Spa

Text: Bo Bergman

Att spa är en förkortning av de latinska orden salus/sanitas per aqua, ’hälsa genom vatten’, får man då och då läsa i reklambroschyrer och tidningar. Men det är en etymologiskröna. Dessutom är det sista ordet felböjt: det ska vara aquam.

Det rör sig i stället om ett belgiskt ortnamn, från början kanske Sparsa [fontana], där sparsa är en form av det latinska verbet spargere, ’sprida; spruta fram, stänka’. Namnet skulle alltså ursprungligen ha syftat på en ort med en sprutande källa. Några mil sydöst om Liège ligger staden och kurorten Spa, som tidigt blev en välbesökt brunnsinrättning med järnhaltiga mineralkällor.

IC M Ekbohrns Förklaringar öfver 37,000 främmande ord och namn, från 1878, heter det om Spa: ”Vattnenas drickning är hufvudsaken, badningen jemförelsevis underordnad. Användning: alla former af blodbrist, svaghet eller föregående sjukdomar, bleksot samt vissa sjukdomar i tarmkanalen eller könsorganen.”

Numera är däremot bad, motion, hälso- och skönhetskurer huvudsaken på de inrättningar som kallas spa.

I sin nuvarande betydelse togs spa in från engelskan i slutet av förra seklet, men på 1700-talet kunde man säga han drack Spa på Margretelund och min sko är à la Spa. Man talade också om spalockar, förmodligen skruvlockar i perukerna. Hårmodet var inspirerat av det mondäna badortslivet i Spa, dit bland andra Gustav III begav sig. Och Spa vatn, Spa-wattn är, föga överraskande, mineralvatten.