Bild: 
TT
Skarp profil. Clive Brooke gjorde rollen som Sherlock Holmes i en filmatisering år 1932.

Perfekt Sherlock

 
av: Mattias Boström

Det gick undan när Conan Doyle skrev sina historier om Sherlock Holmes. Ett tempo som gav det fulländade resultatet: effektfullt, enkelt och … elementärt.

Sir Arthur Conan Doyle skrev snabbt. Mycket snabbt. Så snabbt att han ogärna lyfte pennan från pappret för minsta avbrott.

I de handskrivna originalmanuskripten märks följderna av det höga tempot. Exempelvis i Sherlock Holmes-novellen ”The golden pince-nez”, där författaren, på fjärde sidan, introducerar den unge Scotland Yard-detektiven Stanley Hopkins. Men elva manussidor senare har Conan Doyle redan hunnit glömma hans namn. Och i stället för att bläddra tillbaka och kontrollera, föredrar Conan Doyle att skynda vidare och lämna en glugg i texten där namnet får fyllas i vid senare genomläsning. Sedan upprepas gluggproceduren varje gång Hopkins dyker upp.

Man anar att Conan Doyle måste ha skrivit den niotusen ord långa berättelsen i en enda maratonsittning. Annars hade det inte funnits något skäl för gluggarna.

På den fyrtiofemte manussidan, några sidor från slutet, drar sig Conan Doyle oväntat till minnes Scotland Yard-detektivens namn. Men han minns fel.

På ytan framstår de femtiosex novellerna och fyra romanerna om Sherlock Holmes som noggrant genomgångna historier, väl underbyggda med fakta. I själva verket är de fulla av inkonsekvenser och faktafel. Doktor Watsons krigsskada förflyttar sig från skuldran till benet. Berättelser hoppar flera månader i tiden trots att mindre än ett dygn har förflutit. En orm, som i verkligheten är döv och inte gillar mjölk, lockas med en vissling till ett väntande mjölkfat.

Med Conan Doyles höga skrivtempo fanns det ingen möjlighet att kontrollera något över huvud taget. När han skrev nya Sherlock Holmes-historier hittade han därför nästan alltid på nya fakta om detektiven och hans värld, i stället för att återanvända och referera till sådant som funnits i de tidigare historierna. De få referenser han gjorde till sina tidigare Holmes-berättelser begränsar sig mestadels till deras titlar. Det skedde nästan bara i den första serien noveller, som en sorts marknadsföring av det egna författarskapet innan det hunnit bli riktigt känt.

Många moderna pastischförfattare, som försöker efterlikna Conan Doyle när de skapar nya Holmes-historier, går ofta bet på just referenserna. De skapar helt perfekta kopplingar till originalhistorierna, in i minsta detalj. Den perfektionen gör därmed pastischernas innehåll mindre likt Conan Doyles egen stil.

Några som gläds åt felen är emellertid sherlockianerna, de trogna fansen som – lite på skoj, lite på allvar – ända sedan 1930-talet behandlar Holmes som en verklig person och följaktligen historierna som ren och skär sanning, varvid det har blivit deras självpåtagna uppgift att förklara konstigheterna. Varför kallade doktor John H. Watsons hustru honom för James i en novell? Och hur många fruar hade han egentligen, baserat på de bevis som föreligger om man flyttar om och placerar alla historierna i strikt kronologisk ordning? Och exakt var på Baker Street bodde Holmes och Watson, med tanke på att olika historier ger skäl för olika teorier?

Den sista frågan är i och för sig intressant även från författarsynpunkt, i synnerhet eftersom Conan Doyle vid ett tillfälle avslöjade att han själv aldrig hade varit på Baker Street.

Det är lätt att dra slutsatsen att Conan Doyle var slarvig i sin research och i sitt författande. Alltför lätt, för det handlade snarare om att han var orädd. Han var inte nervös över detaljerna och ansåg att om man bara skriver med myndig stämma så accepterar läsarna även rena felaktigheter. En redaktör hörde en gång av sig till honom och var orolig över att det saknades dubbla järnvägsspår på det ställe som Conan Doyle angett i ett manus för publicering. ”Då skapar jag dem nu”, svarade författaren.

Om Conan Doyle hade skrivit direkt för bokutgivning hade kanske en förlagsredaktör gått in i texterna och kommit med fler ändringsförslag. Men Conan Doyle skrev så gott som alltid primärt för publicering i periodisk press, och där gjordes endast marginella justeringar i hans texter innan de gick i tryck.

Det som däremot utsattes för redaktörens kritiska öga var kommateringen. Conan Doyle var sparsmakad med denna, i synnerhet i jämförelse med samtidens högfrekventa användning. Eller så var han bara slarvig. Det kan hur som helst konstateras att han brydde sig föga om interpunktion i sina handskrivna manus, och lät tidskriftsredaktören eller sättaren placera dit nödvändiga kommatecken, stor bokstav och annat som finslipade den gängse språkliga korrektheten.

