Språket som växer under sändning

Text: Per Westergård

För Sveriges Televisions teckenspråksredaktion har avsaknaden av tecken inneburit att de måste jobba aktivt med att skapa nya.

Birgitta Laszlo, som är redaktionschef för SVT Teckenspråk, berättar att det sakta växer fram ett nyhetsspråk. Varje gång redaktionen ska berätta om något som saknar ett tecken måste de skapa ett själva. De rådfrågar sedan teckenspråksexperter innan det nya tecknet används i sändning.

– Ordet måste ändå först bokstaveras med hjälp av handalfabetet, och det nya tecknet måste visas ett antal gånger innan vi kan betrakta det som etablerat, säger Birgitta Laszlo.

Att bokstavera nya ord är dock enbart en tillfällig lösning eftersom det gör språket både långsamt och knöligt att följa.

SVT:s teckenspråksredaktion är en ovanlig arbetsplats på många sätt. Uppdraget att sända på teckenspråk är hårt reglerat i Sveriges Televisions sändningstillstånd. En statlig välvilja – på gränsen till det absurda – har fram till helt nyligen också reglerat i vilket hus som verksamheten ska bedrivas. Men teckenspråksredaktionen är även en arbetsplats för två nästan jämstarka grupper: en hörande och en döv. Och de ska fungera som en enhet, vilket kan ge upphov till vissa problem.

Ett är att teckenspråket är enklare och rakare till sin struktur än svenskan, vilket ovana hörande medarbetare lätt misstolkar. De uppfattar det som hårt och bryskt. Mer komiskt är det kanske att döva män kan behöva ett försynt tips om att det skvalar mindre om man riktar strålen mot toastolens innervägg i stället för mitt i prick.

– Som chef får jag fundera på hur jag är ska förhålla mig till de båda grupperna. De flesta chefer får lära sig att alltid vara tillgängliga för spontana samtal i korridoren. Här kan det vara ett direkt felaktigt arbetssätt, säger Birgitta Laszlo.

Problemet med informella korridorsamtal är att Birgitta Laszlos, och flera av de övriga hörande medarbetarnas, teckenspråk inte är tillräckligt bra. Det kan duga till enkla vardagssamtal, men när mer komplicerade frågor ska diskuteras ökar risken för missförstånd.

– Men att kalla på en tolk varje gång en medarbetare har något att diskutera känns inte heller bra. Små problem växer snabbt om samtalet måste skjutas upp i väntan på tolken.

Minoritetsspråk har en särställning i SVT:s avtal med staten, men programmen på teckenspråk skiljer sig på en viktig punkt från program på övriga minoritetsspråk. De hörande som talar minoritetsspråk kan ofta ta del av nyheter och information på svenska, om än i varierande grad. Därför produceras program på dessa språk snarast för att spegla den egna gruppen, och att stärka den kulturella identiteten. Döva behöver i stället omvärldsbevakning på teckenspråk.

De flesta döva växer upp i en familj som före barnets födelse aldrig haft kontakt med teckenspråk. Det betyder att familjen inte har något gemensamt förstaspråk. Föräldrarna kan till exempel inte berätta sagor för barnet. Sagoperioden hinner gå över innan föräldrarnas hunnit skaffa sig förmågan att teckna.

– Våra program kan bidra till att ge dessa barn en språklig grund, säger Birgitta Laszlo. Programmen hjälper även till att utveckla teckenspråket, eftersom vi hela tiden skapar nya tecken.