Kommat som kom bort

Kommat kom med boktryckarkonsten, men i svenskan håller det på att försvinna. Det en gång så populära skiljetecknet tynar nu bort i tysthet.

Kommatecknet ligger kanske inte på sitt yttersta, men i svenskan håller det på att tyna bort. Och det har det gjort i över 40 år, utan att någon egentligen har beklagat saken. Annat är det i Danmark, där man kommaterar betydligt flitigare. Ett försök att gallra bland tecknen utlöste för snart 20 år sedan det stora kommakriget. Det pågår fortfarande.

En gång i tiden strösslade även vi med komman i våra texter. Vi satte dem mellan alla satsdelar, och de sattes, inte sällan, före både att och och, som i denna mening. De markerade också betonade utropsord: ”Knappt tändes, år, din blida vår, så bleknar glansen av”, var ett av de goda exempel som lyftes fram i första utgåvan av Skrivregler, utgiven 1947 av Nämnden för svensk språkvård. Kommatecken sätts mellan meningens satser, var då huvudregeln. I modernare utgåvor, senast 2008, är den i stället att kommateringen ska underlätta läsningen (se faktaruta).

– Det kan bli en generationsfråga hur man kommaterar mellan huvudsats och bisats. Jag kan tänka mig att för väldigt många försvinner den här känslan för grammatisk kommatering mer och mer. Det står och vacklar lite, säger Ola Karlsson på nämndens efterträdare, Språkrådet.

Han är redaktör för Svenska skrivregler och just nu diskuteras utformningen av nästa utgåva, som kommer 2014 eller 2015. Kanske kommer råden att formuleras på ett betydligt försiktigare sätt, vilket inte lär hjälpa den vilsna kommateraren mer på traven.

– Vi diskuterar om vi ska ge mindre direktiv – ”skriv så här” – och övergå från en normativ till en mer deskriptiv språkvård. Vi kanske ger ett råd och argumenterar för det, men påpekar att ”bruket ser ut så här”. Vi får granska formuleringar som ”Några vanliga fall där komma sätts ut”. Är det verkligen så folk skriver? Det blir en balansgång, för vi måste leda bruket också, säger Ola Karlsson.

Ett alltmer oreglerat komma, ett tecken som ställer krav på skribenten, kommer vi alltså att få leva med. Om vi inte väljer bort det helt och hållet, förstås.

Så länge bara ett litet fåtal kunde skriva och läsa var inte skiljetecknen särskilt viktiga. Runristare och skrivmunkar sparade på stenyta respektive dyrbart pergament genom att skriva alla tecken i en enda följd. När böcker började tryckas och läsarskarorna växte infördes mellanslaget som första skiljetecken, sedan kom punkten och kommat.

Med boktryckarkonsten spreds kommat över världen; när många skulle läsa krävdes större tydlighet. Kommatecknet sattes först in för att markera en paus, men i takt med att tyst läsning blev vanligare än högläsning fick kommat en annan funktion. Det avdelade textens grammatiska beståndsdelar, som huvudsats och bisats.

Den principen infördes i Sverige av Carl Jonas Love Almqvist. När han gav ut sin Svensk Rättstafnings-Lära 1829 var inte ens mellanslaget självklart. Första regeln om skiljetecken var: Alla ord skola skiljas ifrån hvarann medelst tomma rum. Därefter följer bokens Regel 20 (se faktaruta), där kommatecknet nämns först. Det är här som satskommateringen, eller den grammatiska kommateringen, föds. Den ska bli huvudregel ända till 1960-talet.

I första utgåvan av Svenska skrivregler konstaterar Nämnden för svensk språkvård att framför allt skolan kommaterar logisk-grammatiskt, medan användningen i skönlitteratur och press varit ”merendeles friare”.

”Bristen på enhetliga regler har på många håll känts som en verklig olägenhet”, skriver nämnden i förordet. Därför föreslog Modersmålslärarnas förening 1922 gemensamma regler för alla skolor, med grammatisk kommatering som grund. Det ledde till en het debatt eftersom andra förespråkade pauskommatering, det vill säga komma där man gör paus vid högläsning.

Nämnden föreskrev grammatisk kommatering med ”hänsyn till pauseringen”. Huvudregeln blev att sätta komma ”mellan de särskilda satserna i en mening” – dock med sju undantag. Därefter följde regler om komma där ett bindeord utelämnats, i inskjutna bisatser och för att avskilja ”tilltalsord och betonade utropsord”.

