Röörigt språk

Som skådespelare lånar Gunilla Röör ut sig själv till en annan typ av kropp – men även till en annan typ av tal och text:

– Jag brukar säga: I början var ordet, men jag måste också bli köttet som gestaltar ordet. I bästa fall kan det gå att hitta en gestaltning som lämnar mig och går in i någonting bortom mig. Men jag är ändå alltid där så det kan jag inte komma ifrån.

Gunilla Röör är också regissör, och har varit adjungerad professor i scenisk gestaltning vid Göteborgs universitet. Hon ser en tillbakahållen trend i dagens teater.

– Skådespelarna sitter väldigt stilla. De använder inte kroppen i onödan. Ofta förstärks skådespelarnas tal med små mikrofoner.

Gunilla visar med handen hur mikrofonen brukar sitta liksom tejpad vid munnen.

– Det här gör att många unga skådespelare i dag är jätterädda för att ta i eller överdriva. Det är det värsta de vet. De tycker att det är falskt.

Gunilla Röör har själv inga problem med att ta ut svängarna.

– Ingenting kan vara falskt på teatern, för den är redan falsk, om du förstår vad jag menar. För mig är teatern en lek som bygger på lögn och förställning, så jag har inga problem med överdrifterna. Men det är väl för att jag har en annan tradition och också en annan lust.

Den där lusten syns tydligt i Gunilla Röörs gestaltningar, bland annat den av kulturpersonligheten Gertrude Stein. I pjäsen med samma namn höll hon publiken i ett järngrepp med en obarmhärtigt distinkt diktion, med ett extremt precist och musikaliskt språk.

– Det är intressant att du tar upp Gertrude Stein, för det är det exemplet där jag har vågat experimentera mest – med språket, med volymen, med fraseringen. Med att våga vara så stor att rummet nästan brister. Det hör ju ihop med Gertrude Steins personlighet. Hon trodde att hon var Napoleon!

Som Gertrude Stein såg Gunilla Röör ingen anledning att fega, och då fick hon också kontakt med det som hon tror är ”urcellen” till teaterspråket.

– Det är ett förhöjt språk. Inte bara vardag och naturligt.

I föreställningen om Gertrude Stein stod hon också helt ensam på scenen.

– Det var också intressant, för vi vill ju kommunicera på teatern, men när det var en så lång monolog blev jag tvungen att pausera och vänta in, som om publiken ibland svarade på vad jag sa. För annars gick det för fort!

Gunilla Röör hade tidigare inte riktigt förstått att man kan gå så långt med språket. Upptäckten gjorde henne glad, efter alla år i yrket.

– Jag roade mig med att tänka på äldre skådespelare och en gammal teatertradition. Jag härmade väldigt mycket innan jag hittade mitt eget sätt att göra det på.

Härmning är ju också en form av dialog – med förlagan. Gunilla Röör ”talade” med sådana storheter som Keve Hjelm och Margareta Krook.

– De hade ju mycket mer timbre.

Hon får detta ursprungligen franska ord, som betyder ungefär ’klang’, att vibrera och lyfta i rummet när hon illustrerar det.

Även de som skriver pjäserna har klanger att förmedla till dem som ska framföra stycket.

Här kommer vi in på Kristina Lugn. Gunilla Röör spelade senast hennes pjäs Stulna juveler.

– Kristina Lugn är fantastisk att jobba med på scenen, för hon skriver inte vanliga repliker – hon skriver lyrik. Så det är stora buketter av lyrik och aforismer som man ska försöka göra om till en replik.

Ibland tror Gunilla Röör att publiken måste slå dövörat till när de ser en Kristina Lugn-pjäs, för de orkar inte ta in all text. Men som skådespelare måste Gunilla ändå framföra allt.

– Då kan jag med kroppen förstärka med en gest och visa: nu är det positivt det jag pratar om, och nu är det negativt.

I Stulna juveler fanns en scen där Gunilla skulle förföra motspelaren Jakob Eklund.

