Bytestvång en parentes i historien

Alla par som gifter sig i Sverige i dag kan välja vilken av parternas namn som ska bli släktnamn. Det är en självklarhet. Men så har det inte alltid varit.

Systrarna Hanna och Botilla antecknades i kyrkböckerna 1853-56 med farsnamnet Nilsdotter, efter sin far Nils. När Botilla gifte sig valde hon att ta sin makes släktnamn, Ekberg, medan Hanna valde att hålla fast vid farsnamnet, men nu med ändelsen son.

Den stora omställningen till gemensamt släktnamn för gifta par i alla sociala skikt skedde successivt från 1800-talets mitt till början av 1900-talet. Det var alltid makens eller faderns släktnamn som blev det gemensamma i officiella sammanhang, och 1920 infördes till slut en bestämmelse i giftermålsbalken om detta.

Det finns dock exempel på gifta kvinnor som trotsade bestämmelsen. Ett är Sveriges första kvinnliga statsråd, nationalekonomen Karin Kock som aldrig använde sin makes släktnamn Lindberg.

Så sent som 1963 blev det möjligt för kvinnan att hålla fast vid sitt ursprungliga släktnamn, men bara om hon anmälde detta före vigseln. Då kom den första svenska namnlagen, som också öppnade för att kvinnans släktnamn skulle kunna bli det gemensamma vid giftermål, om synnerliga skäl till detta förelåg.

I praktiken blev det näst intill omöjligt, och ytterst få par tilläts bruka kvinnans släktnamn som det gemensamma.