Reglerna luckras sedan upp undan för undan. Sedan sjätte upplagan, utgiven 1971, är huvudregeln i stället tydlighetskommatering. Om satskommatering skriver då nämnden: ”Strängt tillämpad gör denna form av kommatering inte sällan texten svårläst, eftersom den kan medföra att satser och satselement som hör nära ihop skils från varandra.” Man avråder från pauskommatering eftersom människor fraserar olika och att det mesta som skrivs är avsett för tyst läsning.

Men den grammatiska kommateringen hade starkt fäste i skolvärlden och lärarkåren hade svårt att gå över till tydlighetskommatering.

– Om du är osäker så strunta i kommat!

Det var min svensklärares rekommendation på 1970-talet, då osäkerheten var stor kring hur tecknet skulle användas. Någon gång då – samtidigt med den stora omdaning av skolsystemet som gav oss mängdläran, ny skrivstil och rådet ”skriv som du talar” – började kommatecknets utförsbacke på allvar.

Satskommateringens stora fördel var att regeln var statisk. Du gjorde likadant varje gång – förutsatt att du förstod grammatiken och kunde ta ut satsdelar. Tydlighetskommateringen var svårare att hantera, eftersom den ställer högre krav på skribentens språkkänsla.

– Följden blev att man inte undervisade alls i kommatering. Många lärare undvek att lära ut det. De hade lärt sig den gamla satskommateringen i realskolan, säger Olle Josephson, professor i nordiska språk vid Stockholms universitet.

De flesta kommatecknen enligt de gamla reglerna var onödiga, tycker Siv Strömquist, nyligen pensionerad docent vid Institutionen för nordiska språk på Uppsala universitet. Hon har just kommit ut med en bok om skiljetecknen och deras historia.

– På 1980-talet började man säga att ju färre kommatecken, desto bättre. Man såg det som något som plottrade sönder texten och störde läsningen.

Övergången var inget plötsligt brott, utan snarare en närmast omärklig förskjutning i det allmänna språkbruket. Den gav inte upphov till någon strid, utan skapade på sin höjd en mild förvirring. Det grammatiska kommat försvann med en viskning, inte ett rop.

Kommatecknets tynande tillvaro beklagas inte heller på dagens debattsidor, få gråter över att tecknet blir alltmer sällsynt, inga lärare uppmanar sina elever att ta hand om den stackars lilla krumeluren. Inte i Sverige. Men i Danmark väcker kommatering svallande känslor.

Graden av vapenskrammel och blessyrer har varierat, men ”kommakriget” har pågått ända sedan Dansk sprognævn 1996 frångick pauskommatering och införde ett nytt, enklare komma – enhetskomma – som alternativ vid sidan av det traditionella. Det väckte genast stora protester. Striden kulminerade 2003 då nämnden slog samman de båda systemen. Pressmeddelandet avslutades med orden: ”Språknämnden hoppas att ’kommakriget’ härmed kan avblåsas.”

Den hade fel.

De nya reglerna (se faktaruta) innebar att komma alltid sätts efter bisats (slutkomma), men att det oftast är frivilligt att sätta det före bisats (startkomma). Det är enda skillnaden mellan de gamla och nya reglerna. Inte mycket att bråka om, kan man tycka som svensk betraktare – särskilt som båda systemen är ganska invecklade och logisk-grammatiska. Detta till skillnad från den sparsmakade kommatering som bland annat används i svenska, norska och engelska.

Danska språkvetare och författare anammade snabbt ”nytt komma”, medan framför allt medier, skolväsendet och myndigheter höll fast vid de gamla reglerna. Sex år efter att enhetskomma infördes, användes det bara av 14 procent av danskarna.

Motståndet mot språkliga nymodigheter har lång tradition i Danmark. När aa 1948 ersattes med å, som i Ålborg, tog det nästan 20 år innan den sista tidningen genomfört reformen. Till och med kvällstidningar som Ekstra Bladet och BT använder ännu den logisk-grammatiska kommateringen.

– I Sverige gör det inget om du glömmer ett komma, men i Danmark är det en provokation. Det är ingen akademisk debatt; det handlar om känslor och om låsta vanor, säger den flitige debattören och språkvetaren Martin Lund, som driver firman Retskrivningspolitiet och ger kurser i kommatering.

– Att sätta grammatiskt komma gör att man vänjer sig vid att formulera sig på ett sätt som inte är naturligt. Men vi borde oftare använda ett komma, efter en sats, än två komman, på ömse sidor.

På det sättet kan man ta bort omkring 40 procent av alla kommatecken, enligt Martin Lund. Men att det blir enklare att läsa är ett argument som inte biter på den gamla kommateringens anhängare. De vill visa att de behärskar språket – fast det gör de inte, anser Martin Lund.

Han skulle vilja att skickliga och kända journalister börjar sätta nytt komma i stället för att, mot bättre vetande, hålla fast vid det gamla. Då skulle kommakriget till slut kunna blåsas av.

Medan danska språkvårdare vill minska kommateringen vill de svenska snarare att den ska öka. Kommatecknen blir färre och färre när tidningstexter blir kortare och notiserna fler, när vi kommunicerar allt mer med sms och tweetar. Språkforskare vill dock inte peka ut den elektroniska kommunikationen och ungdomarna som bovar. I Sverige är det medierna som går före när det gäller språkbehandlingen.

– Kommatecknen är ju nästan så försvinnande att man måste känna efter varje gång de dyker upp. Jag har blivit osams med reportrar. En tyckte att jag satte dit för många, en annan att jag tog bort för många. Det är ganska subjektiva uppfattningar, säger Gucki Ståhl, textredigerare på Tidningarnas Telegrambyrå.

– I våra korta webbtexter blir det ytterst få komman. Vi har också kortversioner på högst 250 tecken. Har man 251 är det ett komma som ryker.

Det i särklass vanligaste felet är att skribenten glömmer slutkommat efter en inskjuten bisats, uppger Gucki Ståhl och andra språkvårdare.

– Man övar för lite. Ingen lär längre ut de grundläggande principerna, få känner till dem. Det är snarare så att folk sätter komma på känsla. Jag tror att få svenskar diskuterar kommatering, säger Ylva Byrman, doktorand i nordiska språk vid Göteborgs universitet.

Birgitta Lindgren, som tidigare arbetat som språkvårdare på Språkrådet, håller med.

– Kommatering är inget man över huvud taget lär ut. Vad som står i reglerna spelar ingen roll, folk sätter komma lite hur de vill. Ofta blir det för få.

Mats Karlsson är frilansjournalist.

Svenska kommateringsregler

Huvudregel: Kommatering ska underlätta läsningen. Ofta är det en bedömningsfråga, men det finns en del regler.

Komma sätts:

  • efter inledande bisats, före huvudsats.
  • mellan huvudsatser som fogas ihop av bindeord (och, men etcetera).
  • där bindeord (och, eller, men etcetera) saknas vid uppräkning.
  • när led samordnas med dels… dels, ju… desto. Kan utelämnas vid korta led.
  • runt ”parentetiska inskott”, som inskjutna bisatser.
  • vid tilltalsuttryck, utropsord, dubblerad satsdel med mera.
  • vid långa satser.
  • om meningen får en annan betydelse när det utelämnas.
  • Komma sätts inte:
  • mellan satser med gemensam satsdel (som finns i ena satsen men är underförstådd i den andra).
  • vid nödvändiga bisatser.
  • vid mycket korta meningar.

Komma sätts ibland:

  • Vissa typer av bisatser har alltid komma, medan andra aldrig har det.

Källa: Svenska skrivregler (Språkrådet, 2008)

Danska kommateringsregler

De danska kommateringsreglerna är fortfarande mycket omfattande och kräver god kunskap om grammatik. Detta är ett urval.

Huvudregel: Komma sätts mellan satsens olika delar.

Komma sätts:

  • där bindeord saknas vid uppräkning.
  • vid tilltal, utrop, precisering med mera.
  • vid parentetiska inskott.
  • före men, om ordet inte förbinder två satser.
  • mellan två huvudsatser som fogas ihop av bindeord (och, men och så vidare).
  • mellan satser med gemensam satsdel.
  • oftast efter bisats, men är frivilligt före bisats.(Den enda skillnaden jämfört med de gamla reglerna)
  • för att underlätta förståelsen.

Källa: Retskrivningsordbogen (Dansk Sprognævn, 2012)

Almqvists kommateringsregler

Regel 20

Alla satser skola skiljas ifrän hvarann medelst skiljetecken.

Detta tillgår på följande sätt:

1. Alla Satser åtskiljas först öfverallt med Komma (,).

2. De skiljetecken, som för öfrigt skola brukas, äro följande: Punkt (.), Semikolon (;), Kolon (:), Frågetecken (?) och Utropstecken (!).

Märk härvid:

1. Nu insättes för öfrigt också Komma emellan flere bredvid hvarandra förekommande Subjekter och Predikater, som ej förut äro skilde genom och.

2. Slutligen bör man veta, att Komma, Kolon och Semikolon brukas understundom i stället för hvarann, så att deras användande ofta är mera fritt, än regelbundet. Denna frihet får dock ej vara sjelfsvåld, utan beror å den Ton och Mening, hvari en skrift är uppsatt.

C.J.L. Almqvist: Svensk Rättstafnings-Lära (1829)

Publicerad i nummer: 
September 2013