Ordförrådet skvallrar om språkets kultur

Albanskan har hela 27 ord för ’ögonbryn’. Det upptäckte jag när jag bläddrade i en tung albansk ordbok, på uppdrag av BBC-programmet QI, med Stephen Fry i spetsen. Av en händelse har albanskan lika många ord för ’mustasch’, och utifrån den kunskapen kan man lätt undra ifall albanerna är ett ovanligt lurvigt släkte.

Hur som helst väckte inblickarna i albanskan mitt intresse för sambandet mellan kultur och språk. Jag plöjde så många ordböcker jag kunde, på språk från världens alla hörn – från fuegiska på Chiles sydspets till inuit i nordligaste Alaska. Från maori, som talas på de avlägsna Cooköarna, till jakutiska i Sibirien. Här är något av det som fick mig att höja på ögonbrynen.

Ofta kan man höra påståenden om att språk saknar ord för ditten eller datten. Det rör sig om myter. Allt går onekligen att uttrycka på alla språk, men det görs förstås på olika sätt (se även artikel i Språktidningen 5/14). Den betydligt överdrivna uppgiften om mängden ord för ’snö’ i inuit är till exempel vida spridd. Snöorden rör sig i många fall om ord som beskriver hur snön ser ut när den smälter. På hawaiiska har man 65 ord för att beskriva fisknät, 108 för sötpotatis, 42 för sockerrör och 47 för bananer. Alla är grundläggande ord för mat. Skotsk gaeliska stoltserar med många ord för ’dåligt väder’, somali har mängder av ord för ’kameler’, som bland annat beskriver deras olika matintag och sexuella förehavanden. Grekiskan har en hel radda uttryck för ’örfilar’, och baniwa, som talas i Brasilien, har 29 ord för ’myror’ och deras ätbara underarter. Sådana saker kan förstås alla människor prata om i alla kulturer, men behovet kanske inte föreligger i någon större utsträckning. Något specifikt ordförråd har därmed heller inte utvecklats på andra håll.

Shonafolket i Zimbabwe lever huvudsakligen på att odla mark på höglandet. Men, precis som med albanerna och deras ansiktsbehåring, kan man bara gissa sig till varför de har så många olika ord för ’att gå’: chakwair, ’genom ett lerigt ställe med ett sugande ljud’; dowor, ’lång tid med bara fötter’; svavair, ’hopkrupet, kallt och blött’; minair, ’med vickande höfter’; pushuk, ’i ett väldigt kort plagg’; shwitair, ’naken’; seser, ’medan huden på fötterna går sönder’; och tabvuk, ’med så tunna vader att du ser ut att hoppa likt en gräshoppa snarare än att gå’.

I min iver efter att hitta kulturspecifika ord och termer, har jag varit lika mån om att undersöka det engelska språket. Engelskans utbredning verkar omöjlig att stoppa; de flesta av världens språkstudenter prioriterar åtminstone lite engelska, enligt olika undersökningar. En av tre påstår sig också kunna föra ett samtal på språket. Jag har därför letat efter prov på det engelska ordförrådets bredd och djup. Och visst, engelskan har många nyanser, men det riktigt intressanta är ändå att den behöver rejäla omskrivningar för att tala om saker som andra språk enkelt uttrycker. Denna språkliga mångfald, med tillhörande kultur, är jag övertygad om att vi måste bevara. Och det är bråttom i en tid då ett språk dör ut ungefär var fjortonde dag.

En stor del av de kulturspecifika orden beskriver, föga förvånande, det som är relevant för ett särskilt klimat. Hanyauka, från rukwangali som talas i Namibia, betyder till exempel ’trippa på tå över het sand’. Någon direkt motsvarighet till detta ord hittar man inte i engelskan, och det kanske man inte förväntar sig heller.

Mer udda kulturella fenomen speglas också i ordförrådet, som i ordet mmbwe, från venda, ett språk i Sydafrika. Det betyder ’en rund småsten tagen från en krokodils mage och sedan svald av en hövding’. Mitt favoritexempel är annars nakhur, det persiska ordet för ’en kamel som inte ger mjölk om man inte kittlar den i näsborrarna’.

