Bild: 
Jens Magnusson
Reduktion. När pidginspråk uppstår får bara det viktigaste följa med.

När två (eller flera) språk blir ett

 
av: Mikael Parkvall

Så går det till när ett pidginspråk bildas. Språktidningen har formeln.

När ämnet pidginspråk – eller bara pidgin – diskuteras i nordiskt sammanhang brukar ofta russenorsk nämnas, eftersom det är den bäst dokumenterade nordiska pidginen. Den användes mellan ryssar och norrmän kring Norra ishavet under främst 1800-talet. Framför allt talade parterna russenorsk i handelskontakter med varandra. Kontakterna hade säsongsmässig prägel, ytterst beroende på väderleksförhållanden.

Både ryssar och norrmän använde naturligtvis sina respektive modersmål med de egna landsmännen. Just det faktum att man redan har ett språk som kan användas i andra sammanhang, och att kontakten trots allt är en smula sporadisk, gör pidginen kostnadseffektiv. Alla vet ju hur mycket ansträngning som krävs för att lära sig ett främmande språk, och om utdelningen är begränsad kommer det helt enkelt att kosta mer än det smakar.

Här följer en kort text på russenorsk:

Moja på anner skip nåkka vin drikkom, så moja nokka lite pjan, så moja spaserom på lan på selskap anner rusman, så polisman grot vret på rusman, så rusman på kastel slipom.

På ett annat fartyg fick jag lite vin, och jag blev lite full. Jag gick i land tillsammans med en annan ryss, men polisen blev mycket arg på ryssen så han fick tillbringa natten i fängelset.

Vad ser vi då i detta lilla språkexempel? Dels ser vi lite språkblandning – ryska, lågtyska och engelska ord som pjan, grot och slipom – men jag menar att det är inte är språkblandning som är det väsentliga här. I stället är det reduktionen, förenklingen. Många centrala drag i norsk grammatik saknas fullständigt i russenorsk, till exempel:

  • grammatiskt genus, till exempel speciella böjningar för neutrum och utrum, maskulinum och femininum
  • kopulaverb, motsvarande svenskans ’vara’
  • tempus, som markeringar för dåtid och nutid
  • artiklar, motsvarande svenskans ’en’ och ’ett’

Vi kan även notera att är den i princip enda prepositionen i språket, och att används som den enda konjunktionen, även om det fanns några ytterligare.

Men även om reduktion är det dominerande intrycket, så finns det ändå vissa regler i russenorsk som saknas i norska, exempelvis att verben tenderar att sluta på -om, vars ursprung är omdebatterat.

Även om det inte syns i just det här exemplet så kännetecknas också russenorsk – precis som pidginspråk i stort – av att man negerar ett yttrande med hjälp av ett litet fristående ord – en partikel – av att man inte markerar numerus, som singular och plural, och av att meningarna är korta, vilket på en utomstående gör ett närmast ”telegrafiskt” intryck.

Ett pidginspråk är alltså ett så kallat lingua franca, det vill säga ett mellanfolkligt ”hjälpspråk”, som är kraftigt förenklat i fråga om struktur, ord och ordböjningar.

Pidginspråk finns dokumenterade från samtliga kontinenter, och de har plockat sina ordförråd från mer än hundra olika språk. Genom kolonial och annan expansion är imperiespråk som engelska, franska, portugisiska, arabiska, malajiska och japanska särskilt välrepresenterade, men det finns även pidginspråk med ordförråd från inhemska språk i Amerika, Australien och Afrika. Förutom russenorsk finns bland många andra kinesisk pidginengelska, tok pisin, prärieindianskt teckenspråk, chinook jargon och lingua franca (som alltså var namnet på ett specifikt språk innan det kom att beteckna ett hjälpspråk).

Den enda kända ”pidginsvenskan” är det så kallade borgarmålet, som på 1700-talet användes mellan samer och svenska handelsmän i Lappland. Men dokumentationen består av blott fem meningar:

Hur sit din heit?
’Vad heter du?’

Som du wara rätt stin
’Du är dyr’

Du stick uti mäg din skin, så ja sätt uti däg min brännvin
’Ge mig dina skinn, så ska du få brännvin i utbyte’

Du släpp din räf uti min våm, så få du din bak den pelsomesak
’Ge mig din rova, så ska du få skinn i utbyte’

Den Lapman kast sin renost bak i den borgar
’Samen ger renosten till handelsmannen’

De flesta pidginspråk vi känner till är, precis som borgarmålet, sparsamt belagda.

