Språket ångar på – men ångan har blivit antik

Vad kallar du en vägmaskin med en stor tung rulle, avsedd att packa och jämna ut marken?

Förmodligen ångvält.

Det är med detta ord vi identifierar maskinen i fråga, fastän det är bra länge sedan man såg en sådan verkligen driven med ånga. Nu finns ju vältar av alla möjliga slag och storlekar, och den som vi avser när vi talar om sådana man ser vid vägarbeten är en vägvält. Men säg det ordet, och din lyssnare måste tänka efter en gång till för att se tingesten framför sig. Med ångvält står det klart från början.

Och vem talar bildligt om att känna sig som överkörd av en vägvält eller gå fram som en sådan?

Ordet ångvält har överlevt själva ångvälten. Vårt språk är annars fullt av exempel på benämningar som följer med när en ny variant av företeelsen ser dagens ljus. En kvarn var ursprungligen ett enkelt redskap med vilket man malde för hand. Sedermera skulle det bli en anläggning som drevs av vatten eller vind, och i dagens industrisamhälle går kvarnar på elkraft. Någonstans däremellan drevs de också av ånga. Men en kvarn är en kvarn, ett överordnat begrepp för en apparat med funktionen att mala, oavsett vad och oavsett vad den drivs med. Ett lok är på motsvarande sätt ett lok. Ångkvarn och ånglok är underavdelningar, hyponymer, till de överordnade kvarn och lok. Ångvälten, som i sak är en hyponym till det allmänna vält, har egensinnigt kört över sin dieseldrivna efterföljare.

I närheten av ångvälten rör sig faktiskt också ångbåtarna. De kantiga moderna befordringsmedlen i skärgårdstrafik uppfattas förstås inte som ångbåtar, men de vita skönheterna från förra sekelskiftet kallas gemenligen ångbåt, fastän de flesta i dag går på dieselolja. ”Leve de ångdrivna båtarnas bolag”, sjöng Cornelis ändå i sin Ångbåtsblues, och ångbåtsbrygga är än i dag ordet för passagerarbåtarnas tilläggsplatser. Vad skulle man annars kalla dem?

Hjulångare säger de flesta också slarvigt om alla båtar som drivs med skovelhjul, fastän hjulbåt är den överordnade benämningen.

Det finns kraft i ånga, inte bara rent fysikaliskt. Ytterligare ett exempel på ångans makt över tanken är trafikskylten för järnvägsövergång utan grindar. Dagens körkortsaspiranters möten med levande ånglok kan på sin höjd ha skett på någon museijärnväg, men ändå står varningsskyltens betydelse klar när de ser det tydliga lokomotivet, lite leksaksaktigt med sina fyra hjul, buffertar fram och bak, ångdomen på taket och med en ståtlig rökplym ur skorstenen. Ett modernt lok, drivet av diesel eller el kan inte ges samma grafiska uttrycksfullhet eller igenkänningsvärde.

Men ångradion då? Har radio någonsin, ens i början på 1920-talet, utsänts med hjälp av ånga?

Naturligtvis inte. Ångan markerar här något som hör hemma i teknikens barndom när fartyg, vältar, kvarnar, järnvägar, orglar, elverk, fabriksvisslor och annat som krävde krafttillförsel drev just med ånga.

Begreppet ångradio uppstod när den traditionella rundradion i hemmens radioapparater i mitten på 1950-talet fick konkurrens av det nya etermediet televisionen.

Så småningom skulle andra former för radiosändning och radiolyssnande följa, som poddradio och webbradio. Nu står den traditionella analoga radion över FM-nätet inför att ersättas av digitalradio. Ångradio står i dag inte för radio i motsats till tv, utan snarare för sådan antik radio som man lyssnar på vid den tidpunkt när programmet sänds.

Ord som ångradio, som skapas när den gängse benämningen – i det här fallet radio – följer med till en ny och modernare variant av företeelsen i fråga, har försetts med en egen term: retronym. Om retronymer kommer nästa språkspalt att handla.

Ångvälten däremot är ett exempel på motsatsen till retronym, men så vitt jag vet har denna ingen egen term. Och medan ångradio uppfattas som ett skämt, lever ångvälten (liksom sin engelska motsvarighet steamrollern) i sin oemotståndliga kraft ett stadigt och humorfritt liv i språket, fastän den har gått upp i rök i själva verkligheten.