Köksvägen till svenska

Text: Maria Kapla & Johannes Ståhlberg

Allt går undan när Michail Krivonos är i farten. Det lockiga håret fladdrar bångstyrigt när han med dottern Lisa i famnen kilar mellan dator, skötbord och en ständigt ringande mobil. Humöret är utmärkt och svenskan oklanderlig – bara det mjukt melankoliska tonfallet avslöjar att Misja Krivonos har ryska som modersmål. Hans cv är ett bevis på att utländska studenter som läser svenska kan bli mycket mer än bara allmänbildade och arbetslösa. Efter avslutad tolk- och översättarutbildning drog han i gång Sankt Petersburgs svenska språkservice, som i dag är ett blomstrande bolag med två anställda och åtskilliga frilansar. Samtidigt har Misja Krivonos själv fått jobb som konsult på svenska Exportrådet, där han med sina specialkunskaper är med och underlättar för svenska företag som vill växa i Ryssland.

– Det är lite roligt, för när jag började läsa svenska för tio år sedan visste jag ärligt talat ingenting om Sverige, och jag hade ingen aning om vad utbildningen skulle leda till. Jag var 17 år då, och den enda svensk jag hade träffat var killen som monterade vårt kök. När han var klar satt allt som gjutet, och jag tänkte mig att det nog gällde för alla, att hela Sverige måste vara superordentligt.

Misja Krivonos påstår sig vara tankspridd och rörig, men det kompenseras uppenbarligen av en aldrig sinande energi. I dag är han ledig, vilket egentligen betyder att han passar på att sköta den egna firman och spåna om olika svensk?ryska projektidéer. Misjas nisch är att skapa relationer mellan Sverige och Ryssland. Det gäller också privatlivet: hans fru Ulrika kommer från Malmö, och dottern Lisa/Liza har dubbelt medborgarskap.

På sätt och vis är Misja själv ett resultat av relationsskapande verksamhet – på statlig nivå. När Sovjetunionen föll började Sverige nämligen aktivt arbeta för att knyta långsiktiga kontakter med nordvästra Ryssland. Förutom att sprida kunskap om Sverige, var ett uttalat mål att ”främja demokratins kultur” i det maktvakuum som uppstått. Receptet hette svenskundervisning.

Genom Svenska institutet rekryterades lärare som sedan skeppades över till universiteten i Murmansk, Archangelsk, Petrozavodsk, Sankt Petersburg, Novgorod, Pskov, Kaliningrad och Moskva. Åt andra hållet skickades efter hand studenter för att delta i sommarkurser och terminsstudier vid svenska folkhögskolor. Resultatet blev tusentals unga svensktalande ryssar med stora kontaktnät i Sverige.

– Svensklektorn betydde otroligt mycket för min självkänsla, säger Misja Krivonos. När han begrep vad jag sade kunde jag vara säker på att min svenska fungerade. Fast jag var faktiskt en rätt lat student i början, så det dröjde tre år innan jag äntligen fick stipendium och kunde åka till Sverige.

Misja lutar sig fram och får något drömskt i blicken. Han styrker sig med en rejäl klunk ananasjuice innan han fortsätter att berätta. Det första mötet med Sverige var som att återse en god vän. De båda förstod varandra väl efter att ha umgåtts så länge på distans. Ändå blev folkhögskolepedagogiken på Skurups skrivarlinje något av en chock:

– Jag trodde ju att det fanns vanliga männi­skor, och sedan fanns det Författare med stort F. Innan jag kom till Skurup hade jag mest läst andras verk. Vad hade jag att komma med när all litteratur som var värd något redan hade skrivits av Tolstoj, Dostojevskij och de andra giganterna? Men här fanns en annan syn på auktoriteter. Vi läste varandras texter och diskuterade dem på allvar. Den typen av pedagogik får en verkligen att växa rejält, även om man inte är något författarämne.

Tillbaka i sankt petersburg började Misja Krivonos själv att undervisa, inspirerad av Sverigevistelsen. Ett par år senare kom han på idén att arrangera folkhögskolekurser. Den här gången låg inte fokus på skönlitterärt skrivande, utan snarare på praktisk svenska för yrkeslivet. En av Svenska institutets sommarkurser flyttade österut, och ryska studenter fick möta Sverige genom Ikea och andra svenska utposter i Ryssland.

Kurserna blev en succé, men efter andra sommaren tog det stopp, av ekonomiska skäl. Svenska institutets anslag till svenskundervisningen har inte räknats upp på länge, och i år har institutet, för första gången sedan 1961, inte råd att själva anordna några sommarkurser i svenska. Där­emot har det dykt upp flera engelskspråkiga utbytesprogram som Summer university och Young leaders visitors program. Men Svenska institutets generaldirektör Olle Wästberg menar ändå att svenska språket fortfarande är ett viktigt Sverigefrämjande verktyg:

– Den som ska lära sig något på djupet om Sverige måste kunna svenska. Språk behövs för att åstadkomma en riktigt lång och varaktig relation, tror jag. Därför stöder vi också svenskundervisning vid 200 universitet i 40 länder världen över.

I Misja Krivonos lägenhet på Nevskij prospekt pågår relationsskapande och språkträning för fullt, oavsett andra staters prioriteringar. Misja är orolig för att Lisa inte ska få i sig tillräckligt med ryska ord under veckorna, och därför kör han hårt nu på helgen. Samtidigt skiftar han då och då till svenska och filosoferar över vårt språks framtid i Sankt Petersburg. Intresset är fortfarande mycket stort bland studenterna, men bara ett fåtal får plats vid filologiska fakulteten där Svenska institutets lektor är placerad.

– Lösningen för många blir att läsa kurser som de finansierar själva. Om Svenska institutet fortsätter att satsa på Ryssland tror jag att man skulle kunna få direkt nytta av de här människorna. Det finns verkligen resurser att främja Sverige, om man använder alla studenter som har lärt sig så mycket och mer än gärna vill föra kunskaperna vidare.

Misja Krivonos kommer gång på gång in på frågan om hur språkkunskaperna skulle kunna ge avkastning i praktiken. Det märks att han är född entreprenör – ord som implementera, efterfrågan och kundunderlag haglar i luften. Man borde tänka mer marknadsorienterat på svenskan, säger han och ler finurligt. Svenska institutets slogan är att sätta Sverige på kartan:

– Vår första stora beställning i firman blev en rysk karta över Dalarna.