Det självklara kravet för att ett pidginspråk ska uppstå är förstås språklig mångfald. Det kan räcka med två språk, men ju fler språk, desto större chans att en pidgin skapas. Anledningen till det är rimligen att om endast två språk är inblandade, så har folk åtminstone en sportslig chans att lära sig motpartens språk, om bara viljan finns.

Men det finns åtminstone två andra faktorer som starkt verkar gynna pidginisering. Det ena är plötslighet. Kommunikation måste åstadkommas genast, och det finns ingen tid till inlärning av något befintligt språk. Det andra är social åtskillnad. Om man inte kan eller vill integreras i den andra gruppen minskar förstås ens vilja att lära sig dennas språk.

Pidginisering uppstår typiskt i vissa sammanhang. Det allra vanligaste är kanske just handel, men man kan också nämna krig och förtryck samt ekonomisk expansion som följd av exempelvis en nyss upptäckt naturresurs.

Det som dessa sammanhang har gemensamt är att folk, med varierande grad av frivillighet, oväntat förs samman och tvingas till umgänge. Grogrunden för att ett pidginspråk ska utvecklas är att det saknas vilja eller möjlighet till faktisk integration, det vill säga att man inte kan eller vill bli upptagen som medlem i någon annan grupp.

Normalt sett har folkgrupper bott intill varandra så pass länge att åtminstone några behärskar grannarnas språk. I värsta fall har man kunnat kommunicera genom en kedja av tolkar. När exempelvis Lewis och Clarks expedition korsade den amerikanska kontinenten under 1800-talets första år, talade expeditionsledarna engelska, vilket översattes via franska till hidatsa, som tolkades till shoshoniska och till slut till flathead. Hidatsa, shoshoniska och flathead är alla språk som talas av nordamerikanska indianfolk.

Men i samband med färder över världshaven fanns inte den möjligheten. Det spelade ingen roll hur stor del av Columbus eller kapten Cooks besättningar som behärskade latin eller arabiska, det skulle ändå inte finnas någon länk till de språk som talades i det nya landet. Där har vi alltså att göra med den plötslighet som främjar pidginisering.

Detsamma gäller andra världskrigets koncentrationsläger och oljeboomen i länderna vid Persiska viken. I båda dessa fall tillkommer förstås också en social barriär. Mycket riktigt är en koncentrationslägerspidgin belagd, samtidigt som en pidginarabiska i detta nu håller på att växa fram mellan araber och gästarbetare runt Persiska viken.

Extremt vanligt förekommande i litteraturen är påståendet att pidginspråk uppkommer genom att en socialt underordnad grupp försöker tillgodogöra sig en överordnad grupps språk. Pidginen skulle då vara ett resultat av att detta företag misslyckas. Den överordnade gruppens språk skulle då också bidra mest till pidginspråkets ordförråd – det vill säga att det mäktigaste språket skulle bli pidginens lexifierare.

Det finns dock åtskilliga problem med detta antagande. I 1800-talets Kina och Japan ansåg sig västerlänningar och asiater båda vara överlägsna den andra parten. Resultatet av kontakterna mellan folkslagen blev dessutom två olika pidginspråk: den första kontaktsituationen, mellan kineser och engelsmän, gav upphov till pidginengelska – med de flesta orden plockade från engelska. Den andra kontaktsituationen, mellan japaner och amerikaner, gav upphov till pidginjapanska – med de flesta orden plockade från japanska.

Även i många andra fall har europeisk kolonialism gett upphov till pidginspråk med inhemska snarare än europeiska lexifierare, trots att européerna vanligen betraktas som den överordnade gruppen.

Inte heller är det uppenbart att europeiska sjöfarare i Stilla havet behövde färskvatten och proviant i mindre utsträckning än infödingarna suktade efter eldvatten och glaspärlor. Eller ens att européerna, trots sina vapen, var militärt överlägsna dem som kände landet och dess resurser.

