Ljudbokens berättelse är annorlunda

Homeros klassiska verk Iliaden breder ut sig på ungefär femhundra sidor i Ingvar Björkesons översättning från klassisk grekiska till svenska från 1999. Dessa tryckta sidor, för normalseende läsare, får plats i en volym.

Motsvarande text i punktskrift kräver cirka 1 500 sidor i A4-format, fördelade på cirka femton volymer. Att punktskriftsversionen blir så fysiskt omfattande beror på att punktskrift kräver tjockare papper och att de enskilda punktskriftstecknen måste vara större än bokstäver i "vanlig" skrift för att kunna uppfattas med fingrarna.

När Ingvar Björkesons översättning även gavs ut som talbok 2002, blev resultatet  en uppläst text på drygt  22 timmar.

Tar det lika lång tid för en seende att läsa de femhundra sidorna som det tar att lyssna på talboken? Hur lång tid tar det för en person med synnedsättning att känna sig fram genom de tio volymerna punktskrift? Och kommer brukarna av dessa olika medier till sist att ha upplevt samma berättelse?

Läsning är en komplex aktivitet, vare sig man läser boken själv eller lyssnar på någon annan som läser. Det är flera saker som ska klaras av, och var och en av dem tar tid och möda i anspråk. Man ska uppfatta signalen - skriven eller talad - och avkoda den så att man bland annat förstår vilka ord det är fråga om. Så småningom ska man också nå fram till en tolkning av innehållet.

Visserligen är det möjligt att utveckla en läshastighet som är betydligt högre än talets och lyssnandets, men vad händer med innehåll och tolkning när informationen byter medium?

Som lyssnare uppfattar man talet med framför allt hörseln men också med synen och ibland känseln. Normalhörande människor använder sig faktiskt i stor utsträckning av läppavläsning som ett komplement till hörseln. Och uppfattningen av talets styrka och tonhöjd kan få stöd av känseln. Som läsare uppfattar man det skrivna med synen om man läser visuellt med ögonen, och med känsel och så kallad haptik om man läser taktilt, det vill säga med hjälp av händerna och fingrarna.

Som informationsprocessande varelser har vi begränsade resurser. Det gäller att hitta en rimlig balans mellan alla de saker vi måste göra när vi läser och lyssnar. Uppfatta och avkoda är saker som vi efter mycket övning lär oss att utföra utan att behöva tänka efter: vi automatiserar dessa processer, och kan därmed lägga större resurser på saker som kräver att vi tänker efter, såsom förståelse, reflexion och tolkning.

När vi lyssnar på och försöker förstå talade yttranden är vi begränsade till att lyssna  i samma takt som den som vi lyssnar till talar. Vi har ingen möjlighet att gå tillbaka i det talade flödet och lyssna om  (se även Språktidningen 6/09). Börjar vi reflektera över vad talaren nyss sade, hinner denna normalt säga nya saker som vi måste uppfatta, avkoda och tolka.

Talets flöde är snabbt, cirka fyra ord per sekund. Ett talat yttrande består ofta av mellan fem och nio ord. Det är ungefär vad vi hinner säga med hänsyn till att vi måste andas emellanåt. När den som talar gör en paus beror det inte sällan på att han eller hon har behov av att planera hur fortsättningen ska bli. Pausen är emellertid ändamålsenlig också för lyssnaren, som behöver lite extra tid för att tolka det som sagts och förbereda sig på att ta emot mer information.

Talet är också informationsrikt. Det innehåller flera samtidiga lager av information. Ett lager handlar om ord och grammatik. Ett annat lager handlar om vilken information i talet som framhävs och vilken som läggs i bakgrunden. Betonade och obetonade stavelser och satsmelodi spelar en roll för att uttrycka detta. Ytterligare ett lager av information handlar om attityder och emotionellt engagemang. Det bärs av röstkvalitet, taltempo och röstomfång. Röstkvaliteten avslöjar dessutom talarens kön och ålder.

När vi läser och försöker förstå skrivna yttranden är vi däremot inte begränsade till att läsa i samma takt som texten skrevs. Den skrivna signalen har lång varaktighet, och kan användas som ett externt minne. Vi kan gå tillbaka i texten, reflektera över innehållet, lägga ifrån oss texten och återvända till den.

Detta gör att variationen i hur snabbt människor läser en och samma text kan bli stor. Man kan läsa en text väsentligt långsammare än den tid det tar att lyssna till motsvarande talade information. Men man kan också läsa texten betydligt snabbare än vad det tar att lyssna till motsvarande information i tal.

En bit är en enhet som ofta används för att uppskatta mängden och flödet av information. Ju fler bitar, desto snabbare går det. Biten uttrycks ofta som en etta eller nolla. Den som skriver snabbt kan nå upp till cirka 15 bitar per sekund. Den som talar når upp till cirka 25 och den som läser tyst till runt 40 bitar per sekund. Alltså går det generellt snabbast att läsa tyst.

Den tyngst vägande enskilda faktorn bakom läshastighet är läsvana. Ju större erfarenhet av att läsa text man har, desto lättare blir det att gissa fortsättningen på den fras eller mening som man har börjat läsa. Och det är framför allt förmågan att göra lyckade gissningar om hur texten fortsätter som gör att man läser fortare.

Skriven text, å sin sida, har inte lika många lager av information som talat språk. Det skrivna har inte någon systematisk motsvarighet till satsmelodi, betonade och obetonade stavelser, taltempo, röstomfång eller röstkvalitet. Eftersom all sådan information hjälper lyssnaren att tolka det som sägs, får detta bland annat till följd att den som läser själv måste skjuta till mer information för att tolka skriven text än vad den som lyssnar behöver göra för att tolka talade yttranden.

