Partiklar

Vårt språk har fått en ny ordklass! Det meddelade danska medier hösten 2011, då en ny Grammatik over det Danske Sprog just hade nått försäljningsdiskarna.

Den omtalade grammatiken är en beskrivning i tre band av det danska språket av i dag. Den har högt anseende, och är sponsrad och sanktionerad av Det Danske Sprog- og Litteraturselskab – Danmarks högsta språkvårdande instans.

Orsaken till mediernas reaktion var att den nya grammatiken ägnade jämförelsevis stor uppmärksamhet åt en grupp ord som kallades partiklar, och just den termen hade sällan använts i tidigare beskrivningar av danskan. Det rör sig om ord som motsvarar svenskans ju, visst, väl, nog och andra småord.

Reaktionerna på nyheten om den ”nya ordklassen” var inte odelat positiva. Grammatik är inte ett populärt ämne, vare sig i skolan eller i livet, och en ny term att hålla reda på skapar inga glädjeyttringar.

Dessutom satte man frågetecken för vissa av de behandlade orden, till exempel för sgu, som används ungefär som det svenska minsann – och inte hör hemma i högre stilnivåer.

Sgu har via ett antal mellanled utvecklats ur den bedyrande frasen Så Gud hjælpe mig! Är det då ett riktigt ord? frågade man. Är det inte bara ett obegripligt läte, en förvanskning av den ursprungliga frasen, som var och en kan förstå?

Och om sgu från början var en åkallan av högre makter, då kan ju användningen av sgu faktiskt innebära ett missbruk av Guds namn. Sådant ska väl inte tas upp i en seriös grammatik?

Språkvetarna hade däremot anledning att känna sig nöjda. I den nya grammatiken fick man en utförlig och ingående analys av hur sgu och en rad andra partiklar används.

Vad som föranledde reaktionerna från medier och allmänhet var att den nya grammatiken ägnade så stort utrymme åt en grupp ord som i tidigare beskrivningar av språket bara har blivit styvmoderligt behandlade – eller inte behandlade alls. Om de över huvud taget har uppmärksammats, har de placerats under andra rubriker än partiklar.

Bland annat har de här orden hamnat under samlingsnamnet satsadverbial, tillsammans med ord som motsvarar svenskans kanske, inte, tyvärr, faktiskt och nämligen.

Satsadverbial är satsdelar som kommenterar – eller ändrar – innehållet i satsen. Jag kommer inte ställer till exempel satsen Jag kommer på ända.

I Svenska Akademiens grammatik, SAG, från 1999, har de ord som motsvarar de danska partiklarna hamnat just under ”Satsadverbial”.

De danska språkvetarna skapade den ”nya” ordklassen partiklar genom att identifiera en grupp för danskan typiska småord. Dessa plockades ut bland de ord som tidigare ofta hade kallats för sætningsadverbier, alltså ’satsadverb’ (det vill säga den ordklass som fungerar som satsadverbial). Etiketten byttes helt sonika ut till partikler, eller mer exakt dialogiske partikler – ’dialogiska partiklar’.

I svensk grammatisk terminologi har motsvarigheten ibland fått benämningen diskurspartiklar, efter den engelska termen discourse particles. Även inom svensk språkvetenskap behandlas de ibland som en särskild grupp.

En populär uppfattning om dessa småord har varit – och är – att de inte betyder något alls. Lärare som har rättat elevers uppsatser har gärna strukit dem helt ur texterna; de har dömts ut som onödigheter.

Men är de verkligen så onödiga? Låt oss ta det svenska ju. I ett korsord stod till exempel nyckelordet SOM NI VET, och den rätta lösningen var just ordet ”ju”. Det ger en rätt god uppfattning om vad ju har för funktion.

Om jag säger ”Böcker är ju dyra”, innebär det något mer än det nakna konstaterandet ”Böcker är dyra.” ”Böcker är ju dyra” kan omskrivas som ”Böcker är, som ni/du/vi/alla vet, dyra.” Med ju klargör jag att jag själv anser att det är ett faktum att böcker är dyra, och dessutom att jag utgår från att den jag talar med delar denna uppfattning. Det är med andra ord ett rätt omfattande innehåll som ligger i det lilla ordet ju. Det är minst lika innehållsrikt som faktiskt, tyvärr och kanske, som har sin självklara plats bland satsadverbialen.

Och modala satsadverbial är den term som SAG använder om ord som ju, nog, väl och några till. De danska motsvarigheterna får beteckningen modalpartikler i Grammatik over det Danske Sprog. Bestämningen modal innebär att de aktuella adverbialens, eller partiklarnas, funktion är att uttrycka modalitet.