Makt är onekligen ett komplicerat och mångfasetterat begrepp. Och vad russenorsk beträffar antar man att norrmän och ryssar var relativt jämställda. Detta antagande grundar sig just på det faktum att russenorsk är tämligen blandat i fråga om ordförråd – vilket ju uppenbart gör resonemanget cirkulärt.

Slutligen kan nämnas att det finns enstaka pidginspråk som inte ens har någon lexifierare. Prärieindianskt teckenspråk, som en och annan kanske minns från västernromaner och västernfilmer, är ett sådant. Det är förstås möjligt att tecknen kan härledas ur något teckenspråk som tidigare har använts av döva, men det finns det ingenting som tyder på.

Kanske är makt inte helt irrelevant i sammanhanget, men förmodligen är mobilitet ett viktigare kriterium för vilket språk från vilket de flesta pidginorden kommer. I Australien uppstod en pidginengelska kort efter britternas ankomst till kontinenten. Mitt förslag är dock att detta inte berodde på att aboriginerna uppfattade britterna som överlägsna, och att de var intresserade av att lära sig dessas språk, utan snarare på att britterna var just mobila.

En tidig kontakt mellan britter och ett visst folkslag skulle kunna leda till ett gemensamt ordförråd från engelska och det språk som detta folk talar. En brittisk kontakt med ett annat folkslag skulle i sin tur leda till ett ordförråd bestående av engelska och detta folks språk och så vidare.

När sedan dessa olika ”proto-pidginspråk” ska jämkas samman till en enda språkform, blir ju engelskan den enda gemensamma nämnaren – i synnerhet om de olika inhemska folkslagen aldrig har haft kontakt med varandra innan britterna blev den förmedlande länken. Det är av den anledningen, föreslår jag, som australisk pidginengelska kom att bestå huvudsakligen av engelska ord.

Besläktad med frågan om makt är den om motivation. Min uppfattning är snarast att alla parter är intresserade av framgångsrik kommunikation, och att alla därmed är medskapare till det nya språket. Det gäller såväl dem som har lexifieraren som modersmål som dem som talar övriga språk – oftast kallade substrat. Genom vanlig hederlig trial and error utmejslar man en gemensam norm, och det skulle i de flesta fall knappast finnas någon anledning för dem som talar lexifieraren att insistera på att använda den ”riktiga” formen av sitt språk om det inte underlättar förståelsen. Substratbefolkningen å sin sida, saknar incitament att tillägna sig lexifierarens grammatik.

Mycket riktigt ser pidginspråk i många avseenden inte ut som andra språk rent grammatiskt. Ett bra exempel är att de typiskt saknar grammatiskt genus, som svenskans utrum och neutrum. Dessa bidrar ju egentligen inte med något väsentligt för betydelsen. När språkstudenter försöker lära sig ett språk med grammatiskt genus försöker de, med varierande framgång, att välja rätt: heter det en eller ett hus? Med en pidgin slipper man vanligen sådana frågor.

När man lär sig ett pidginspråk är alltså ordförrådet det man måste lägga ner krut på – större delen av detta kommer ju normalt från ett befintligt språk.

Den allra första kommunikationen mellan två folkgrupper, som inte tidigare bekantat sig med varandra, brukar vara ordlös. Men ganska kvickt framträder ändå några verbala överenskommelser. Detta första steg brukar den engelskspråkiga i litteraturen ofta kallas för jargon. En inte helt lyckad term i mitt tycke, eftersom ordet kan ha andra betydelser. Hur som helst kan en jargon karakteriseras som en liten uppsättning ord, men utan någon grammatik.

Några exempel på detta stadium:

Vi ser här ord av diverse olika ursprung. Ponemi är till exempel ryska, pow betyder ’slut’ på hawaiiska, bimeby är engelska by and by. Orden används utan något uppenbart system annat än att talaren hoppas att lyssnaren ska förstå dem. Mycket till grammatik går alltså inte att spåra, och därför är en jargon inte riktigt ett språk – men väl fröet till ett sådant.

I några enstaka fall har språkskaparprocessen faktiskt skildrats. Två citat från 1800-talsresenärer är i mitt tycke ypperliga exempel. Först hör vi den brittiske turisten Knight, som under en resa på Balkan försetts med en infödd vägvisare:

I now discovered that Marco’s linguistic powers were very limited. Give him an order; he never confessed to his absolute ignorance of what you were talking about, but blithely came out with his perpetual ça bonne, ça bonne, as if that was all that was required of him.

