Därför älskar vi att generalisera

 
av: Kristian Blensenius

Det är lätt att generalisera. Och ännu lättare att medvetet missförstå generaliseringar. Språkvetaren Kristian Blensenius reder ut varför vi borde lyssna mer välvilligt.

Vi generaliserar ofta. Föregående mening är exempelvis en generalisering. Den betecknar, bildligt uttryckt, två boxar. I en box stoppar jag ner individer som jag klassar som medlemmar i gruppen vi (exakt vilka dessa medlemmar är, är oklart). I den andra boxen stoppar jag ner handlingar som jag klassar som sådant vi gör när vi generaliserar (exakt vilka dessa handlingar är, är också oklart).

Vid frukostbordet kan vi kanske tillåta oss att göra rätt svepande generaliseringar. I ett vetenskapligt sammanhang, däremot, krävs ofta mer underbyggda sådana. Vissa generella utsagor passerar obemärkt förbi. Påståendet katter föder levande ungar höjer till exempel inte särskilt många ögonbryn vid frukostbordet. Det verkar vara en rimlig upplysning, som gäller ungefär alla katter. Men den som i ett annat sammanhang närläser påståendet, kan notera att utsagan omöjligen kan gälla samtliga individer i kategorin katter – exempelvis inte hankatter.

Och detta är vad som är lurigt med generella utsagor: det framgår bara att antalet medlemmar i kategorin är obegränsat. Katter är en obestämd pluralform, som kan avse hur många katter som helst. Samtidigt kan den avse nästan hur få katter som helst. Även presensverbet föder är obegränsat: hur många födslar handlar det egentligen om, och hur många per katt?

När det gäller andra generella utsagor, framför allt sådana som handlar om människor, kan ögonbrynen hamna långt upp i pannan. De leder ofta till missförstånd och låsningar i diskussioner. Hit räknar jag väletablerade generaliseringar om kön, närmare bestämt meningar som innehåller obestämda plurala substantiv som kvinnor och män, och presensformer av verb, som motionerar. Att sådana generaliseringar är så pass etablerade, hör samman med att könskoncepten ’kvinna’ och ’man’ i sig är så vedertagna. Vi använder till exempel ofta speciella pronomen för att beteckna ett av två kön: han eller hon. Det gör vi till exempel inte för vänster- eller högerhänthet. Det finns nu flera språkliga varianter av generella utsagor, till exempel en kvinna/kvinnan/kvinnorna motionerar, men jag begränsar mig här till en av dem: en obestämd plural följt av ett verb i presens – kvinnor motionerar. Vi kan dela in generella utsagor i flera typer, utifrån vad de verkar syfta på i de aktuella sammanhangen. Låt oss för enkelhets skull nöja oss med fem.

Den första typen kan snarast kallas universella utsagor. Det är sådana som används om alla, eller i det närmaste alla, individer som förs till en kategori. Här finner vi påståenden som kvadrater har fyra hörn, som vi normalt kan tolka strikt undantagslöst: ’för varje ting i vår värld som klassificeras som kvadrat, gäller att den har fyra hörn, alltid’. Det tidlösa i uttrycket kan illustreras av att det är konstigt att säga till exempel i år har kvadrater fyra hörn.

En annan typ av generella utsagor är de som används om en majoritet av de individer som förs till kategorin. Här finner vi satser av typ kvinnor tjänar på att byta jobb, om vi tänker oss att fler än hälften matchar påståendet, och män ogillar trängselskatt. Den senare meningen skulle man mycket väl ha kunnat höra i Göteborg för några år sedan, då trängselskatt skulle införas där. En undersökning visade att 55 procent av männen var emot skatten. I meningen män ogillar trängselskatt kan man även notera att ogillar och trängselskatt också är obegränsade till sin betydelse: Ogillar män trängselskatt alltid eller bara när frågan ställdes? Ogillar män varje form av trängselskatt överallt?

