Ska vi bry oss om språkdöden?

 

Och? vad är problemet med det? I artiklar i tidningar och på nätet konstaterar debattörer krasst att språk dör hela tiden, att språk inte är oföränderliga. Och nog skulle det vara lättare att hålla sams här i världen om vi alla talade samma språk, skriver till exempel Tim Black på debattsajten Spiked. Han konstaterar att språkdöd är ett återkommande tema i mänsklighetens historia, och menar att rädslan för globalisering också har lett till ett missförstånd: ”Språk ses som något statiskt, något som kan konserveras på burk. Men så är det inte alls. Språk utvecklas, muterar. Blir rikare i vissa aspekter, fattigare i andra.”

 

En annan debattör, den amerikanske socialpsykologen Roy F. Baumeister, påminner oss om Babels torn, och undrar om det inte vore väldigt bra om alla i hela världen talade samma språk, eftersom själva syftet med språk är kommunikation. En tredje röst, språk­vetaren John McWhorter, skriver att det är hart när en omöjlig uppgift att lära vuxna människor att tala ett nytt språk flytande. ”De som vill revitalisera utdöende språk månar om mångfald. Men de missar att språkdöd är hälsosamt för mångfalden. Om människor ska kunna umgås på riktigt talar de ett språk som många talar.”

 

Men oavsett vad dessa debattörer anser pågår räddnings­aktioner för språk, eller språkvarianter, runt om i världen, till exempel för kagulu och umesamiska (se artiklar på sidorna 24 och 35). Både i Sverige och i andra länder finns språklagar som ger särskilda rättigheter åt människor som talar minoritetsspråk och statligt stöd till revitaliseringsåtgärder. Enligt Europarådets stadga om landsdels- och minoritetsspråk ska de länder som undertecknar avtalet höja statusen på minoriteternas språk och kultur. Och Unesco arbetar för att skydda det immateriella kulturarvet, det vill säga det kulturarv som inte går att ta på, till vilket bland annat språk hör. 

 

Men går det verkligen att rädda språk som bara talas av några få personer och kanske inte ens har något skriftspråk?  

 

– Det är en knepig fråga, säger Östen Dahl, professor i allmän språkvetenskap vid Stockholms universitet. Vi är nog många som är lite ambivalenta till den. Å ena sidan är det förstås synd att språk försvinner, å andra sidan är det nog inte realistiskt att tro att det går att rädda så många av de utrotningshotade språken. 

 

I själva verket, menar han, är det naturligt att språk dör. Det har hänt förr, och händer fortfarande i vår tid. Och eftersom människor rör på sig på ett annat sätt än förr, sker det oftare, eftersom det kan räcka med att man åker till affären i en annan by för att man ska behöva använda ett annat språk. 

 

– Hur det än är blir majoritetsspråket en viktig del av ens liv: i skolan, på jobbet, när man reser och så vidare. 

 

Östen Dahl tror att det är svårt att hålla ett litet språk livskraftigt under de premisserna.

 

– De flesta människor inser inte hur svårt det är att verkligen få ett språk att överleva. Det räcker inte att tala det på söndagar utan det måste läras in som modersmål, från det att barnen är små. Därefter måste det talas hela tiden. 

 

– Om man ska vara helt säker på att ett språk ska kunna fortsätta leva skulle man nog behöva sätta staket runt det område där språket talas, och inte tillåta vare sig in- eller utflyttning. Och även om man inte tar till sådana extrema åtgärder måste man också ställa sig frågan hur språket ska fungera. På vilket sätt ska språket leva vidare? 

 

Han exemplifierar med Papua Nya Guinea, som har 840 språk på en landyta ungefär lika stor som Sveriges, och som dessutom är ett av världens fattigaste länder.

 

– Hur ska människorna där kunna uppnå högre levnadsstandard och samtidigt lyckas bevara alla dessa språk? 

 

För att ett språk ska kunna överleva i ett modernt samhälle behövs också ett levande skriftspråk, enligt Östen Dahl. 

 

– Det räcker inte med ett skriftspråk som har skapats av missionärer, som har översatt Bibeln. Det behövs utbildat folk som använder och utvecklar språket. Och de flyttar ofta ifrån sina hemtrakter.

 

– Rent känslomässigt tycker jag det är synd när språk försvinner och blir glad när jag ser människor anstränga sig för att återuppliva ett språk. Jag tycker att de ska ha allt stöd de kan få. Men generellt har jag tyvärr svårt att se hur det ska fungera på sikt.

 

Fullt lika pessimistisk är inte Leena Huss, professor i finska, som arbetar med minoritets- och minoritetsspråksfrågor vid Uppsala universitet. 

 

– Jag tror på flerspråks­ideologin. Större delen av mänskligheten växer upp med flera språk omkring sig, och det har visat sig vara positivt för individernas mentala förmåga och sociala utveckling. 