However, by degrees I discovered what words he knew of French, what of Italian, and what of English (for he had even picked up some words of our tongue when in the service of the commissioners).

With the addition of a few words of Sclav and Albanian, I then manufactured a mongrel tongue, which was common to Marco and myself, and utter gibberish to any one else.

Mycket likartade är fransmannen d’Orléans samtida upplevelser i Vietnam, här citerade ur den engelska översättningen. Även han har försetts med en inhemsk gajd med vilken han inte har något gemensamt språk, så när som på att vietnamesen gått i missionsskola och i likhet med d’Orléans exponerats för lite latin:

At first, intercourse was not easy. Our oratorical attempts were hardly brilliant; there were even times when we were not in touch. By degrees, however, we gained fluency, and in a month had completely mastered each other’s idiosyncrasies of expression.

But what Latin! Horresco referens! Solecisms, barbarisms, neologisms, and all the ”isms” invented might be applied to our jargon.

Luckily, we had only ourselves for audience.

Låt oss ta en titt på de båda 1800-talsturisternas upplevelser i ultrarapid:

  • Först var kommunikation ganska omöjligt ”At first, intercourse was not easy”
  • Språkskapandet inbegriper att man tar till vad helst språkligt material som finns till hands, oberoende av dess ursprung ”I discovered what words he knew”, ”the addition of a few words of Sclav and Albanian”
  • Båda parter är flexibla, och anpassar sig till den andra ”completely mastered each other’s idiosyncrasies”
  • Med tiden etableras vissa konventioner ”common to Marco and myself”
  • Man vet att det man pratar inte är något existerande språk ”manufactured a mongrel tongue”, ”our jargon”
  • Eller åtminstone inte något som skulle uppskattas av konservativa språkbevarare ”But what Latin!”, ”barba-risms”, ”mongrel tongue”, ”Luckily, we had only ourselves for audience”
  • Och språket skulle inte förstås av utomstående ”utter gibberish to any one else”
  • I början kan inte mycket sägas på det nya ”språket” ”Our oratorical attempts were hardly brilliant”
  • Men till slut uppnår man ömsesidig begriplighet ”we gained fluency”

De båda passagerna illustrerar väl vad jag tror händer när en pidgin skapas, och inte minst hur båda parterna har intresse av att etablera framgångsrik kommunikation, snarare än av att försöka lära eller lära ut något befintligt språk. Tydligen lyckades de också till slut, även om varken Knight eller d’Orléans dessvärre ger några exempel på sina respektive nya språk, så därför vet vi inte om slutprodukten var sådan att jag skulle ha velat kalla den för en pidgin.

Ingendera av dessa språkformer var i bruk speciellt länge. Kravet för att en jargon ska utvecklas till en pidgin är annars att den fortsätter att användas, så att den får fastare och fastare former.

Språkforskare har dessvärre nästan aldrig varit med och observerat processen från en första kontakt till en färdig pidgin. Normalt inser ingen vad som håller på att inträffa förrän slutprodukten kan skönjas. Och i de flesta fall inte ens då, för antalet lingvister som är intresserade av pidginspråk är dessvärre extremt litet.

Ett undantag utgörs dock av amerikanen Perry Gilmores skildring av hur pidginspråket kisisi blev till. Perry Gilmore var under 1970-talet stationerad i Kenya för att, tillsammans med sin make, studera primater. Deras femårige son var med, och i byn där de bodde fanns endast en pojke i motsvarande ålder. Barnen hade från början inget gemensamt språk, men genom att de tillbringade i princip dygnets alla vakna timmar i varandras sällskap kom de att utmejsla ett sådant. Ordförrådet kom huvudsakligen från swahili, som inte var modersmål för någon av dem. Perry Gilmore dokumenterade efter bästa förmåga språkets tillblivelse, och beskrev det i boken Kisisi (our language) från 2015. Här råder ringa tvekan om att gossarna faktiskt skapade en pidgin, och hennes bok är därmed den första någotsånär detaljerade ögonvittnesskildringen av pidginisernig.