Modalitet är en semantisk – betydelsemässig – kategori, som rör talarens uppfattning om i vilken grad det som han eller hon säger avspeglar ett verkligt sakförhållande.

Talaren kan vara helt säker på sin sak, men också tvivla. Och detta tvivel – eller frånvaro av tvivel – kan bland annat uttryckas med just modalpartiklar. Om jag säger ”Böcker är ju dyra”, innebär det att jag är övertygad om riktigheten i påståendet att böcker är dyra. ”Boken blir nog dyr” innebär däremot att jag visserligen förväntar mig att boken blir dyr, men inte är övertygad om att det verkligen blir så. Ordet nog uttrycker tvivel och osäkerhet. Och om jag säger

”Den ringen är väl för dyr” ger det uttryck åt uppfattningen att priset faktiskt är för högt, men vädjar samtidigt med det lilla obetonade väl att samtalspartnern ska uttrycka samma åsikt (eller ge mig en anledning att ändra min).

Modalpartiklar fungerar ofta i dialoger eller samtal med två eller flera talare. Om man lägger till ett ju, väl eller nog i satsen ”Böcker är dyra”, så ändrar det ingenting i innebörden av påståendet att böcker är dyra. Men genom att lägga till en modalpartikel markerar talaren sin egen attityd till påståendet – och sina förväntningar om en motsvarande reaktion från dialogpartnern. Det är motivet till den danska termen dialogiske partikler i den nya grammatiken.

Det är först under de senaste decennierna som språkvetare har börjat visa större intresse för de här småorden i de nordiska språken. Att intresset tidigare har varit svalt, beror till stor del på att grammatiken främst har varit inriktad på att beskriva ”vårdat skriftspråk”. Partiklarna hör framför allt hemma i talspråket, i mer informell stil.

Ibland uppfattas partiklarna som relativa nykomlingar i språket. Man kan förledas att tro detta, eftersom det som man först lär sig av ett språk är tydligt betydelsebärande ord, som verb och substantiv. Det är inte förrän på ett senare stadium som man lär sig behärska småorden. Dessutom verkar partiklarna obeständiga till sin natur, eftersom de enskilda språkens bruk av partiklar ständigt förändras.

Nya partiklar kan uppstå genom att andra ord antar nya skepnader, och får ett nytt användningsområde.

Ett exempel är det svenska ba, som är en förkortad form av bara. Ba är så nykommet i den svenska vokabulären att det knappt har hunnit komma med i någon ordbok. Det har fått ett specifikt användningsområde: ba kan ange att det som följer är ett citat: Men han ba: ”Det ordnar sig, ska du se.”

Men partiklar är inte någon sentida innovation. I till exempel de indoeuropeiska språken har partiklar funnits så länge vi kan följa deras historia. Partiklar saknas inte inom andra språkfamiljer heller. Hettitiska är det äldsta indoeuropeiska språk som är känt genom bevarade originaltexter; det rör sig om kilskriftstexter från cirka 1550–1200 f.Kr.

I dessa texter står typiskt i början av varje mening två, tre eller fyra småord. Det kan dels vara partiklar, dels pronomen. Dessa ord bidrar till att klargöra funktionen hos de verb, adverb och substantiv som kommer längre in i meningen – och hur meningen som helhet ska uppfattas. En märkvärdig detalj är att hettitiskan har en partikel, wa, som i likhet med det nutidssvenska ba markerar att texten återger vad någon annan har sagt eller skrivit.

Den hettitiska typen av meningsbyggnad, med rikligt partikelbruk, var sannolikt nedärvd från det protoindoeuropeiska urspråket. Det kan man anta, eftersom den kan beläggas i andra fornspråk också.

Iliaden och OdysséEn är de äldsta mer omfattande texter som har bevarats på grekiska, från cirka 700 f.Kr. Och i dessa verk finns liknande anhopningar av småord initialt i meningarna. Det är ett ålderdomligt drag i Homeros språk, helt säkert ett spår av äldre traditioner. Det finns anledning förmoda att de som talade urspråket använde partiklar flitigt.

Just den antika grekiskan var ett partikelrikt språk. I tryckta utgåvor av Platons och hans samtidas skrifter brukar det finnas dussintals på varje sida av sådana småord som de klassiska filologerna kallar för partiklar.

Bland de 200 första orden i Platons dialog Lagarna finns 14 olika partiklar som förekommer sammanlagt cirka 35 gånger.

När de antika filosoferna började intressera sig för språkanalys, uppmärksammades också dessa frekventa småord. Aristoteles, som levde 384–322 f.Kr, kallade dem syndesmoi, i singularis syndesmos, ’sammanbindning’.

Översatt till latin blev detta coniunctio, varifrån senare grammatiker fick termen konjunktion – det vill säga fogeord. Den är en bland många grammatiska termer som har lånats in från latinet till svenska och andra europeiska språk, men som ursprungligen var översättningar från grekiska till latin.

