Bild: 
Joyce Hesselberth / ISPOT

Inte klart vad som är lätt

 
av: Hanna Sofia Rehnberg

Hur ska man skriva för personer med lässvårigheter? Det finns många råd. Men ingen vet egentligen, för det saknas forskning på området.

Faktum är att vi inte har kommit särskilt långt när det handlar om begriplighet. Vi har visserligen numera en språklag som säger att det svenska myndighetsspråket ska vara vårdat, enkelt och begripligt. Men det är inte självklart vad som menas med detta.

Att skriva en artikel i ämnet är dessutom som att köra huvudet i ett getingbo. Många har åsikter, men få vill stå för dem offentligt, eftersom mycket handlar om känslor, aningar och spekulationer. Alla tycker att frågan är angelägen, men kanske inte alltid enbart med läsarens bästa för ögonen. Många har både ideologiska och ekonomiska intressen.  

Språklagens tillämpning följs upp av Språkrådet, som är Sveriges officiella språkvårdsorgan. Det är också Språkrådet som har ansvar för att stötta och inspirera svenska myndigheter, kommuner och landsting i arbetet med att skriva klara och tydliga myndighetstexter. Klarspråk är det ord som används  för detta sätt att skriva.

– Klarspråk är inte något specialspråk, och klarspråkstexter brukar inte uppfattas som något annat än välskrivna texter. Det handlar helt enkelt om att skriva klart, rakt och okomplicerat och tänka på hur texten upplevs ur mottagarens perspektiv. Det speciella är snarare det ålderdomliga byråkratspråk som vi försöker frångå, säger Nathalie Parès, en av två språkvårdare med särskilt ansvar för Språkrådets klarspråksarbete.

På Språkrådets webbplats finns en lista med råd om hur man skriver klarspråk. Det rör sig om allt från att undvika långa och krångliga meningar till att välja en genomtänkt grafisk form. Den springande punkten är dock att den som skriver en myndighetstext alltid bör vara mån om att ringa in sin mottagare, bland annat för att kunna göra ett relevant faktaurval och disponera texten väl.

Klarspråk är ett centralt inslag i de språkkonsultutbildningar som finns på svenska universitet. De utexaminerade språkkonsulterna anlitas av både myndigheter och företag. Och marknaden är inte mättad. Sedan språklagen började gälla den 1 juli 2009 har klarspråks­arbetet dessutom intensifierats.

Men saken är den att klarspråk inte räcker för att alla ska kunna ta del av myndigheternas information.

I mitten av 1990-talet gjordes en undersökning som visade att så många som 25 procent av svenskarna har läskunskaper som inte når upp till godkänd nivå för den som slutar grundskolan. Denna fjärdedel av det svenska folket är en brokig skara. Den utgörs av bland andra personer med dyslexi eller neuropsykiatriska diagnoser (som adhd), människor med störningar inom autismspektrumet (som Aspergers syndrom) och nyanlända invandrare. En del utgörs också av  generellt ovana och otränade läsare.

På statligt uppdrag arbetar Centrum för lättläst med att ge ut litteratur, ny­heter och information för dessa grupper. Centrum för lättläst är en stiftelse som lyder under Kulturdepartementet och dess verksamhet finansieras delvis med statliga medel. Men den del av stiftelsen som arbetar med att skriva om myndighetstexter för personer med lässvårig­heter, den så kallade Lättläst-tjänsten, är en renodlat affärsdrivande verksamhet.

Även Centrum för lättläst finner stöd för sitt arbete i språklagen och dess paragraf om att språket i offentlig verksamhet ska vara enkelt och begripligt.

– När vi frågade lagstiftaren vem  språket ska vara begripligt för fick vi svaret ”för alla”, säger Ulla Bohman, som är chef för Lättläst-tjänsten.

Trots att myndigheterna kan välja att anlita någon annan – eller att själva anpassa sin information till lässvaga grupper – menar många att Lättläst-tjänsten har fått en närmast monopolliknande ställning på marknaden.

Detta är en kortfattad bakgrund  till de infekterade frågor som nu har börjat poppa upp på olika håll och kanter. Bland annat publicerade Språktidningen i nummer 6/11 en debattartikel skriven av språkkonsulterna Helena Hjalmarsson Englund och Marie Jenevall, som ifrågasätter de texter som publiceras under beteckningen Lättläst på många myndigheters webbplatser. I följande nummer av Språktidningen gick  Centrum för lättläst i svaromål.