Conan Doyle hade aldrig haft svårt att hantera språket. Ända sedan barndomen hade han varit en flitig brevskrivare – inte minst till modern som ibland fick flera brev i veckan – och det var där han odlade sin stil. Han blommade sällan ut i långa beskrivningar, utan förmedlade det nödvändiga med bara just de rätta detaljerna. Under universitetstiden påpekade en kamrat att breven var så livfulla att han borde prova att skriva något skönlitterärt. Sålunda gjorde Conan Doyle detta, och blev 1879 publicerad för första gången, med novellen ”The mystery of Sasassa Valley”.

Sedan följde fler noveller. Efterfrågan på sådana var stor; det var en blomstringstid för familjetidskrifter i Storbritannien, och skönlitterära bidrag fanns i dem alla.

Det fanns flera anledningar till det ökade tidskriftsläsandet: utbildningslagen från 1870 som gjort att långt fler kunde läsa, de sänkta importtullarna på tidningspapper och inte minst innovationerna inom tryckning och bindning som flerdubblade produktionshastigheten. Plus kanske det viktigaste av allt: järnvägens utbyggnad under de senaste decennierna medförde att mängder av britter hade börjat pendla till sina arbeten, och pendlingstid innebar – då som nu – lästid. Järnvägskioskerna var en av rikets främsta spridare av läsning till folket, både vad gäller tidningar och böcker.

För de skönlitterära skribenterna var det ofta ganska snålt arvoderat att skriva för tidskrifter, men för Conan Doyle var det ändå ett lockande sätt att dryga ut kassan. Han var nyutbildad läkare och hade öppnat egen praktik, så det fanns gott om tid att skriva mellan de glesa patientbesöken.

När de första Holmes-novellerna kom till i början på 1890-talet livnärde sig Conan Doyle parallellt som ögonläkare och tog emot patienter på den egna London-praktiken på förmiddagen, arbetade på sjukhus resten av arbetsdagen och kunde inte sätta sig och skriva förrän sent på kvällen. Ändå hann han skriva en Sherlock Holmes-novell i veckan. Resultatet blev ”A scandal in Bohemia”, ”The red-headed league” och många andra deckarhistoriska klassiker. När han skrev de två första romanerna om detektiven – A study in scarlet och The sign of four – tog det en månad för vardera romanen, under de stunder då han inte hade patienter på mottagningen.

Det spelade ingen roll var han befann sig när han skrev. Han hade en förmåga att totalt koppla bort omgivningen. Han kunde författa en Sherlock Holmes-historia medan han satt i ett rum fullt med folk som pratade. Eller på tåget omgiven av medresenärernas konversationer. Och i cricketpaviljongen under ett tillfälligt regnavbrott.

Efter att han tagit beslutet att lägga läkarkarriären på hyllan och enkom livnära sig på skrivandet, hade han inte längre några schemalagda timmar då han skrev. Ibland satt han i arbetsrummet till och med innan tjänstefolket stigit upp, och andra gånger slog han sig ner en stund direkt efter en golfrunda. När idéerna och inspirationen kom var han genast redo att börja skriva.

Och hade han trots allt inte möjlighet att sätta sig ner just då, såg han i alla fall till att fylla anteckningsböckerna med uppslag och användbara fraser. Allteftersom han använde dessa, såg han till att systematiskt bocka av dem.

Han skrev för hand, men redan 1890 hade han köpt en begagnad Remington-skrivmaskin. Det var rena rama skrivarfabriken på 12 Tennison Road i Londonförorten South Norwood. Tjugotreåriga lillasyster Connie hade flyttat in hos familjen och fick göra skäl för uppehället. Det var hon som på skrivmaskinen fick skriva ner novellerna utifrån broderns handskrivna manus. Hans plan var att även systern Lottie skulle bo hos honom.Medan Connie skrev på maskin skulle Lottie ta diktamen. På det sättet skulle Conan Doyle kunna fördubbla sin produktivitet och vila både händer och ögon. Flera författare i hans bekantskapskrets hade överansträngt sig och drabbats av skrivkramp i handen.

Samtidigt som Conan Doyle spottade ur sig noveller, följetonger och debattartiklar var han en ytterst långsam författare när det gällde det som han ansåg allra viktigast: de historiska romanerna. Det var med dem han ville skriva in sig i litteraturhistorien. The White Company – som han såg som sitt magnum opus – tog honom ett år att skriva, och inför den hade han läst ett sextiotal facklitterära verk om heraldik, falkenerare och rustningar, och fyllt åtskilliga anteckningsböcker med de införskaffade kunskaperna. Conan Doyle kände dock att läsarna inte förstod hur mycket research han hade lagt ner på boken. De lät sig luras av den enkla språkliga stilen och hans önskan att i möjligaste mån undvika långa ord.

