Överlevnadskurs i samiska

Denna förmiddag handlar det om verbet båthiet, ’att komma’. Gruppen får böja verbet tillsammans med tidsord: månna bådáb udne, månuoj buhten jieððieden, mijjah båthiese iehkiedisbiejvien, ’jag kommer i dag’, ’vi två kommer i morgon’, vi kommer i eftermiddag’. Sedan gäller det att härma läraren Henrik Barruk, tills de rätta accenterna och h-ljuden sitter där de ska.

 

Umesamiskan är ett språkligt övergångsområde mellan syd- och nordsamiska. Den talas i Ume lappmark och delar av Pite lappmark. Eller talas och talas. Henrik Barruk är en av de få människor som behärskar umesamiska till fullo. Men han är övertygad om att det går att få liv i den igen, och ägnar en stor del av sin tid åt att hålla kurser och utveckla utbildningsmaterial, och säger att han har märkt ett kraftigt ökande intresse för ume­samiskan. 

 

– Finns det människor som vill utveckla sitt eget språk ska de få göra det, säger han. Det är ju faktiskt det som den minoritetspolitiska strategin går ut på. Sedan är det roligt att det har kommit folk utifrån också till den här kursen. 

 

Han syftar på de kursdel­tagare som kommit hitresande från andra delar av landet, ja till och med från utlandet, och som inte själva är samer. 

 

Som Daniel Zakarias von Gertten, student i språk­vetenskap från Stockholm, utan samiskt påbrå.

 

– Jag vill få en bredare språkförståelse rent allmänt. Så när tillfälle gavs att få resa till Lycksele och studera umesamiska kändes det självklart att hoppa på det!

 

Hans kurskamrat Eva Stenberg Arthursson började studera umesamiska häromåret, eftersom hon ville ta tillbaka språket till sin egen familj.

 

– Mina farföräldrar kunde det, men de hade varit förbjudna att prata samiska, så de förde det inte vidare till barn och barnbarn. 

 

Det fanns visserligen inte någon lag som förbjöd samiska, men enskilda lärare gjorde det. I nomadskolornas läroplan stod att målet var att uppfostra barnen till ”goda svenska medborgare”, och i skolstadgarna från 1925 och 1938 står att undervisningsspråket ska vara svenska. 

 

Henrik Barruk och hans studenter tycker att det är fullt realistiskt att gjuta liv i ett språk som bara talas av ett fåtal människor. 

 

– Jag har alltid vetat att  ume­samiskan ska överleva, säger Sara-Helén Persson med bestämd röst. Vill man så kan man! 

 

Hon är en av dem som växt upp med umesamiska omkring sig, och hon ser språket som en del av sin identitet. Nu för hon själv umesamiskan vidare på en förskola i Ammarnäs i Västerbotten.

 

– Barnen använder samiskan som aldrig tidigare, säger hon med ett stort leende.

 

Också Eva Stenberg Arthurs­son, som håller i modersmålsundervisningen i umesamiska i Malå, södra Lappland, tycker sig se ett nytt intresse, i synnerhet hos unga samer. Hon berättar att både en Facebookgrupp för umesamiskans bevarande och föreningen Álgguogåhtie, Umesamer i samverkan, växer för var dag. 

 

Daniel Zakarias von Gertten ser det hela genom språk­vetarens glasögon:

 

 – Det är lätt att få en cynisk hållning till det här med språkdöd, att ”klarar det sig så klarar det sig”, säger han. Men språket är ju faktiskt en viktig kultur­bärare, för minnen och tänkesätt. Genom att gå den här kursen har jag, som inte är same, fått lära mig en massa om en kultur som finns i vårt land. 

 

Forskarna tror att samiska och finska var ett och samma språk för några tusen år sedan, berättar Henrik Barruk. Men med tiden utvecklades tre huvudgrenar – östlig, central och sydlig samiska – och ett antal varieteter, som han föredrar att kalla dem i stället för dialekter.

 

– Varietet är ett neutralt uttryck. 

 

Men om umesamiskan ska ha någon framtid handlar det förstås inte bara om att bevara, utan också om att utveckla den.

 

– Det finns en hunger efter nya ord, så att vårt språk går att använda i fler sammanhang, säger Henrik Barruk. Och det är ju ett vitalitetsmärke.

 

Nu kämpar även huvud­grenen sydsamiska för sin överlevnad, men den har fler talare, och umesamer kan utan större problem förstå syd­samiska, så man kan undra om det inte vore bättre att samla all kraft på att bevara och utveckla sydsamiskan.

 

– Nej, säger Henrik Barruk. Dels är umesamiskan unik som övergångsspråk, dels hör den ihop med den skogssamiska kulturen, som i många avseenden varit förbisedd. Men framför allt ska vi inte göra samma misstag som majoritetsbefolkningen har gjort, nämligen att införa ett riksspråk och därigenom ställa de olika varieteterna mot varandra. Det är en mänsklig rättighet att få tala sitt eget språk och vi ska bevara samiskans mångfald!

 

Fotnot: Unesco har klassat alla samiska språk som hotade, och umesamiska räknas till de akut hotade.