Ännu ett svenskt pronomen i farozonen

I skuggan av den rätt heta debatten om det könsneutrala pronomenet hen har också ett annat liknande förslag diskuterats, nämligen att ersätta det generiska (allmänna) pronomenet man med en. En är ju vanligt i dialekter, framför allt i södra Sverige, och används också i riksspråket som objektsform av man, så på sitt sätt skulle en innebära en mindre drastisk förändring än införandet av en helt nykonstruerad form som hen. Men samtidigt skulle det innebära att man helt skulle byta ut ett av svenskans vanligaste ord, så det skulle både märkas mer och ställa större krav på talarna.

Inom det svenska språkområdet har man och en en del konkurrens av andra uttryckssätt. I delar av norra Sverige används ofta han som generiskt pronomen. Du förekommer också i dialekterna och som de flesta torde ha märkt har det blivit rätt mycket vanligare också i riksspråket med engelsk påverkan som en trolig förklaring. I skriftspråket kan man ofta undvikas genom en passiv konstruktion (som jag har gjort i den här meningen). Men bilden kompliceras av att man har flera olika användningar. En mening som Man lär så länge man lever uttrycker en generell regel som gäller för alla människor. I meningen Man har infört trängselskatt i Göteborg handlar det om en bestämd grupp även om den inte definieras exakt. I talspråket skulle man kanske hellre säga dom i det senare fallet. Likadant skulle det på engelska bli you eller one i första meningen men they i den andra.

De svenska dialekter som använder en gör också en distinktion mellan de två användningarna: en kan bara användas i den första meningen. I den andra måste det bli de/di eller dom. Däremot verkar en del förespråkare av det ”nya” en inte vara främmande för att säga En har infört trängselskatt i Göteborg, eftersom de ser en som en generell ersättning för man.

Sedan finns det förstås också andra användningar av man, som när det mer eller mindre klart syftar på talaren: Man har väl varit med förr. Barnprogramsfiguren Kalle Stropp talade konsekvent om sig själv som man, ett språkbruk som också har förknippats med andra kända personer. I äldre romaner kan hjälten få utbrista Man har bestulit mig! som
i dag låter en aning krystat.

Generiska pronomen som man är föränderliga element i språket. Som vi redan har sett kan de utvecklas från olika källor: andra pronomen som ’du’ och ’dom’ och substantiv för ’man’ och ’människa’. Men de kan också utvecklas vidare. Det franska on, ’man’, är det vanliga sättet att säga ’vi’ i talspråket. 

Inte heller i svenskan är man urgammalt, utan liksom mycket annat brukar det sägas vara ett medeltida lån från lågtyskan. Faktum är att även en av språkhistoriker har ansetts komma från tyskt håll. Fornsvenskan gjorde som finskan: i stället för ett pronomen utelämnade man helt enkelt subjektet i meningen.

Åsikten att pronomenet man är sexistiskt är inte helt ny. I det tänkta samhälle som skildras i den norska feministen Gerd Brantenbergs roman Egalias døtre från 1977 har man bytts ut mot ken, som ska vara en reducerad form av kvinne. I den svenska översättningen har det blivit dam, vilket kanske ger andra associationer.

De som invänder mot pronomenet man identifierar det uppenbarligen med substantivet man – men det är egentligen inte självklart att det är samma ord, även om de historiskt helt klart har samma ursprung. Bland europeiska språk är det rätt vanligt att ett generiskt pronomen har utvecklats ur ett substantiv med betydelsen ’man’, men mig veterligen är det bara i svenskan som pronomenet och substantivet fortfarande både låter likadant och stavas på samma sätt. Det är till exempel inte så lätt att gissa att franskans on historiskt är samma ord som homme.

Även i svenskan kan man se skillnader i hur de två orden uppför sig grammatiskt. Substantivet man har som andra substantiv en flertalsform (män) och bestämd form (mannen), medan pronomenet man är oböjligt förutom att det har objektsformen en. Ägarformen av substantivet är mans men av pronomenet ens. Vi skulle ganska enkelt kunna markera att det är fråga om två olika ord genom att liksom norrmännen stava substantivetman med två n, alltså mann.

Om man ska hänga upp sig på ordens ursprung – något som jag som språkvetare vill avråda från – är även en i farozonen eftersom det snarast kommer från en gammal maskulinform av räkneordet. Vi får väl se om språkbrukarna tycker att överensstämmelsen i uttal mellan man och man är tillräckligt störande för att motivera en ändring i språkbruket. Men då kan det lika gärna bli du och dom som tar över.