De flesta av de ord som Aristoteles avser med syndesmos är vad nutida grammatiker kallar för (samordnande) konjunktioner, till exempel och, men, ty, eller – men det finns också diskurspartiklar bland dem. Flera av orden kunde fungera både som konjunktioner och partiklar.

Konjunktioner särskildes senare under antiken som en egen ordklass, och i latinskspråkig grammatik blev då particula – egentligen ’liten del’ – det ord som användes om andra små element i språket. Particula användes både om fristående ord och om sådant som förstavelser och suffix.

Particula är en så kallad diminutivform av pars ’del’ – en form som uttrycker förminskning. Men även particula var en översättning av ett likbetydande grekiskt ord, morion.

Termerna syndesmoi och partiklar täcker således ett stort antal olikartade ord.

Både antika och senare språkvetare har haft svårt att förklara hur dessa ord fungerar. Den grekiske grammatikern Dionysios Thrax, som verkade ett par århundraden efter Aristoteles, presenterar en betydligt längre lista av ord som han hänför till ordklassen sammanbindningar. Men han karakteriserar flertalet av dem som paraplērōmatikoi, ’extra-utfyllnader’.

Dionysios och hans samtida kolleger intresserade sig särskilt för Homeros språk, och i de uråldriga homeriska dikterna hittade han en hel del partiklar som inte var i allmänt bruk på hans egen tid. När han kallar dem ’extra-utfyllnader’, har han tydligen tänkt sig att Homeros har använt dem för att säkerställa versens rytm. När det behövdes en stavelse till för att åstadkomma en fullständig hexameter, var det bekvämt för Homeros att stoppa in en liten enstavig partikel.

Dionysios var uppenbarligen villrådig om hur vissa partiklar fungerade, och han klarade sig då ur klämman genom att hävda att de helt enkelt inte hade någon betydelsemässig funktion alls.

I modern tid har en liknande strategi använts av latingymnasiets lärare i klassiska språk. De förklarade gärna för sina elever att de där partiklarna, som hela tiden dök upp i de grekiska texterna, kunde man bara hoppa över. De påverkade inte textens betydelse.

Redan Aristoteles hade för övrigt beskrivit syndesmoi som ord utan egen betydelse, samtidigt som han dock var fullt medveten om att de gav just betydelse i förening med andra text-
element. Därför borde de alltså beaktas vid tolkningen av de äldre texterna, och utnyttjas av den som författade en egen text.

För att stöka till det ytterligare har vi också verbpartiklar. Dessa partiklar kan i svensk grammatisk terminologi beteckna prepositioner och adverb som ingår i ”lösa förbindelser” med verb.

Verbpartiklarna kan antingen bilda förstavelser i till verb, som upp i uppsöka och till i tillägga. Eller så kan de stå som separata ord efter det enkla verbet: söka upp, lägga till.

I somliga språk används speciella partiklar för att bilda tempus- eller modusformer. Tempus uttrycker tid, medan modus uttrycker talarens förhållningssätt till det som sägs,
alltså modalitet av samma typ som partiklarna nog, ju och väl.

I modern grekiska bildas till exempel futurum med hjälp av partikeln tha. Ett ensamt grafō betyder ’jag skriver’, men tha grafō svarar mot svenskt ’jag ska skriva’. Här har svenskan ett hjälpverb, ska, medan grekiskan alltså har en partikel.

Tillsammans med en verbform för förfluten tid, bildar det grekiska tha konditionalis. Det är en verbform som anger det som skulle ske – under vissa förutsättningar. Egrafa betyder till exempel ’jag skrev’ medan tha egrafa betyderh ’jag skulle skriva’ eller ’jag skulle ha skrivit’.

Sannolikt kan partiklar med tempus- eller modusfunktion under språkutvecklingen bli fast förenade med de verbformer de uppträder tillsammans med. Då får vi nybildningar i språket. Ett någorlunda säkert exempel är förstavelsen ge-, som är ett kännemärke på tyskans perfekt particip, som i gekommen, ’kommen’ – som är bildat av ge- och kommen ’komma’ – och geschrieben, ’skriven’ – av ge- och schreiben, ’skriva’. Detta ge- anses ursprungligen ha varit en fristående partikel, varav spår finns bevarade i andra indoeuropeiska språk.

Gemensamt för de ord som i olika sammanhang har kommit att kallas för partiklar är egentligen bara att de är småord. De består av en eller högst två stavelser, knappast fler. Men även kriteriet korthet är diskutabelt. Det danska sgu har till exempel utvecklats ur Så Gud hjælpe mig via övergångsformerna så Gud och sågu. På vilket stadium i denna utveckling det övergick från att vara en fras till att bli en partikel är omöjligt att svara på. Men nya partiklar som plötsligt dyker upp i språket, som ba, förtjänar att få sin bakgrundshistoria utredd.

