Bild: 
Scanpix
Den burmesiska politikern Aung San Suu Kyi ska uttalas ”aong sann so ttji” (”ttj” är ett tje-ljud med t-förslag), enligt Sveriges radios uttalsdatabas Dixi.

Så säger du Arkönså!

 
av: Maria Kapla & Johannes Ståhlberg

Säg Mario Vargas Llosa, Fukushima, Szczecin och Aung San Suu Kyi. Visst kan det vara en fördel att kunna spanska, japanska, polska och burmesiska, även när man talar svenska. Särskilt om många lyssnar.

Det är lätt att göra bort sig när man vill nämna platser och personer vid deras rätta namn. Om  en hel nation hör på är det extra pinsamt. Sten Sjöström är Sveriges radios korrespondent i New York. Hans uttal granskas förmodligen extra noga av svenskarna - många anser sig ha hyfsad koll på hur det ska låta på andra sidan Atlanten. Och det händer att publiken hör av sig med synpunkter:

- Uttalsfrågor är populära. Ibland menar folk att jag skulle ha haft ett mer amerikanskt uttal, men när jag drar paralleller till andra länder blir det inte så självklart längre. Skulle man bräka på hur mycket som helst när man säger "Maskva" eller "Garbatjåff" skulle det bara låta fånigt.

Enligt Sten Sjöström handlar det om att uttalet måste passa in i den svenska språkmelodin.

- Blir det ett avbrott i språkflödet gör det liksom lite ont att lyssna på, och då kanske man måste mjuka till det lite i svensk riktning.  

Kanske är det anledningen till att vi numera så sällan hör den amerikanska presidentens namn uttalas "Bäräck Obämä". För så borde han väl heta, egentligen? Nja. Stefan Lundin, som är språkvårdare på Sveriges radio, Sveriges television och Utbildningsradion, menar att det finns en risk att vi överskattar vår förmåga att intuitivt klara av ett engelskt uttal:

- Ibland tror vi att vi är så bra på engelska att vi generaliserar lite för mycket. Barack Obama var ett sådant exempel. I början utgick många från sin bild av att a-ljuden på amerikanska är väldigt ä-haltiga, och brydde sig inte om att kontrollera. Det var faktiskt mycket jobb med att göra det rätta uttalet känt. Under tiden kom det en del reaktioner från lyssnarna. Dels från dem som visste hur det skulle låta, dels från dem som hörde att det lät olika i olika sändningar.

Stefan Lundin poängterar att det är viktigt att uttalet inte varierar alltför mycket i radion, eftersom det kan skapa förvirring. Därför har man några övergripande principer när det gäller uttal av namn. Finns det en etablerad tradition att uttala namnet försvenskat, ska den i allmänhet följas. I övriga fall bör man sträva efter att ligga så nära originalspråkets eller namnbärarens uttal som möjligt. Men det får inte ligga alltför illa i en svensk mun. Då är modellen snarare Sten Sjöströms lagom-uttal.

Men var ska man då kontrollera vad som är rätt? SR-anställda har det väl förspänt. De har tillgång till Dixi, en språkdatabas där Stefan Lundin och hans kolleger har samlat ljudfiler, skriftliga kommentarer och uttalsrekommendationer. Här kan man läsa att presidentens förnamn ska uttalas efter engelskans a lark, medan efternamnets a-ljud bör efterlikna engelskans farm. För säkerhets skull understryker Dixi: "Inget ä-ljud någonstans i namnet!".

Lite besvärligare är det för alla oss andra som också vill uttala rätt, men inte jobbar på radion. Stefan Lundin hoppas visserligen att Dixi kommer att bli tillgänglig för allmänheten, men det blir tidigast om ett år. Tills vidare får vi klara oss med vårt eget goda omdöme i kombination med till exempel Forvo. Det är en öppen uttalsdatabas på nätet, där en mängd ord och namn finns inlästa av modersmålstalare från hela världen. Enligt Ola Karlsson, språkvårdare på Språkrådet, existerar nämligen ingen samlad nationell standard för utländska namn. Och de officiella rekommendationer som finns gäller i princip bara skrift och stavning.

När uttalsangivelser ändå förekommer är det praktiska skäl som ligger bakom. Ett exempel som Ola Karlsson nämner är den pedagogiska ljudskrift som Systembolagets prislistor förr gav för främmande vinnamn, men som i dag är bortrationaliserad. Numera traskar vi ju bara fram till hyllan och hämtar ett bourgognevin, utan att behöva läsa ut hjälpskriftens borgånj för att få ut flaskan i kassan.

Även om vi alltså kan tiga oss igenom besöken på Systembolaget, är det inte en strategi som går lika bra i alla andra sammanhang. Vårt uttal sätts ständigt på nya prov, och svenska folket kämpar på - med höga ambitioner om man får tro Ola Karlsson:

- I dag finns en tydlig tendens mot att vi försöker följa originalspråkets eller namnbärarens uttal. Det beror förstås på ökade språkkunskaper och ökad exponering för främmande språk. En skillnad mot förr är att vi genom talade medier - film, tv och radio - hör hur namn ska uttalas på originalspråk. Tidigare såg man normalt namnen bara i skrift.

Det här innebär också att det föds allt färre så kallade exonymer, det vill säga nationella tolkningar av främmande namn. De namn som vi redan har får vi oftast snällt dras med, även om det kanske plågar en del att Paris uttalas så ofranskt och Köpenhamn så odanskt.

