, som försäljningsmässigt utgör en knapp tiondel av den totala bokmarknaden i Sverige, är inte bara teknikkänslig utan också konjunkturberoende. Efter en längre tids stadig uppgång har det sålts något färre ljudböcker de senaste åren. Men frågan är om även lyssnandet har minskat. Det spekuleras om att illegal nedladdning  kan vara en  orsak till den minskade försäljningen, vid sidan om den ekonomiska krisen.

Ett medium som dock går rakryggat genom vårt krisande och fildelande tidevarv är talboken. Till skillnad från ljudboken är den inte en kommersiell produkt som säljs på den öppna marknaden, utan ett verk som är till för personer med läshandikapp. Talboken distribueras via landets bibliotek.

De första talböckerna spelades in på 1950-talet. Det var De blindas förening och några enskilda bibliotek som stod för produktionen. Numera är verksamheten statligt reglerad och varje år utkommer drygt 3 000 talböcker, som når ungefär 50 000 låntagare. Inläsningen görs varken av skådespelare eller av författare,  utan av personer som tillhör ett alldeles eget skrå – talboksinläsare. Dessa har vanligen en bred repertoar.

– Jag tycker om att läsa in både bra  romaner och läroböcker i svenska, särskilt antologier med utdrag ur skönlitterära klassiker. Men visst finns det böcker som jag svettas över och som jag bara vill ska ta slut, säger Per Godenius, och kommer osökt att tänka på Utredning om köplagen med kommentarer.

Per Godenius har arbetat som talboksinläsare sedan början av 1980-talet, de senaste 24 åren på heltid. Även innan dess sysslade han på olika sätt med ord, språk och litteratur. Han läste nordiska språk och litteraturvetenskap och arbetade som bokhandelsbiträde, bibliotekarie och lärare i svenska för invandrare.

Sin bana som talboksinläsare började han med att göra ett röstprov för Talboks- och punktskriftsbiblioteket, TPB. Det är den statliga myndighet som sedan 1980 har i uppdrag att anpassa litteratur till medier för personer med läshandikapp, som synnedsättning eller läs- och skrivsvårigheter.

Närmare hälften av talboksproduktionen utgörs i dag av litteratur för högskole- och universitetsstuderande. En stor del av denna görs genom talsyntes, som är en automatisk process. Men viss studentlitteratur måste ändå läsas in av människor, och sådan inläsning kräver specialkunskaper. Det är lätt att vricka tungan på kemiska formler och matematiska tecken – för att inte tala om ”juridiskans” alla insprängda bisatser. Inläsarna använder varierad tonhöjd för att markera när bisatser börjar och slutar och när huvudsatsen tar vid.

Olika genrer ställer olika krav på inläsarna. Det har Per Godenius handgripligen fått erfara. Efter att under en lång period bara ha läst in facklitteratur fick han underkänt av TPB på inläsning av romantext. Han fick höra att han läste med alldeles för mycket stackato.

– Det är lätt att glömma bort att lyssna på sig själv, säger Per Godenius.

För att återerövra sin godkända status som romaninläsare var han tvungen att göra sig medveten om hur han lät.

– En roman ska ju läsas på ett annat sätt än en fackbok, säger han, och illustrerar på ett övertydligt sätt genom att leverera orden i en lång, böljande våg.

I TPB:s riktlinjer står det att man i allmänhet bör vara ”återhållsam med dramatisering”. Ändå har man som inläsare ganska stora friheter att färga texten, enligt Per Godenius, som tycker om att ge liv åt det han läser.

– När det är en dialog ska det höras att ”nu är det tjejen som talar och nu är det den gamla gubben”. Det får inte vara för platt – då klagar läsarna.

Om texten är skriven på dialekt ska det också höras, så det är en fördel att kunna härma olika dialekter. Men det allra viktigaste, enligt Per Godenius, är ändå att inläsaren har kontakt med texten.

– Det ska höras att man begriper vad man läser, betoningarna måste hamna på rätt ställe.

Arvoderingen ser olika ut beroende på böckernas svårighetsgrad. Om en bok innehåller många utländska ord ger det utslag på talboksinläsarens lönekonto. Liksom sina kolleger har Per Godenius alltid arbetat som frilansare, knuten till olika talboksbolag. Det innebär att ju färre fel han gör när han läser in en bok, desto mer tjänar han. För att det ska löna sig ekonomiskt att vara talboksinläsare gäller det att man snabbt kan avläsa en text och uppfatta hur den är uppbyggd. Ju snabbare och korrektare, desto mer betalt, alltså.

– Att läsa igenom en bok i förväg skulle jag inte ha råd med, säger Per Godenius med ett milt leende.