Ett annat fall, som jag själv har studerat på senare tid och som har både svensk och finländsk anknytning, är den pidgin som uppstod ombord på fartyget Vega under dess seglats via Nordostpassagen från Atlanten till Stilla havet, 1878–80. Bara två dagar innan A.E. Nordenskiöld och hans fartyg skulle lämna Sibirien bakom sig och segla in i Berings sund fångades skeppet av packisen och blev sittande fastfruset i tio månader. På stranden fanns en tjuktjisk by, vars invånare hade svårt med matförsörjningen under den ovanligt hårda vintern. Vega hade ett rejält tilltaget proviantförråd, och under de mörka vintermånaderna utspisades invånarna av Vegas besättning, som i gengäld fick sällskap, hjälp med vardagsgöromål, samt möjlighet till etnografiska studier. Expeditionen är väldokumenterad, och ur denna dokumentation kan man utvinna sammanlagt 24 meningar på vad som otvivelaktigt är pidgintjuktjiska. Svenskarna var högst medvetna om att det inte var ”riktig tjuktjiska” de lärde sig, medan tjuktjerna å sin sida ansträngde sig för att använda så många europeiska ord de förmådde och förenklade förstås även sitt eget språk.

När nu både borgarmålet och pidgintjuktjiska har nämnts, kan jag för fullständighetens skull tillägga att det, såvitt vi vet, finns ytterligare en pidgin med svensk och finländsk anknytning. Det är pidgindelaware, som på 1600-talet talades av svenskar, finländare och indianer i kolonin Nya Sverige på det nuvarande USA:s östkust.

Pidgindelaware är bättre dokumenterad än de flesta pidginspråk, och den svenske missionären Johannes Campanius översatte rentav Katekesen till detta språk. Eftersom den utgavs postumt är den allra första dokumenterade textstumpen på språket i stället Campanius egen gravsten i Frösthults kyrka utanför Enköping. Där står: ”Umar sacchiman chintika hacking haro ankarop mochy chuki.” Orden, som han själv författat, betyder ungefär ’Här vilar en god hövding, som dog i hög ålder.’ (Se Språktidningen 4/09.)

Vad är det då som är fascinerande med pidginspråk? De allra flesta har ju genom historien ändå betraktat dem som språkliga krymplingar och missfoster.

I mitt tycke handlar det i första hand just om att en pidgin är ”det minimala språket”. Och därmed svarar det i någon mån på frågor som: ”Hur litet kan ett språk egentligen vara?” och ”Vad måste ett språk innehålla för att alls fungera som sådant?” och, för den delen, ”Vad klarar man sig utan i ett språk?”

Därtill kommer förstås att några enstaka pidginspråk inte bara har använts och sedan övergivits utan i stället tagit ytterligare ett steg i utvecklingen: de har blivit kreoler. Under vissa extrema förhållanden kan eller vill inte talarna återvända hem efter att de rest och fått plötslig, frivillig eller ofrivillig, kontakt med andra folkslag (typfallet här är slaveri). Pidginen blir därmed inte bara ett språk för handel, eller vad det nu ursprungligen skapades för, utan kommer att användas även i många andra situationer. Till slut blir det även modersmål för ett uppväxande släkte – ett kreolspråk.

I samband därmed växer språket – med en grammatisk ”big bang” – så att kreolen innehåller samma uttryckspotential som vilket annat modersmål som helst.

Men det är förstås en annan historia.

Mikael Parkvall är lingvist vid Stockholms universitet.

En annan version av denna artikel har tidigare publicerats i tidskriften Språkbruk.

Bamboo English

(Ett språk i det amerikanskockpuerade Japan efter andra världskriget.)

Sayonara. Meter-meter dai jobu: testo-testo dammey-dammey. Bye.
”Försvinn! Det är okej att titta på flickan, men du får inte göra mer än så”

Lager lingo

(Ett språk mellan krigsfångar i Tyskland under första världskriget.)

Nix mad’mselle, nix madam, but ...?
Har du några döttrar?

Ja, ja, ponemi [håller upp två fingrar]
Jag förstår! Ja, jag har två döttrar

Tjuktjisk jargonengelska

(Ett språk vid Berings sund, sent 1800-tal.)          

Pow fish, bimeby pow wind, plenty fish
”Det finns ingen fisk här nu, men du ska se att när vinden bedarrar, då kommer det att finnas massor av fisk här”

Publicerad i nummer: 
Maj 2017