Men det kan faktiskt finnas ett litet hopp om bättring. Den amerikanska delstaten Arkansas, som tidigare uttalades som den skrevs, döptes med bland annat radions hjälp om till "Arkönså". Stefan Lundin minns övergången, men menar att det är ovanligt med så tydliga brott i traditionen:  

- När Bill Clinton var guvernör i Arkansas, hörde man under en period så mycket talas om "Arkönså", att det uttalet kom att väga över. I dag verkar de flesta i Sverige säga så. Men oftast kommer sådana förändringar naturligt av sig själva. Nordkarolina och Sydkarolina heter till exempel North och South Carolina på svenska i dag, och det är inte något principiellt stort, utan är helt enkelt olika språkformer som används i olika tider.

fast viss hjälp på traven kan kanske inte skada ibland, i alla fall inte enligt Mellanösternkorrespondenten Cecilia Uddén. Principiellt har hon inget emot att använda etablerade försvenskningar när sådana finns - Mozart blir "Måsart" och Napoli "Neapel". Det Cecilia Uddén är trött på är att vi hanterar vissa arabiska namn så osjälvständigt:

- Anledningen till att vi säger "Kuvajt" och "Barrajn" är att vi läser de engelska transkriberingarna av de arabiska orden på svenska. Det är förstås helt vansinnigt. Sverige bör inte hitta på ett eget uttal som bygger på en missuppfattning. Uttalar man däremot Kuwait och Bahrain på engelska blir det korrekt - då ligger uttalet ganska nära originalet. Jag kan inte se något bra försvar för att försvenska brittiska transkriberingar av arabiska ord!

Tills vidare är det "Kuvajt" och "Barrajn" som gäller, åtminstone om man följer språkdatabasen Dixis råd. Men transkriberingen av arabiska är problematisk. Språkvårdaren Stefan Lundin berättar att vi traditionellt bara har tagit över den standard som de olika kolonialmakterna har etablerat, trots att det i dag finns bättre system att gå efter.

att vi sedan uttalar som det står är inte så märkligt, för det gör vi i princip alltid när det handlar om länder. Peru blir inte "Pero", och England blir inte "Ingglönd". Landsnamnen spelar helt enkelt i en egen liga. De har acklimatiserat sig så väl till svenskan att de passar in i böjningsmönstren: utgår man från Egypten är det inga problem att i nästa steg bilda orden egyptier och egyptisk. Det hade varit betydligt knepigare om man hade kört rakt av med uttalet "Jumh?riyyat Mi?r al-?Arab?iyya" för landet.

Håller man sig till de etablerade landsnamnen är dessutom risken ganska liten att man råkar trampa någon på tårna med ett felaktigt uttal eller ett politiskt laddat alternativnamn. Det finns tillräckligt mycket som är känsligt ändå. Cecilia Uddén pekar ut det vanliga arabiska namnet Ahmed som en fallgrop. Vill man uttala arabiskt bör h-ljudet vara just ett "h", som i Hamas. Låter det i stället mer likt en harkling, som i Khomeini eller Khaled, kan det tolkas som att uttal och information har hämtats från israeliska källor, menar Cecilia Uddén.

för medarbetarna på Sveriges radio gäller det att välja namnform med omsorg, eftersom det alltså kan innebära ett ställningstagande. Skulle man gå efter ryska kartor i rapporteringen från före detta Sovjetrepubliker hade säkert president Dmitrij Medvedev blivit glad, men svensk public service har knappast till uppgift att vara ett organ för Kreml. Rysslandskorrespondenten Fredrik Wadström nämner femdagarskriget i Sydossetien 2008 som ett exempel där han tvingades välja sida:

- Ryska medier skippade den georgiska i-ändelsen för sydossetiska och abchaziska ortnamn. Tskhinvali blev Tskhinval och Suchumi blev Suchum. Jag har valt att behålla den georgiska ändelsen av historiska skäl och därmed begriplighetsskäl, men tiden får utvisa var vi hamnar om några år. Ukraina är också ett minfält, med ryskan och ukrainskan som korsar varandra. Där försöker jag så långt det går att hålla mig till ukrainskan - Lviv och Charkiv i stället för Lvov och Charkov - om det inte blir helt obegripligt.    

Men oavsett hur mycket både allmänhet och radiomedarbetare bemödar sig om att uttala rätt, finns det tillfällen när namnen ändå bara blir halvmesyrer på svenska. Enligt Stefan Lundin kan språkvårdarna till och med tvingas rekommendera en uttalsvariant som är direkt fel, bara för att det inte ska bli ännu mer fel:

- Vi är så vana från svenskan att ord och namn ska ha en fast tryckaccent någonstans. Inför OS i Nagano 1998 slet korrespondenter och reportrar med hur staden skulle uttalas. De flesta sade kanske Nagáno när de åkte i väg, för vi har en schablonbild av att japanska ska uttalas med betoning på näst sista stavelsen. De som var mer ambitiösa och försökte hitta betoningen kom till olika resultat: Nágano, Nagáno eller Naganó. Sanningen var att man letade efter något som inte fanns.

En tumregel för japanska namn är i stället att om man ska lägga betoningen någonstans - och det har vi ju svårt att låta bli - är första stavelsen bättre än näst sista. Men riktigt rätt blir det ändå inte.

Kanske kan det trösta någon att det förmodligen är bättre att uttala lite fel på japanska än alltför rätt på till exempel spanska - åtminstone när vi talar svenska. Språksnobberi fungerar i allmänhet illa för den som vill kommunicera obehindrat med sin omgivning, och vill snobben vara riktigt konsekvent väntar ett hårt slit med studier i världens alla språk.

Och svårigheterna börjar redan i svenskan: hur uttalas egentligen Jens Lapidus, Lars Ohly, Linköping och Ramlösa?

Publicerad i nummer: 
Oktober 2011