Bild: 
Picture Alliance / DPA

Allt blir bättre på svenska

 
av: Andreas Hermansson

Den tyske kulturchefen och författaren Thomas Steinfeld skriver gärna på svenska. Då tycker han att han skriver som bäst.

Thomas Steinfeld är kulturchef på anrika tyska morgontidningen Süddeutsche Zeitung. Han är också författare, och hans senaste bok, Der Sturm, på svenska Stormen, marknadsfördes som en så kallad Schwedenkrimi. En svensk deckare. Han skrev den under pseudonymen Per Johansson tillsammans med vännen och läkaren Martin Winkler.

Der Sturm är skriven på tyska, men Thomas Steinfeld talar och skriver flytande svenska och är återkommande skribent i tidningar som Dagens Nyheter, Axess och Sydsvenskan. Täta vistelser i Sverige har gjort honom till ett slags kulturell brygga mellan Tyskland och Sverige. I Tyskland finns som bekant ett brinnande intresse för det svenska.

Så ofta som någon gång varje månad har han fått frågor från svenska medier om hur det kommer sig att svenska kriminalromaner är så populära i Tyskland.

– Till slut blev jag så bra på att förklara fenomenet att jag tyckte att det nästan var dumt att inte skriva en själv.

Der Sturm orsakade en veritabel storm eftersom den togs för en nyckelroman. Nu har den stormen ebbat ut, men Thomas Steinfeld tror inte att det blir några uppföljare. Han är även skeptisk till att göra en svensk översättning, som han hade tänkt före skandalen.

– Det blev ju inte alls som jag hade tänkt. Från min sida var det en lek, för att jag tyckte att jag kunde.

Sina språkkunskaper beskriver Thomas Steinfeld som biografiska, det vill säga han har tillägnat sig dem allt eftersom livet har haft sin gång. Förutom svenska talar han engelska och franska flytande samt bra italienska.

– Min fru är svenska, jag har arbetat i Kanada på både engelskspråkiga och franskspråkiga universitet och numer har vi ganska täta förbindelser med norra Italien.

Att lära sig svenska gick ganska fort. Han lärde känna sin blivande fru hösten 1976 i en studentförsamling i Berlin. En vinter ett par år senare kom han till Sverige.

– Jag använde mig av två källor. Jag läste Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige med ordboken vid min sida. Den andra källan var Värnamo Nyheter. Sen pratade svärmor och jag om nyheterna, konstaterar Thomas Steinfeld med ett skratt.

Kärleken till både frun Birgitta och Sverige har bestått. I dag har paret, som är bosatt i München, även ett sommarhus i Skåne. Thomas Steinfeld har skrivit ett flertal böcker på svenska teman. År 2004 avhandlade han de miljöer som återfinns i Henning Mankells Wallander-böcker i Wallanders Landschaft – Eine Reise durch Schonen (Wallanders landskap – en resa genom Skåne). Och 2009 kom En stor man: Axel Munthe och konsten att förse livet med mening ut i Sverige.

När Thomas Steinfeld skriver för svenska tidningar och magasin gör han det alltid på svenska. Han tycker att det är ett spännande språk och hans stil beskrivs av många som klassisk och elegant, något som han själv ironiskt nog tackar tyskan för.

– Det beror delvis på att jag lärde mig språket genom den klassiska svenska litteraturen. Sedan tror jag att svenskan och tyskan låg närmare varandra tidigare, den typ av svenska som uppfattas som fin är lite mera tysk i stilen.

August Strindberg, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg låter alla väldigt tyska för Thomas Steinfeld.

– Det är långa meningar med invecklade konstruktioner och en hierarki inom meningarna och ett stort antal fina ord som är gemensamma för svenskan och tyskan.

Även om svenskan har förändrats på olika sätt – bland annat har dagens svenska influerats starkare av talspråk och fått kortare meningar – så innebär det inte att svenskan har förenklats, menar han.

– Jag tycker inte att språk kan förenklas. Det finns alltid två olika motiv till att språk utvecklas. Det ena är att det finns behov av ett mer expressivt språk. Detta behov kommer till uttryck i det talade språket. Det andra är att det finns behov av att systematisera språk i utveckling.  De här två behoven strider mot varandra hela tiden.

Och det har fått svenskan och tyskan att gå åt olika håll.

– Svenska språket präglades under efterkrigstiden mycket av en önskan om förenkling – vilket inte är samma sak som en faktisk förenkling – och det flyttade språkets komplexitet. Det man förlorade i grammatiska finesser fick man ta igen genom ett mera idiomatiskt sätt att uttrycka sig.

Tyskan har haft en annan utveckling, även om den skedde tidigare.

– Tyskan var språket för en stor samling olika folk och stammar över halva Konti­nentaleuropa. I det samman­hanget var det viktigare att systematisera för att över huvud taget kunna hålla ihop den språkliga gemenskapen. Jag tror det var så svenskan och tyskan skildes åt.

En av de saker Thomas Steinfeld gillar mest med Sverige är festerna. Han ser ett samband mellan svenska fester och svensk litteratur som kanske inte är uppenbart för alla.

– Svenska fester har en viss form. De är traditionsenliga, strukturerade och välorganiserade, fast på ett behagligt och opretentiöst sätt. Även den svenska litteraturen präglas av denna form.

Det verkar som om Thomas Steinfeld har nytta av ”den svenska modellen” när han skriver själv.

– Ibland skriver jag om samma­ ämne för ”min” tidning som för någon svensk tidning. Efter att jag skrivit båda texterna brukar jag för det mesta tycka bättre om den svenska än den tyska, oavsett i vilken ordning jag skrivit dem. När jag skriver på svenska skriver jag rakare och mer direkt.

Kanske borde han alltid skriva sina texter först på svenska?

– (skratt) Nej, nej, tyska är språket jag tänker på. Den närheten kommer man inte ifrån. När tankarna eller texten blir för komplexa, så hamnar jag alltid i tyskan.

 

Thomas Steinfeld

Ålder: 58 år.

Bor: München.

Familj: Gift.

Aktuell: Den senaste boken, Der Sturm, är skriven tillsammans med Martin Winkler under pseudonymen Per Johansson.

 

Publicerad i nummer: 
Januari 2013