– Han talade oavbrutet, medan jag inte talade alls. Ändå hade vi en väldigt speciell dialog. Alla mina svar till honom var fysiska. Så där jobbar vi mycket på teatern.

Kroppens språk är dock inte viktigare än textens språk, menar Gunilla Röör. Det är kombinationen som blir viktig.

Talet och mimiken i kombination med resten av kroppen kan också uttrycka det som kallas undertext. Något som diskuteras en hel del på teatern.

– Om jag säger Jag älskar dig, så kan jag säga det som om jag menar det, jag kan säga det som om jag inte menar det eller jag kan säga det som om jag hatar dig.

Man kan alltså experimentera med vad texten betyder om man lägger en delvis annan innebörd under texten.

– Jag tittar på folk på stan, och ser plötsligt en kvinna som gråter och en man som omfamnar henne, och jag vet inte varför hon gråter. Sedan hör jag att de pratar om något positivt som har hänt. Det första du tänker behöver inte alltid vara det korrekta.

Som regissör är Gunilla noga med att inte använda ord som beskriver känslor.

– Vi regisserar inte varandra med adjektiv, till exempel. Vi använder verb. Jag säger inte: ”Du diskar, du är jätteledsen, och han kommer, och då ska du tala om för honom att du känner att du vill att han ska vara här.”

Hon spelar över med darr på stämman.

– I stället säger jag: ”Du diskar, han kommer och då ska du försöka få honom att stanna här.”

Ett manus innehåller många röster, och det är krävande att få fram alla när replikerna ska ta gestalt på scen eller film.

– Att läsa manus är sällan som att läsa Edith Södergran eller Karin Boye, när texten är så mättad att jag bara njuter av att få ta den i munnen.

Ibland låter alla röster i manuset likadant. Då måste skådespelare och regissör ta reda på om rösterna verkligen ska låta på samma sätt när de framförs – eller om de ska särskiljas.

Detta gäller förstås också filmmanus, och märktes bland annat när Gunilla Röör medverkade i filmen En gång om året, med manus av Gorki Glaser-Müller.

– Replikerna där var inte stora eller märkvärdiga. Det var vardagsrepliker. Men det var ändå repliker som jag tyckte att jag ville säga. Min manliga motspelare, däremot, valde att ta bort repliker hela tiden. Där hade vi helt olika strategier.

Filmens vardagsrepliker utgör en stark kontrast mot replikerna i till exempel grekiska tragedier eller i Shakespeares dramer, påpekar Gunilla Röör.

– Där får man kämpa som en galning med språket, med melodin och med ”Vad betyder det här?” Det kan vara sju åtta rader som egentligen betyder en enda sak.

Då får Gunilla tänka många varv innan hon kommer fram till hur hon ska säga det så att publiken förstår vad hon säger.

– Det är lite som hos Kristina Lugn – du kan fastna i blomsterprakten.

Det gäller att inte bli förförd av manusets skönhet, som man till varje pris vill förmedla till publiken.

– Då blir det bara: ”Åh vad sa hon? Det var så bra!” Den som lyssnar vill sitta och skriva ner varenda rad nästan. Det blir för svårt.

De riktigt vardagliga pjäserna erbjuder motstånd på ett annat sätt.

Till exempel var Gunilla Röör och Johan Rheborg för sex år sedan med i pjäsen Mellanrum, skriven av Jonas Karlsson.

– Då höll vi på att bli vansinniga. Jonas Karlsson är väldigt skicklig på många sätt. Han är gammal klarinettist, och det känns, för det är som en fuga. Det är språkligt väldigt avskalat och rytmiskt. Det var mycket ”Va? Vad sa du nu?” ”Sa du nåt?” ”Nej.” ”Knackade det?” Men det är ursvårt att lära sig utantill. Ursvårt!

Som sagt, teater handlar mycket om det som inte speglas i ord. Och blir språket för avskalat är det inte lätt att få fatt i det där osagda.

– Det är svårt att hitta nya undertexter när man ska säga ”Va?” hela tiden!

Mona Blåsjö är forskare vid Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet.