Wigforss värnade folkets språk

Redan innan han började på universitetet kunde Ernst Wigforss skriva och läsa grekiska, latin, franska, tyska och engelska. Han var sämre på att tala; uttalsövningar fanns inte i undervisningen. Först på universitetet började en tysk lektor försöka fila bort hans halländska brytning i tyskan.

Målet med studierna var att bli lärare i modersmål och moderna språk. Men Ernst Wigforss var en splittrad natur: under sin karriär uttryckte han flera gånger sin önskan att kunna fokusera på en enda sak.

Ernst Wigforss, av sina kamrater kallad Wigge, beskrev i efterhand barndomens talspråk i Halmstad. Han mindes en allmän sydsvensk dialekt med drag av halländska. Där fanns särskilt de långa, mörka halländska a-ljuden som färgat av sig på hans tyska.

I Lund lärde han känna dåtida storheter och framtida. Flera av kurskamraterna blev så småningom professorer. Men det var en av dem som inte fick någon professur som väckte intresset för nordiska språk: Ebbe Tuneld. Han blev senare känd som chef för arbetet med Svenska Akademiens ordbok.

Det stod tidigt klart att Ernst Wigforss ville skriva en doktorsavhandling om dialekterna i Halland söder om Nissan. Sommaren 1904 tillbringade han därför tre månader i Enslöv och Breared.

Fältarbetet följde dåtidens mönster. Han hade en lista med ord som han bad ”genuina dialekttalare” att uttala. Sedan skrev han ner uttalet med en särskild fonetisk skrift – landsmålsalfabetet. Ernst Wigforss publicerade upptäckterna från Breared i en licentiatavhandling. Självförtroendet växte.

Hans insats blev mer än bara en samling dialektord. Vissa av iakttagelserna hade allmänt intresse, och publicerades i en festskrift till Axel Kock, professor i nordiska språk.

Ernst Wigforss började förstå att en vetenskaplig karriär var möjlig.

Mer studier följde innan han två år senare besökte alla kvarvarande socknar under en enda sommar. På vissa håll kunde han dra fram de avvikande dragen i sockenmålet på några få dagar. När listorna var fyllda gick Ernst Wigforss igenom materialet och systematiserade det, språkljud för språkljud. Långsamt växte en bild fram av hur de olika ljudens uttal varierade i olika delar av landskapet.

Doktorsavhandlingen Södra Hallands folkmål blev klar först 1917. Till viss del berodde det på redaktören. Avhandlingen trycktes i tidskriften Svenska Landsmål, som då var i händerna på tidskriftens och landsmålsalfabetets skapare – professor Johan August Lundell. Ernst Wigforss hade häftigt temperament. Mer än en gång uttryckte han irritation över sin redaktör: ”Jag har satt alla makter i rörelse för att få det trögdjuret Lundell till att skynda på tryckningen”, skrev han i ett brev. En av de omnämnda makterna var Axel Kock, som eldade på Lundell så till den grad att Ernst Wigforss nästan inte hann med att skicka manuskript i det uppskruvade tempo som följde.

Framtiden såg ljus ut. En ny professur hade blivit inrättad i Lund. I sin forskning såg Ernst Wigforss problem i den sydskandinaviska och danska språkhistorien, som han också trodde sig ana lösningen på.

Den nya professuren gick så småningom till lektorn Elof Hellquist. Men Ernst Wigforss fortsatte att kämpa, särskilt när en ny professur i ortnamnsforskning tillkom. Konkurrensen lättade ju något.

Att det tog Ernst Wigforss mer än tio år att färdigställa avhandlingen var också en naturlig följd av alla hans andra intressen. Två gånger försvann han från den akademiska banan. Två gånger kom han tillbaka.

Redan före universitetet hade ett politiskt sinne vaknat till liv. Radikala tankar hade börjat gro som han aldrig kunde bli kvitt. Ändå tog det flera år innan han engagerade sig i partipolitiken. Först 1906 gick han med i Socialdemokratiska arbetarepartiet. Snart kom de första kontakterna med Per-Albin Hansson, Hjalmar Branting och liberalen Torgny Segerstedt. Senare blev Dag Hammarskjöld en uppskattad kollega i Regeringskansliet. Att som socialist ge sig in i det borgerliga utbildningsväsendet kunde medföra stora karriärmässiga problem, något som Ernst Wigforss kamrater kunde vittna om. Själv ansåg han att hans politiska engagemang aldrig haft någon negativ inverkan på den akademiska banan.

Vid sidan av politiken tillkom ständigt nya intressen: nationalekonomi, pacifism och läraranställningar.

Lärartjänsterna lockade främst på grund av lönen. Studieskulden var stor och föräldrarna började bli gamla. Att ta ett borgerligt arbete var för honom inte helt oproblematiskt. Det gällde framför allt en eventuell framtida professur, men även lärarjobben. Att agitera inför hungrande arbetare under storstrejken 1909, när han själv hade fast lön, har han beskrivit som en pina.

Första världskrigets utbrott ledde till Ernst Wigforss bok Världskriget och världsfreden, som blev hans biljett till den inofficiella fredskonferens som anordnades i Stockholm under första världskriget. Planerna på en fredsorganisation ledd av Ernst Wigforss, med ekonomiskt stöd från den amerikanska biltillverkaren Henry Ford, rann dock ut i sanden.

Boken skrevs under en tid när han hade docentstipendium, och det var inte utan dåligt samvete som han bemötte vännen Ebbe Tunelds kritiska frågor om språkstipendiet verkligen skulle användas för att finansiera ett sidoprojekt.