Någon speciell semantisk funktion, som är utmärkande för partiklar – och enbart för partiklar – finns inte. Det som uttrycks med partiklarna kan också uttryckas med andra medel: med andra ord och andra formuleringar.

Också ordet minsann har en utvecklingshistoria bakom sig, men i nusvenska är det enbart en modalpartikel. Enligt Svenska Akademiens ordbok är det bedyrande min själ ett alternativ till minsann. Semantiskt finns ingen väsentlig skillnad mellan klockan är minsann åtta och klockan är min själ åtta, men min själ kan inte gärna klassificeras som en partikel.

Flera av de ord som de danska och svenska grammatikerna klassificerar som modalpartiklar respektive modala satsadverbial är ord som ursprungligen har varit sättsadverb, adverb som berättar på vilket sätt någonting görs.

I nutida danska förekommer nok och vel nästan enbart som modalpartiklar, medan de svenska motsvarigheterna fortfarande kan fungera som sättsadverb. Det är betoningen som visar vilken funktionen är i den enskilda satsen. Om man säger August skriver väl med väl som det mest betonade ordet i satsen, är detta ett påstående om att August åstadkommer välskrivna texter. Då fungerar väl som sättsadverb. Med ett obetonat väl och huvudtrycket på skriver blir August skriver väl? i stället en ängslig fråga från en som är i tvivel och vill ha bekräftat att August verkligen jobbar på med sitt skrivande. Det är vad den obetonade modalpartikeln väl innebär.

Man kan roa sig med att konstruera meningar där både det betonade adverbet och den obetonade partikeln förekommer. Du har nog fått nog nu kan man säga till sin granne vid bardisken när hon börjar sluddra. Det lilla instoppade nog gör då påpekandet mera hovsamt, och ger det förhoppningsvis större chans att det bli hörsammat än ett burdust Nu har du fått nog!

Då är ett gammalt tidsadverb som refererar till en tidpunkt eller ett tidsskede i det förflutna: Då voro bokarna ljusa. Som partikel kan ett svagt betonat då i stället markera att det som sägs är en följd eller slutsats av vad som har ägt rum. Det saknar i det fallet kopplingen till dåtid: Då är allt klart mellan oss. Ett starkare betonat då kan hängas på ett frågeord för att markera att den frågande är extra villrådig eller angelägen om att få ett svar: Partiklar, vadå?

Ordet visst är ett exempel på en modalpartikel som också kan ha olika innebörd beroende på hur starkt den betonas. Testa att läsa upp den här meningen med olika betoningar av visst: Statsministern är visst socialdemokrat! Ett betonat visst markerar att talaren är absolut säker på ministerns partitillhörighet, och ett sådant visst används ofta – kraftigt framhävt – i ett genmäle mot någon som hävdat en avvikande uppfattning.

Med ett obetonat visst uttrycks närmast motsatsen till en sådan förvissning. Det innebär att talaren visserligen utgår från att påståendet är sant, men med förbehåll för att en närmare kontroll av saken skulle kunna visa på något annat än vad han själv tror – han är inte helt övertygad om pålitligheten hos de källor som hans uppfattning bygger på.

Partiklarna var alltså ingen ny ordklass när den danska grammatiken publicerades. Som ord i språket har de existerat under längre tid än vad vi kan följa deras historia i bevarade texter. Åtminstone sedan Aristoteles har de varit föremål för språkvetares intresse. Någon enhetlig terminologi existerar beklagligtvis inte, utan termen partikel kan referera till alla möjliga slags småord. När man använder termen är det nödvändigt att alltid ange vilken sorts partiklar som avses.

Vissa typer av partiklar är relativt lätta att definiera och identifiera, till exempel verbpartiklar. Modalpartiklarna – som Svenska Akademiens grammatik behandlar bland de modala satsadverbialen – bidrar väsentligt till att nyansera yttranden och underlätta samtal.

Partiklarna är viktiga agenter i texten, men deras exakta roller är undanglidande och svåra att beskriva. Det krävs långa och utförliga utredningar, som i den danska grammatiken och dess svenska motsvarighet. Intuitivt och omedvetet uppfattar vi ändå partiklarnas betydelse när de dyker upp.

Det är ju fantastiskt!

Jerker Blomqvist är professor emeritus i grekiska språket och litteraturen vid Lunds universitet.

Läs mer om diskurspartiklar i Språktidningen 2/2010, "Småordens olidliga skönhet”, och om verbpartiklar i 6/2017, ”Små ord, stor skillnad”.