Sedan har vi utsagor som används om en minoritet av de medlemmar som förs till kategorin. Hit kan vi föra påståendet män begår våldsbrott. Denna utsaga kan tyckas rimlig på så sätt att kanske 95 procent av alla våldsbrott begås av män. Utsagan kanske ska ses på detta vis – som ett uttalande om individer som dels är män, dels begår våldsbrott. Men, vi kan så klart också vända på perspektivet, och anta att en rätt liten andel av samtliga män begår våldsbrott.

Vidare finns det generella utsagor som inte kan kopplas direkt till antalet faktiska individer, utan används om ett genomsnitt. Här kan man hitta påståenden som kvinnor har lägre inkomst(er) än män. I sådana generaliseringar förekommer ofta bestämningar av typen som grupp, till exempel i påståendet kvinnor som grupp har lägre inkomst än män.

Till sist har vi generella utsagor som inte heller direkt kan kopplas till individer, utan snarare används om sociala strukturer. Ett exempel är män tjänar på kvinnors underordning som, om jag förstått det rätt, ibland kan uppfattas som ett strikt undantagslöst påstående, likt kvadrater har fyra hörn. Denna tolkning gör jag på grund av att man kan tänka sig att varje individ som föds till man inordnas i en manlig maktstruktur – ett slags socialt mönster som både påverkas av och reglerar mänskligt beteende. Detta beteende gör att alla som kan betecknas som män åtminstone potentiellt tjänar på kvinnornas underordning.

Genom sin generella, tidlösa betydelse påskiner presensverbet tjänar i exemplet att män tjänar på kvinnors underordning på alla platser och i alla tider. Men i själva verket kan det ju också vara så att vissa män, i vissa sammanhang, faktiskt förlorar på mönstret.

Eftersom kategorierna i generella påståenden sällan preciseras ytterligare, får lyssnaren själv avgöra hur de ska tydas – ofta genom sammanhanget.

Men ibland kanske det inte ens är meningen att utsagorna ska tydas. I många fall handlar det om att något lyfts fram, snarare om hur det lyfts fram. Ser vi till alla generella uttalanden som produceras i vardagliga sammanhang, så är det överlag ointressant exakt vad generaliseringen omfattar; vi vet ju ungefär vad som avses.

Det är den som producerar utsagan som bestämmer vem som ska föras till en viss kategori i just den utsagan. Och detta komplicerar tolkningen. Uppvisar du till exempel tillräckligt många egenskaper av ett visst slag, så skulle du kunna inordnas i kategorin ’kvinna’ – oavsett om du i det aktuella sammanhanget betraktar dig som kvinna (i social/juridisk/biologisk bemärkelse). Tolkningen kompliceras också av att generella utsagor kan vara relativa. Om jag cyklar till jobbet fem dagar per månad, så säger jag kanske inte jag cyklar till jobbet. Är jag däremot den enda i hela stan som cyklar till jobbet, så känns samma uttalande kanske mer på sin plats.

Så till den konflikt som ofta uppstår i könsdiskussioner, och som jag tror till viss del bottnar i att folk hör eller läser generella utsagor med olika uppfattningar om, eller krav på, undantagslöshet. Någon tolkar en rubrik av typen ”Därför begår män våldsbrott” som ”Därför begår vissa män våldsbrott” och tänker inte mer på det. Andra frågar sig själva, eller artikelförfattaren: Vilka män? Sedan kanske några läser rubriken på samma sätt som ”Därför har kvadrater fyra hörn” och får tolkningen ”Därför begår alla män våldsbrott”, och inser att precis alla män inte alls begår våldsbrott. Artikelförfattaren svarar kanske: ”Jag talar så klart inte om alla män!” Eller också är kriget redan i gång.

Liksom kommunikation generellt (!), har generella utsagor både sändare och mottagare. Och det som för sändaren kan tyckas entydigt, eller mindre väsentligt, är det inte nödvändigtvis för lyssnaren. Vi bygger upp olika bilder av de individer som beskrivs med språket, särskilt om uttrycken är flertydiga.

Om vi i politiskt laddade sammanhang noga funderar på vad våra yttranden kan betyda för dem som lyssnar, så kan vi kanske undvika att fastna i definitioner – och komma vidare i diskussionen.

Kristian Blensenius är doktorand i nordiska språk vid Göteborgs universitet.

Publicerad i nummer: 
April 2015