Sådana nischade ord kan en person från nordligare breddgrader förundras över. Men det som jag själv har funnit mest intressant är hur vardagliga och universella fenomen också kan uttryckas ytterst komprimerat. Persiskan har mahj, som beskriver fenomenet att vara vacker efter sjukdom. Ordet wo-mba, från bakweri i Kamerun, betyder ’att le i sömnen’. Och är man ’ledsen och osäker på vad man ska göra’ kan man på indonesiska säga termangu-mangu.

Och ser man till något så världsomspännande som färger, så har jag – efter att ha undersökt 60 språk – bara hittat 21 språk som har särskilda ord för ’svart’, ’rött’ och ’vitt’. Åtta språk har de nyss nämnda plus ’grönt’. ’Gult’ finns med i ytterligare 18, och sex språk lägger dessutom till ’blått’. Färgen ’brun’ tillsammans med alla tidigare finns med i ytterligare sju språk. (Se även ruta på nästa sida!)

Bassafolket i Liberia har bara två ord för de färger som finns i regnbågens spektrum: ziza, för ’rött/orange/gult’, och hui för ’grönt/blått/indigo/violett’. Shonafolket har tre ord för regnbågsfärger: cipsuka för ’grönt/blått’, cicena för ’gult/gulgrönt’, citema för ’blågrönt’, och cipsuka för ’violett’. Cipsuka används alltså för både början och slutet av spektrumet. Européer, nordamerikaner och japaner hör till dem som har ord för sju färger i regnbågens färgband: ’rött’, ’orange’, ’gult’, ’grönt’, ’blått’, ’indigo’ och ’violett’.

Man kan också få en glimt av de olika kulturernas syn på tid i deras ordförråd. I det indiska språket panjabi finns till exempel ordet parson, som kan betyda både ’i förrgår’ och ’i övermorgon’. Zarmafolket i västra Afrika har ordet wete för timmen mellan nio och tio på förmiddagen. Kineserna använder på samma sätt wushi för tiden mellan elva och ett och hausa i Nigeria har azahar, som innefattar tiden mellan halv två och någonstans runt tre.

I europa finns förstås också nationella skillnader. Ordspråk och talesätt är bra exempel på att samma betydelse kan uttryckas i olika perspektiv beroende på språk. Samtidigt går själva kvintessensen ofta att känna igen. Engelsmän talar till exempel om carrying coal to Newcastle, ’bära kol till Newcastle’, när de beskriver en onödig och meningslös handling. Kärnan är densamma när tyskarna talar om Eulen nach Athen tragen, ’bära ugglor till Aten’. Italienskan har i stället vendere ghiaccio agli eschimesi, ’sälja is till eskimåer’ och spanskan uttrycker samma sak med es como llevar naranjas a Valencia, ’ta apelsiner till Valencia’.

Om man råkar vidröra en kokande gryta runt om i världen, är de skrivna uttrycken för smärta varierande och kulturellt bundna. Det är dock svårt att bedöma hur mycket de nedskrivna smärtropen skiljer sig från hur smärtan verkligen uttrycks muntligt. I Korea skriver man till exempel aiya! för det man skriker när man bränner sig, på Filippinerna aruy!, och i Frankrike aië! På ryska oj!, på danska uh!, på svenska aj! och på tyska auwa! Men troligtvis låter skriken ungefär på samma sätt på alla språk.

Det har tagit mig fem långa år av efterforskningar, med djupdykningar i fler än 700 ordböcker, för att få en liten inblick i hur mycket världens folk varierar sina uttryckssätt. Min slutsats är att det inte finns några universella lösningar. Det som fungerar på ett språk, uttrycks precis tvärtom på ett annat.

Under tidigt 1900-tal formulerades den populära så kallade Sapir–Whorf-hypotesen. Den påstår att språk bestämmer och begränsar tankar. I dag tolkas hypotesen mindre definitivt: språkliga kategorier påverkar hur vi tänker, utan att begränsa tankeförmågan. Detta prövas nu av ett helt garde av forskare, och kanske kan dessa med tiden bidra till en uppdaterad syn på hur språket och kulturen samverkar.

Adam Jacot de Boinod är författare till The meaning of tingo and other extraordinary words from around the world (Penguin Books).

Översättning: Jonas Fischer