Helena Hjalmarsson Englund och Marie Jenevall hävdar att de så kallat lättlästa texterna ofta är anpassade  till den mycket begränsade gruppen  av personer med lindrig utvecklingsstörning – på bekostnad av många andra lässvaga grupper, exempelvis personer med dyslexi, som tvärtom kan tappa intresset om texten är alltför ”simpel”.

Ulla Bohman har en annan syn på saken. För det första menar hon att det är många fler än personer med lindrig utvecklingsstörning som har nytta  av dessa texter. För det andra påpekar hon att en person med dyslexi som inte känner sig tilltalad av den lättlästa versionen av texten, i stället bör kunna  få originalversionen uppläst.

– Lättläst är ett alternativt format, precis som punktskrift eller uppläsning, understryker hon och tillägger:

– Vänd på argumentet! Varför skulle det vara okej att utestänga dem med lindrig utvecklingsstörning?

Ett grundläggande problem är att en och samma text ska passa för alla med lässvårigheter. Det är sällan praktiskt genomförbart att skriva specifika texter anpassade för var och en av de olika undergrupperna, trots att de egentligen har olika behov. Dessutom är skillnaden mellan individer inom en och samma grupp stor. De uppdrag som Centrum för lättläst får brukar därför handla om att anpassa texter till en bred, lässvag målgrupp. Skribenterna på Centrum för lättläst väljer då ofta att försöka lägga texterna på en nivå så att även de allra svagaste läsarna kan ta dem till sig.  Helena Englund Hjalmarsson vill i stället utgå från majoriteten av de lässvaga i den specifika målgruppen. Dit hör inte personer med lindrig utvecklingsstörning.

Enligt Ulla Bohman har Centrum för lättläst gjort egna undersökningar som visar att deras texter fungerar – och det inte bara för personer med lindrig utvecklingsstörning.

– Vi har aldrig fått höra från någon  i vår målgrupp att texterna är för enkla. Den negativa respons vi får av läsarna i målgruppen handlar i så fall om att texterna fortfarande är för svåra. Det är bara läsare som inte är i behov av våra texter som tycker att de är för lätta,  säger Ulla Bohman.

Hon menar att en del av kritikerna inte har tillräcklig kunskap om de grupper som Centrum för lättläst vänder sig till.

De läsarundersökningar som gjorts av Centrum för lättläst har haft till syfte att utveckla centrumets arbete internt. De har inte varit vetenskapligt underbyggda.

Och här ligger alltså ett annat av huvudproblemen: det saknas forskning. Något som alla tycks vara överens om är att det behövs mer forskning, både om vissa av klarspråksråden och om lättlästtexter. I Sverige har det inte gjorts några större vetenskapliga studier om vilken typ av texter som egentligen fungerar för personer med olika funktionsnedsättningar. Däremot finns det flera mindre undersökningar som lyfter fram brister i de så kallat lättlästa texterna.

– Det är ju bedrövligt att våra allra svagaste läsare får lättlästa texter som inte är ordentligt utprövade. Du kan ju tänka dig själv hur det påverkar din självbild när du får en lättläst text och inte begriper den. Risken är överhängande att man lägger texten åt sidan och struntar i att försöka läsa texter över huvud  taget, säger Monica Reichenberg.

Hon är professor i literacy vid Umeå universitet, och en av få i Sverige som forskat om vad som gör en text lättläst.

När centrum för lättläst nu har börjat certifiera vissa kommuners webbplatser har protesterna inte låtit vänta på sig. Certifieringen innebär att informationen är tillgänglig för personer med lässvårigheter. Den certifieringssymbol som de godkända produkterna får bära, sägs garantera en god lättläst produkt.

En återkommande kritik mot lättlästtexterna är dock att de i själva verket är svårlästa för stora delar av målgruppen – kanske rentav för alla. Detta sägs bero på att texterna bara är ”tvättade” på ytan, samtidigt som mycket information har tagits bort jämfört med ursprungsversionerna. Det blir svårt för läsaren att själv fylla i alla luckor, anser kritikerna.

Flera språkkonsulter hävdar dessutom att lättlästtexterna inte tar hänsyn till det sammanhang som mottagaren befinner sig i. Språkkonsulterna berömmer sig av att hela tiden ha ett brett mottagarperspektiv, där situationen och läsmålet står i centrum: När ska en text läsas, i vilken situation och varför? Vad ska läsaren kunna göra efteråt? Handlar det om att få kunskaper om vad föräldra­penning är? Handlar det om att förstå hela det komplexa försäkringssystemet? Eller ska läsaren till och med kunna räkna ut hur stor den egna föräldra­penningen kommer att bli?