Hur stor en bok blir, eller hur lång tid det tar att tillgodogöra sig den, beror alltså bland annat på i vilket medium innehållet presenteras: visuellt, taktilt eller auditivt.

Ljud- och talböcker innehåller uppläst, skriven text. Det är alltså information som har klätts i skrivna ord med all den planering, eftertanke och redigering som det skrivna mediet - till skillnad från det spontana talet - ger rika möjligheter till. Men till skillnad från skrivet språk är också röstens olika informationslager närvarande: betonade och obetonade stavelser, satsmelodi, röstkvalitet, taltempo, röstomfång.

Även en uppläsare som försöker ha en neutral röst lägger en rad begränsningar på vilka tolkningar som blir lättare och svårare att göra för lyssnaren. Dessa begränsningar är inte närvarande för den som läser texten på egen hand. Den som lyssnar på en ljud- eller talbok, i form av till exempel en cd-romskiva, kan ganska lätt gå tillbaka i "texten" och lyssna om - men inte på långt när med samma lätthet och precision som den som läser en skriven text. Och när det gäller skriven text så verkar det vara betydligt lättare för normalseende som läser visuell text att gå tillbaka i texten än vad det är för personer med grav synnedsättning som läser punktskrift.

När en van punktskriftsläsare har läst färdigt en mening eller en text, har han eller hon nått fram till en tolkning av texten som förmodligen ligger nära den tolkning som en seende läsare har gjort efter att ha  läst samma mening eller text  i visuell skrift. Men vägen från uppfattande av skrivtecknen till den slutliga tolkningen ser mycket olika ut för den som läser med ögonen, den som lyssnar på uppläst text och den som läser med händerna.

Ögat ser bara cirka en och en halv grad av synfältet riktigt skarpt, det så kallade foveala seendet, vilket svarar mot cirka två bokstäver i texten. Den övriga delen av synfältet blir snabbt oskarp, man ser alltmer suddigt ju längre från fixeringspunkten man kommer. Men en del av detta övriga seende, det så kallade parafoveala seendet, är ändå verksamt vid läsning, och några bokstäver före och efter fixeringspunkten brukar gå bra att uppfatta, så att man sammantaget uppfattar cirka 8-9 bokstäver i samband med en fixering.

Efter en fixering förflyttar sig ögat snabbt - i sackader - till nästa fixeringsområde och under själva förflyttningen är ögat blint, även om vi inte upplever det så.

Den som läser taktilt måste röra fingrarna över punktskriftstecknen för att kunna varsebli dem. I projektet Att läsa med händerna, som genomfördes vid Lunds universitet 2003-04, gjorde vi en rad jämförande analyser mellan seendes visuella läsning, millisekund för millisekund, och gravt synskadades och blindas taktila läsning.

Den övre delen av figuren här nedan visar hur ögonen rört sig över ett kort avsnitt ur Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Den har framställts med hjälp av en ögonrörelsemätare. Fixeringarna återges med cirklar och sackaderna med linjer.

Den nedre delen av figuren visar hur vänstra och högra handens pekfingrar rört sig över motsvarande textavsnitt i punktskrift. Linjerna har framställts med hjälp av en fingerrörelsemätare (punktskriftstecknen är ersatta med latinska bokstäver).

Den röda linjen återger vänstra pekfingrets rörelse över textavsnittet och den gröna linjen det högra pekfingrets. Till skillnad från ögat, som måste stå stilla för att ta in information, måste fingrarna hela tiden röra sig. Den taktila läsaren läser med båda händerna samtidigt. Till skillnad från den seende läsaren som hela tiden tittar på samma ställe med båda ögonen använder den taktila läsaren vänstra handens och högra handens fingrar - framför allt pekfingrarna - till att söka av delvis olika delar av textraderna.

Fingrarna följs alltså inte åt hela tiden, utan delar upp arbetet med att ta in texten mellan sig. Vänster pekfinger läser början på den nya raden samtidigt som höger pekfinger flyttar sig från slutet av föregående rad till mitten av nästa rad där den möter vänster pekfinger som nu läst början på den nya raden. Sedan läser de båda pekfingrarna parallellt en kort period, för att sedan skiljas åt innan raden tagit slut. Höger pekfinger läser nu färdigt raden medan vänster letar upp början på nästa rad för att läsa den. Och så vidare.

Andra taktila läsare har andra lässtilar. Några läser hela raden parallellt med båda pekfingrarna och åter andra delar upp läsningen av raden helt och hållet mellan de båda pekfingrarna och läser inte någon del av raden parallellt. Att många taktila läsare fördelar läsningen av textraderna på båda händerna är sannolikt ett sätt att öka läshastigheten.

När vi lyssnar eller läser försöker vi göra det till minsta möjliga kostnad vad gäller möda och tidsåtgång. Samtidigt vill vi nå fram till en tillfredsställande tolkning av det som sägs eller skrivs. Prioriterar vi hastigheten kan tolkningen bli lidande. Prioriterar vi tolkningen kostar det nästan alltid mycket tid. Att lyssna på talat språk måste gå fort. Att läsa behöver inte gå fort.

Att lära sig lyssna och läsa är färdigheter som värderas högt i vår kultur där språk spelar en central roll i de allra flesta sammanhang. Att det finns både talat och skrivet språk i vår kultur beror på att tal och skrift används i olika sociala och kulturella situationer och till en del betjänar olika funktioner. Samtidigt får skillnaderna mellan tal och skrift delvis olika konsekvenser för hur vi bearbetar information och i viss mån för hur vi organiserar vår uppmärksamhet och vad vi minns.

Språklig mångfald blir därigenom en tillgång för vårt samhälle - inte bara vad gäller språk som svenska, franska eller turkiska, utan också vad gäller auditivt, visuellt och taktilt språk.