De historiska romanerna kom förstås att uppskattas, liksom allt han skrev, men inte tillnärmelsevis så mycket som Sherlock Holmes. På något sätt skapade han bättre och mer fascinerande intriger när han skrev för brödfödan än när han skrev för litteraturhistorien.

Under Conan Doyles levnadstid fanns det kritiker som ansåg att hans stil var alldaglig och saknade särprägel. Men det tydliga, lättlästa språket fyllde sitt syfte: att berätta en historia. Krusiduller och utsmyckningar låg inte för honom, de skulle bara ha skymt handlingen. Detta är också ett av skälen till att hans berättelser – i jämförelse med många andra författare kring sekelskiftet 1900 – fortfarande står sig så bra på originalspråk. Han berättar om sina karaktärer genom deras handlingar och dialog, och mer sällan med långa personbeskrivningar. Hans prosa är snarare en föraning om det nya seklets litteratur än en tydlig representant för den viktorianska eran.

Conan Doyles rykte fick en del törnar under 1920-talet, när han blev spiritismens stora affischnamn. Han visade också stor naivitet när han ville påvisa älvors existens genom några tydligt manipulerade fotografier som han kommit över. Ändå, trots allt detta, var han vid den tidpunkten en av världens högst betalda författare. Ja, antagligen överst på topplistan.

När den litterära världen mest talade om T.S. Eliot, Ezra Pound, Virginia Woolf och James Joyce, var det Conan Doyle som hade störst påverkan på populärkulturen. Inte bara på kriminallitteraturen, utan även på en rad andra, närliggande genrer och kulturyttringar.

Även om han inte uppfann detektivgenren – den äran brukar tillskrivas Edgar Allan Poe – så var det Conan Doyle som populariserade den och visade hur den kunde hanteras på bästa sätt. Och genom att tidigt skaffa sig en agent och utnyttja familjetidskrifternas spridning nådde han ut på ett sätt som få författare före honom hade gjort.

De sinnrika intrigerna smittade även av sig på språket. De brukar kallas sherlockismer – replikerna och dialogerna som i själva uppbyggnaden är smarta. Följande rader från novellen ”Silver Blaze” är förmodligen det mest berömda exemplet:

”Is there any point to which you would wish to draw my attention?”
”To the curious incident of the dog in the night-time.”
”The dog did nothing in the night-time.”
”That was the curious incident”, remarked Sherlock Holmes.

I den svenska översättningen av Nils Holmberg från 1944–45 låter det så här:

– Är det något annat ni tycker att jag bör undersöka?
– Ja, hundens egendomliga beteende den där natten.
– Hunden gjorde inte ett dugg.
– Det är just det som är det egendomliga, anmärkte Sherlock Holmes.

Över huvud taget är Sherlock Holmes-berättelserna fulla med sylvassa klokheter som letat sig in i samlingar med världens främsta citat. ”When you have eliminated the impossible, whatever remains, however improbable, must be the truth”, säger Sherlock Holmes redan i The sign of four, den andra berättelsen om detektiven. I den svenska utgåvan översatte Curt Berg det till ”När man har eliminerat det omöjliga, så måste det som återstår vara sanningen, hur osannolikt det än verkar!”

Vi vet att Conan Doyle knappast ägnade någon längre tid åt att fila på en sådan mening, inte med hans tempo. Språket var en självklarhet för honom och bottnade i stor beläsenhet – samt många års övning inom novellskrivande.

Som barn hade han sir Walter Scott som favoritförfattare, och senare som förebild när han skrev historiska romaner. I början av författarkarriären imiterade han andras stil, och speciellt var det Robert Louis Stevenson han hämtade språk och handling från. Detta märks tydligt i den första Sherlock Holmes-romanen, A study in scarlet, där den andra hälften av historien är en efterapning av Stevensons The dynamiter. Stevensons penna följde Conan Doyle ända in i döden – inskriptionen på Conan Doyles grav är hämtad från en dikt av Stevenson.

Andra författare som Conan Doyle själv ansåg sig vara influerad av var amerikanen Bret Harte samt Charles Dickens. Det var när han skrivit och publicerat sig i ett tiotal år, med ett femtiotal noveller, som dessa olika författares stilar jämkades samman i det som kom att bli Conan Doyles eget sätt att skriva: enkelt och effektfullt.

Och det var just då som han började skriva om Sherlock Holmes. Precis i rätt läge under författarkarriären.

Mattias Boström är författare till boken Från Holmes till Sherlock.

Publicerad i nummer: 
Februari 2014