 

Numera anser ganska många forskare också att ju fler språk en människa lär sig desto lättare har hon att lära sig ännu fler, påpekar hon.

 

– Men sedan beror det ju på vad man lägger in i begreppet ”rädda”. Jag tycker nog det är bättre att tala om att man ”stärker” ett språk.

 

Leena Huss tycker det är positivt när människor kämpar för ett språks överlevnad, även om hon inte direkt sörjer när ett språk försvinner. 

 

– Det är inte samma sak som när en djur- eller växtart dör ut, eftersom språk kan dokumenteras och läras in på nytt. Men ändå. Om talarna vill och kan rädda ett språk tycker jag att de har rätt att försöka. Och även om de inte lyckas tycker jag att det är en bra sak i sig när människor enas kring den egna kulturen.

 

Ett starkt argument för att rädda språk är nämligen att de hänger tätt samman med den kulturella identiteten, kanske i synnerhet hos folkgrupper som har levt under förtryck. 

 

– Så det finns en rättvise­aspekt på det hela: att få upp­rättelse, helt enkelt, och att få känna sig stolt över sitt språk och sin kultur, säger Leena Huss.

 

Detta är något som såväl enskilda regeringar som Europa­rådet och Unesco har tagit fasta på då man bidragit med resurser och skrivit konventioner för att främja och stärka minoritetsspråk. 

 

Andra argument för att rädda språk är att varje språk är unikt, och har sina uttryck och specifika ord. ”Ord-för-ord”-översättningar av till exempel ordstäv fungerar sällan, och i många kulturer finns ord för särskilda företeelser som inte har någon motsvarighet på andra ställen. Dessutom kan såväl lingvister som forskare från andra områden ha nytta av utdöende språk. Till exempel kan zoologer och biologer lära sig mycket om växt- och djurliv genom de lokala språken. Som att folkgruppen todzu i Sibirien har en mängd olika namn på rådjur, utifrån djurens ålder och andra faktorer. En tvåårig okastrerad råbock som går att rida på kallas till exempel chary.

 

Det finns faktiskt också exempel på språk som har väckts upp ur en tynande tillvaro – och blivit livskraftiga. Den som slår upp ”litauiska språket” i Nordisk familjebok från 1912 får veta att det är ett språk som talas av allt färre och att ”nästan uteslutande landtbefolkningen talar litauiska”. 

 

– Men när Litauen blev självständigt fick befolkningen i gång språket igen. Samma sak hände i andra delar av det forna Sovjetunionen. Och i Spanien fick katalanskan en helt annan ställning efter Francoregimens fall. Den är knappast hotad längre, säger Östen Dahl.

 

Det finns till och med språk som återuppväckts från att ha ansetts döda. Ett sådant exempel är hebreiskan (se Språktidningen 2/10). Aboriginspråket kaurna hade heller inte några talare, under flera decennier. Men eftersom missionärer hade dokumenterat det, och det fanns andra näraliggande språkformer, gick det att återskapa, berättar Leena Huss. 

 

Men är det då verkligen ett levande språk eller ett musealt?

 

– Ja, det kan man förstås fråga sig. Men det är inte vi utomstående som ska bedöma det, utan talarna själva. 

 

Och även om man anser att ett språk är räddat i dag behöver det inte innebära att det kommer att fortsätta leva, påpekar hon, och konstaterar att det behövs ett långt perspektiv för att veta om ett språk kommer att överleva på sikt.

 

– Se till exempel på svenskan i Finland. Den har ett starkt skydd i lagen, men ändå är talarna ganska oroliga. Och även om språk som walesiska eller frisiska får stöd på olika sätt, går det inte att säga att de är tryggade för alltid. 

 

Givetvis finns det också risk för konflikter om revitaliseringsåtgärder. Leena Huss exemplifierar med två falanger på Färöarna, varav den ena bara vill skapa nya ord utifrån färöiska ordstammar, medan andra tycker att det är i sin ordning att använda lånord. Här och var i världen finns det också folkgrupper som vill hålla sitt språk för sig själva, och inte låta utomstående lära sig det.

 

– Men jag tror att det är ganska ovanligt. De flesta tycker nog tvärtom att ett språk blir stärkt av att folk utifrån är intresserade av att lära sig det. 

 

Man kan också diskutera gränserna mellan olika språk: Var börjar och slutar ett språk, vad är skillnaden mellan en dialekt och ett språk? Ska man rädda alla varieteter – alla olika former av språken – och ska man i så fall ha ett skriftspråk för vart och ett? Ja, frågorna är många och kan bli föremål för intensiva diskussioner, men svaren ska helst finnas hos talarna själva, anser Leena Huss.

 

Både Leena Huss och Östen Dahl och poängterar att språkforskare inte kan rädda språk. Det hela måste utgå från talarna själva. 

 

– Men man kan dra nytta av forskarnas kunskaper!