Ulla Bohman är av en annan åsikt. Enligt henne är mottagarperspektivet  en utgångspunkt för allt arbete som bedrivs vid Centrum för lättläst.

Hon ser heller ingen motsättning mellan klarspråk och lättläst. Tvärtom menar hon att båda behövs, och att de kompletterar varandra. Men flera språkkonsulter fruktar att kommunerna  kommer att nöja sig med att låta skriva några webbsidor på förment lättläst svenska och sedan tuta vidare med kansli­svenska på de andra sidorna –  i stället för att bemöda sig om att alla texter ska vara vårdade, enkla och begripliga. I den värsta av världar blir lättlästtexterna bara ett alibi för kommuner som inte vill satsa på ett genomgripande arbete med att skriva begripligt, när pengarna och kunskaperna tryter.

I detta perspektiv blir det viktigt att sprida kännedom om vad skillnaden är mellan klarspråk och lättläst. Därför har Centrum för lättläst anordnat flera seminarier tillsammans med Språk­rådet. Kruxet är att det tycks vara svårt för nästan alla inblandade att sätta fingret på vad de språkliga skillnaderna egentligen består i. Det krävs många och långa intervjuer för att få en uppfattning om detta.

Ett sätt att beskriva texterna från  Centrum för lättläst är att säga att de  utgår från klarspråksråden men drar dessa ett snäpp längre.  

– Det kan till exempel finnas skillnader i vad vi definierar som ett svårt ord och i vilka förkunskaper vi utgår från att läsaren har. I en lättläst text kan kommun räknas som ett svårt ord, säger Ulla Bohman.

Dessutom är skribenterna på Centrum för lättläst restriktiva när det handlar om att kommunicera med hjälp av typografi. De undviker att använda sådant som parenteser, kursiveringar och punkt­listor. Orsaken sägs vara att vissa lässvaga personer har svårt att förstå hur dessa tecken ska tolkas. Samtidigt finns det förmodligen andra lässvaga personer som skulle vara hjälpta av punktlistor.

Detsamma gäller för många av de språkdrag som används i lättlästtexter – de hjälper vissa läsargrupper men inte andra. Personer med lindrig utvecklingsstörning kan behöva många förklaringar även om det inte finns några svåra ord  i texten. Personer med dyslexi har där­emot i allmänhet inga problem med att uppfatta svåra ord eller ta till sig ett komplicerat innehåll. Deras problem ligger  i avkodningen av texten, inte i förståel­sen. De kan tvärtom ha svårare att läsa en lättlästtext, inte minst eftersom motivation är en viktig faktor för den som tycker att det är tungt att läsa. En lättlästtext kan helt enkelt upplevas som mindre intressant.

– Jag undrar vem lättlästa texter fungerar för egentligen? säger Camilla Forsberg, examinerad språkkonsult och lärare vid Högskolan Kristianstad.

I våras lade hon fram en magister­uppsats där hon jämförde en klarspråks­version och en lättlästversion (av ovisst ursprung) av sex olika texter från sex myndigheter.

– Jämfört med klarspråksversionerna är de lättlästa texterna ännu mer avskalade. De innehåller färre bilder och färre länkar. Samtidigt har man inte tagit fasta på grunden, att visa strukturen. De lättlästa texterna innehåller färre rubriker och de saknar punktuppställningar och färgmarkeringar, säger Camilla Forsberg.

Hon beskriver lättlästtexterna som återvändsgränder. Eftersom det saknas länkar så går det inte att komma vidare och söka kompletterande information.

– Vad vill myndigheterna med sina lättlästa texter? frågar hon sig. Jag önskar att diskussionen om lättläst lyftes och att myndigheternas syfte ifråga­sattes. Friskriver de sig genom att ha  en lättläst text utan att fundera på om den fungerar och för vem?

Vad Camilla Forsberg kommer fram till är att det förmodligen är svårt att klara sig utan att ha tillgång till klarspråksversionen.

– Skulle inte personer med lässvårigheter ha samma behov av information som andra? De behöver den kanske på annat sätt, men de behöver väl samma innehåll?

 

 

Publicerad i nummer: 
Augusti 2012