Förutom kriget fanns andra mörka moln på Ernst Wigforss himmel. Docenten i nordiska språk, Bengt Hesselman, hade enligt planerna blivit professor i Göteborg. Och Axel Kock efterträddes 1917 av ordboksredaktören Emil Olson.

Ernst Wigforss kände olust, oro och tveksamhet inför framtiden.

Till slut bestämde han sig för att åtminstone avsluta vad han påbörjat. Om han skulle lämna den akademiska världen skulle han göra det med flaggan i topp. Fast Ernst Wigforss kunde inte riktigt ge upp hoppet. Han tackade nej till en plats i riksdagens andra kammare och gav sig in i sin kanske mest produktiva period som språkforskare. Striderna om den allmänna rösträtten fick följas från läktaren.

Han tvivlade snart igen. Var det klokt att offra så många år för en osäker professur när det finns så mycket mer att kämpa för, att uträtta i samhället? Han ångrade sitt nej till riksdagen.

I juli 1919 valdes Ernst Wigforss in i första kammaren. Det som senare följer är historia, som man brukar säga. Politisk sådan. Finansminister blev han, och byggde upp det svenska folkhemmet tillsammans med Per-Albin Hansson och Tage Erlander.

Strax innan Ernst Wigforss lämnade språkvetenskapen skrev han i ett brev till den blivande utrikesministern Östen Undén: ”[Jag kan] mycke väl tänka mej själv sitta och knåpa med ljudhistoriska problem, tills jag överraskas av den pension, som jag hoppas en socialistisk svensk stat kommer att tilldela oss alla, långt innan vi blir 65 år.”

Så varför lade Ernst Wigforss, radikal socialdemokrat, ner så mycket tid och möda på att utforska gamla dialekter? Och vilka insatser gjorde han för språkvetenskapen?

Han tillhörde junggrammatikerna – en krets av språkvetare som var verksamma framför allt inom indoeuropeisk språkhistoria. Inspirerade av naturvetenskapens framgångar menade junggrammatikerna att även språket och dess utveckling skulle kunna förklaras med regelbundna ljudlagar. I dag gäller delvis andra synsätt, men under tidigt 1900-tal var det här nytt och modernt.

Det fanns också en demokratisk aspekt i hans arbete, eftersom Ernst Wigforss studerade dialekterna – ”folkets språk”. Han konstaterade att ”det är dialekternas lott att försvinna och ersättas av ett gemensamt riksmål. Centraliseringens och likriktningens seger över den fria naturvuxna mångfalden.”

Vad Ernst Wigforss främst intresserade sig för var ljudutvecklingen. Ett flertal artiklar och uppsatser, samt naturligtvis doktorsavhandlingen, handlar om olika språkljuds utveckling från fornsvenska till modern halländsk dialekt. Men det var inte bara halländskan som intresserade. Ernst Wigforss behandlade också andra nordiska dialekter och språk, exempelvis i artikeln ”De långa vokalerna i forndanskan” från 1918.

De uttalsvariationer som Ernst Wigforss upptäckte i Halland illustrerade han i sin avhandling med hjälp av så kallade isoglosser, linjer inritade på en karta över dialektområdet, som markerar olika språkgränser.

En av dem visar gränsen mellan de områden där befolkningen uttalar rikssvensk v som just v och de som uttalar det som engelskans w. Exempelvis heter ’svavel’ i olika delar av södra Halland antingen ”sval” eller ”schwal”.

Även om Ernst Wigforss var tidig med att sätta språkgeografin på kartan, så var det främst hans resonemang kring kartorna, om dialekternas spridning och förändring, som var det verkligt nya. Många av de frågor som han ställde för hundra år sedan är ännu obesvarade.

I övrigt var hans doktorsavhandling inte unik. Den är ”bara” ett praktexempel på en språkvetenskaplig avhandling. Sidorna är fyllda med halländska dialektord och beskrivningar av den språkhistoriska utveckling som kan ha lett till de språkliga variationerna. Exempelvis skrev Ernst Wigforss hundra sidor om hur fornsvenskt kort o- och u-ljud har utvecklats i dialekterna.

Till sin hjälp hade han tidigare forskning som visade historiska förändringar i andra nordiska språk och dialekter. Genom att jämföra med bland annat skånska och västgötska dialekter kunde han förklara många av upptäckterna.

Utöver att titta på enstaka språkljud går avhandlingen också in på vad som kallas kvantitetsutveckling. Där undersöker Ernst Wigforss under vilka omständigheter en vokal blir lång eller kort. Hans nästa stora språkvetenskapliga projekt var just att reda ut de gamla korta ljudens utveckling i danskan, något han själv kallade ”Kvantitetsavhandlingen”. Endast första kapitlet blev färdigt.

Den sista viktiga biten i Ernst Wigforss gärning är bildandet av en halländsk landsmålsförening. Syftet var att få medel för att samla in dialektmaterial från landskapet.

Ett hundratal personligt skrivna förfrågningar skickades till välbärgade hallänningar. De flesta svaren var artigt avböjande, utom det från godsägaren på Skottorp, som ”tyckte att det halländska folkmålet var avskyvärt och önskade så snabbt som möjligt få det utrotat”.

Syftet med föreningen var dock inte att bevara dialekterna i folkmun, bara i skrift. Ernst Wigforss kontaktade dock inte godsägaren, övertygad om att han ”på den in-vändningen skulle svarat att han inte ens ville ha minnet av fulheten kvar.”

Fast det var ju för sent. Wigforss hade redan hunnit bevara minnet av södra Hallands dialekter till eftervärlden.

Jesper Gunnarsson är frilansjournalist och skriver mest om miljö- och industrifrågor.
Caspar Jordan är språkman med särskilt intresse för språkhistoria.